För någon månad sedan presenterade Lärarförbundet en undersökning där föräldrar tillfrågats om hur de såg på a) sina egna barns skolgång och b) skolan i allmänhet. Resultatet visade att förtroendet för de egna barnens skolgång var betydligt högre än det för skolan generellt. En av orsakerna till förtroendeglappet är, gissar jag, medias ofta negativa beskrivningar. Så gott som varje gång skolan förekommer i media är det under rubriker som "så många går ut utan betyg i din kommun" eller "svenska elever inte lika smarta som finska". Ytterst sällan diskuteras bakomliggande orsaker såsom att andelen utlandsfödda ungdomar är 12 % i Sverige jämfört med 1 % i Finland. Naturligtvis påverkar språksvårigheter hur man lär in, men sådant tar ju förstås lite för mycket plats på Expressens löpsedel.
Vill man förändra den svenska skolan till en där elever delas upp ännu tydligare, och ännu tidigare, i olika kategorier, en skola där social bakgrund har ännu större betydelse än idag, då är naturligtvis de mediala larmrapporterna som manna från himlen. Så kan Björklund fortsätta hävda att betyg i lägre åldrar är bra. Men visste fler hur utvecklingssamtalen används inom skolan idag, de som, till skillnad från betyg, ger verklig information om barnets behov för att utvecklas, så är jag övertygad om att det inte skulle finnas något stöd för Björklunds betygshets.
Jag blev uppriktigt ledsen av att läsa Jan Björklunds kommentar idag: "Sverige måste lämna flumskolan genom mer fokus på kunskapsresultat". För han spelar på människors fördomar och okunskap och det är ingenting annat än ren och skär jävla populism. Båda lärarfacken, som rimligtvis har en betydligt bättre bild av hur det ser ut i skolan och vad barn behöver för sin utveckling, är emot förslaget. Så här säger t.ex. Metta Fjelkner, ordförande för lärarnas riksförbund.
"Det finns ingen förankring i skolan eller föräldramajoriteten om att sätta ett slags betyg på sjuåringar. De måste vara mer mogna för att förstå varför de får ett betygsliknande omdöme."
Men Björklund är så kåt på att stå i rampljuset och visa sig handlingskraftig att han viftar bort sånt som vänsterflum.
Vi som vet att mer betyg inte gör skolan bättre måste säga ifrån, måste börja försvara en skola där alla elever ges möjligheter att växa och utvecklas. Jag har insett att det är på allvar nu och kommer göra allt jag kan. Lova mig att du också tar fighten.
lördag 29 december 2007
torsdag 27 december 2007
Ett litet, nästan gratis radiotips.
Visst, Svenskt Näringslivs "all shopping är bra shopping"- kampanj före jul känns ganska passé och sönderpratad. Men det här inlägget om Det Konsumistiska Manifestet av journalisten Kajsa Olsson är ändå tänkvärt och lite kul. Lyssna 8 minuter in i radioprogrammet Obs.
söndag 23 december 2007
Vilken hjälte
Så här dan före dopparedan försöker Alf Svensson lysa i kapp med sions kalla stjärna. Han tycker att regeringen talat för mycket till människors hjärna och för lite till våra hjärtan. I förändringsivern har högerpolitikens konsekvenser för den enskilde glömts bort.
Alf, två saker:
1. Jag tror problemet är precis det motsatta. För regeringen har talat, och väldigt tydligt dessutom, rakt in i människors hjärta. Och 57 % av svenskarna tycker inte om det de hör. Politiken som förs vidgar klyftorna i samhället, och det dessutom i den starkaste svenska högkonjunkturen någonsin.
2. Du sitter i riksdagen, Alf. Vad har du gjort för att förhindra regeringens hjärtlösa politik? Inte ett jävla dugg. Sluta snacka och försök göra nåt vettigt istället.
När jag skrev den där första meningen kom jag att tänka på en fin sång och hittade en inspelning av den här. Soundet känns väldigt mycket 80-tal och det är smärtsamt att konstatera att konflikten i Israel-Palestina inte verkar vara närmare en lösning idag, 20 år senare. Och att Björn Afzelius inte finns bland oss längre. Du behövs här.
Alf, två saker:
1. Jag tror problemet är precis det motsatta. För regeringen har talat, och väldigt tydligt dessutom, rakt in i människors hjärta. Och 57 % av svenskarna tycker inte om det de hör. Politiken som förs vidgar klyftorna i samhället, och det dessutom i den starkaste svenska högkonjunkturen någonsin.
2. Du sitter i riksdagen, Alf. Vad har du gjort för att förhindra regeringens hjärtlösa politik? Inte ett jävla dugg. Sluta snacka och försök göra nåt vettigt istället.
När jag skrev den där första meningen kom jag att tänka på en fin sång och hittade en inspelning av den här. Soundet känns väldigt mycket 80-tal och det är smärtsamt att konstatera att konflikten i Israel-Palestina inte verkar vara närmare en lösning idag, 20 år senare. Och att Björn Afzelius inte finns bland oss längre. Du behövs här.
onsdag 19 december 2007
Det är ju tyvärr inte tanken som räknas
"Nu kan rika köra miljövänligt"
Skriver Aftonbladet angående den nya så kallade miljöbilen Koenigsegg CCXR. Den har effekt på 1018 hästkrafter, alltså ungefär 9-10 gånger mer än en mellanstor bil. Bränsleförbrukningen är naturligtvis därefter, omkring 2 l etanol milen vid blandad körning och tillåten hastighet (man kan ju för övrigt fråga sig vad som är poängen med att kunna köra i 400). Till det ska läggas de där 25 % som "försvinner" när man beräknar bränsleförbrukning enligt EU:s biltillverkarvänliga metod.
Häromdagen skrev DN att det behövdes vete motsvarande 240 limpor för att tanka en normalstor Volvo med etanol. Det ställer liksom allting på sin spets, för plötsligt blir det en direkt motsättning mellan vårt energislösande sätt att transportera oss och de där svältande barnen på affischen bakom Idol-Måns på TV-galan.
Sen är det förstås inte bättre att använda mineralolja bara för att vi inte kan äta den.
Problemet ligger istället i hur vi använder vår energi. För att transportera en bil på ett ton upp till Eiffeltornets topp åtgår 1 kWh energi. Det är lika mycket som när du drar på spisen på max en timme.
Skriver Aftonbladet angående den nya så kallade miljöbilen Koenigsegg CCXR. Den har effekt på 1018 hästkrafter, alltså ungefär 9-10 gånger mer än en mellanstor bil. Bränsleförbrukningen är naturligtvis därefter, omkring 2 l etanol milen vid blandad körning och tillåten hastighet (man kan ju för övrigt fråga sig vad som är poängen med att kunna köra i 400). Till det ska läggas de där 25 % som "försvinner" när man beräknar bränsleförbrukning enligt EU:s biltillverkarvänliga metod.
Häromdagen skrev DN att det behövdes vete motsvarande 240 limpor för att tanka en normalstor Volvo med etanol. Det ställer liksom allting på sin spets, för plötsligt blir det en direkt motsättning mellan vårt energislösande sätt att transportera oss och de där svältande barnen på affischen bakom Idol-Måns på TV-galan.
Sen är det förstås inte bättre att använda mineralolja bara för att vi inte kan äta den.
Problemet ligger istället i hur vi använder vår energi. För att transportera en bil på ett ton upp till Eiffeltornets topp åtgår 1 kWh energi. Det är lika mycket som när du drar på spisen på max en timme. För att köra ovan nämnda Volvo en timme åtgår kanske 85 kWh, förmodligen ännu mer om man räknar in att de flesta resor människor gör är korta och i stadstrafik. Det är alltså ett oerhört slöseri med resurser och vi kommer aldrig lyckas ersätta bensinen med förnybara bränslen. För att driva EU:s bilflotta förnyelsebart behövs odlingsytor motsvarande kanske 30-40 gånger de som finns i EU idag (ännu mycket mer yta krävs om vi också vill producera mat, vilket ju kan vara bra). Läs mer i den här artikeln i Forskning och Framsteg.
Om det var något politikområde som den rödgröna sidan hade större trovärdighet i inför valet i fjol, så var det nog hur vi ska hantera miljö- och klimatproblematiken. Det som borgarna hade att komma med var "inga höjda energiskatter", sänkt bensinskatt och utbyggd kärnkraft. Och C frångick sitt kärnkraftsmotstånd. Visserligen hade ju inte miljöfrågorna samma status som idag, men borgerliga spindoctors insåg naturligtivs slagkraften i dem, och kläckte den briljanta idén Miljöbilspremie. I varje debatt kunde sedan Maud lyfta fram denna och klara sig undan, för att strax därefter dra vändan om "vardagspusslet" ett varv till. Kanske avgjorde premien därför valet.
I sig är en miljöbilspremie inte så jättefel. Visserligen tvingas alla, även jag som inte har någon bil, vara med och betala för att några (mestadels medelålders män) ska kunna köpa ny bil. Men det är okej så länge åtgärden verkligen förbättrar miljön. Problemet är att så som premien är utformad idag så är miljöförbättringen väldigt liten. Hade premien gällt små, bränsleeffektiva bilar hade den kunnat fungera. Men det gör den inte och idag kan man köra omkring i en Volvo V-70 som drar dryga litern bensin milen bara för att den rent teoretiskt går att köra på etanol. Ska man införa en premie bör den därför ligga på miljöbränsle. Men, vilket resonemanget ovan visar, inte ens det räcker tyvärr. För det är energianvändningen som är problemet.
Och att Andreas Carlgren klassar Koenigsegg som miljöbil gör den tyvärr inte miljövänlig. Det visar bara att premien inte fungerar.
tisdag 18 december 2007
Perspektiv
I lördags pratade jag en stund med en man som flydde från Libanon till Sverige för fyra år sedan. Hans berättelse berörde.
Han föds våren -75, bara några månader innan inbördeskriget bryter ut. Så när hans släktingar nostalgiskt berättar om mellanösterns Paris är det för honom bara ord. Något han aldrig sett, och kanske aldrig får se. Egentligen, säger han, egentligen är det inte så mycket ett religionernas krig. Det står kanske så i historieböckerna och i dagstidningarna, men kriget fortsätter för att någon tjänar på det. För att någon tjänar på att mellanöstern står i brand. Och vi förlorar och tvingas år efter år leva i rädsla och ovisshet. Libanon, fortsätter han, skulle ju kunna vara en verklig pärla vid Medelhavets strand, och fler turister skulle kunna öka förståelsen mellan Öst och Väst. Men det tar aldrig slut.
Som så många andra libaneser när han en dröm om att återvända. Och han berättar med värme om sitt land. Om att kunna stå uppe i de snötäckta bergen och blicka ut över strandremsan som möter Medelhavet. Och kärleksfullt beskriver han Beiruts stränder och små kaféer, och sin systers meze.
När vi skiljs åt vid T-centralen har jag redan glömt vad tomat och gröna oliver heter på arabiska, men den där känslan av ett sjukt och så fruktansvärt onödigt krig sitter kvar som en vass tagg i bröstet.
Sådana där möten får en att tänka efter, de ger perspektiv. Och nej, jag kan aldrig riktigt förstå det han beskriver, och jag kan aldrig riktigt känna det han känner. Jag kan lyssna och göra något för att fler ska få upp ögonen för det där kriget som ingen verkar vilja ha men som ändå aldrig får något slut.
Han föds våren -75, bara några månader innan inbördeskriget bryter ut. Så när hans släktingar nostalgiskt berättar om mellanösterns Paris är det för honom bara ord. Något han aldrig sett, och kanske aldrig får se. Egentligen, säger han, egentligen är det inte så mycket ett religionernas krig. Det står kanske så i historieböckerna och i dagstidningarna, men kriget fortsätter för att någon tjänar på det. För att någon tjänar på att mellanöstern står i brand. Och vi förlorar och tvingas år efter år leva i rädsla och ovisshet. Libanon, fortsätter han, skulle ju kunna vara en verklig pärla vid Medelhavets strand, och fler turister skulle kunna öka förståelsen mellan Öst och Väst. Men det tar aldrig slut.
Som så många andra libaneser när han en dröm om att återvända. Och han berättar med värme om sitt land. Om att kunna stå uppe i de snötäckta bergen och blicka ut över strandremsan som möter Medelhavet. Och kärleksfullt beskriver han Beiruts stränder och små kaféer, och sin systers meze.
När vi skiljs åt vid T-centralen har jag redan glömt vad tomat och gröna oliver heter på arabiska, men den där känslan av ett sjukt och så fruktansvärt onödigt krig sitter kvar som en vass tagg i bröstet.
Sådana där möten får en att tänka efter, de ger perspektiv. Och nej, jag kan aldrig riktigt förstå det han beskriver, och jag kan aldrig riktigt känna det han känner. Jag kan lyssna och göra något för att fler ska få upp ögonen för det där kriget som ingen verkar vilja ha men som ändå aldrig får något slut.
söndag 16 december 2007
Ett litet statement
Gick förbi stadsbiblioteket på vägen hem igår. Jag gillar verkligen biblioteket här i stan; en vacker byggnad med mycket rymd, massor med böcker, skivor, filmer och tidningar. När jag står där inne på musikavdelningen är det en sak som slår mig. Här finns massor av fantastisk musik som jag aldrig skulle ha kommit i kontakt med om jag istället valt att gå in på Åhléns och köpa mig en skiva. Jag hade stått där och studerat den stora topplisteväggen för att få veta vad som säljer mest, för det som säljer måste ju vara bra.
Tror att det här är den borgerliga så kallade valfrihetens dilemma. Att marknadskrafterna ofta är så starka att andra värden än penningens inte får något utrymme. Så ökar likriktningen och det som inte passar in i normen blir konstigt och ”alternativt”. När det istället är mångfald vi behöver för att förstå varandra. Så jag gör ett statement i det lilla och tar några skivor mest på måfå. Känns bra.
Kubansk salsa och kall öl + + +
Tror att det här är den borgerliga så kallade valfrihetens dilemma. Att marknadskrafterna ofta är så starka att andra värden än penningens inte får något utrymme. Så ökar likriktningen och det som inte passar in i normen blir konstigt och ”alternativt”. När det istället är mångfald vi behöver för att förstå varandra. Så jag gör ett statement i det lilla och tar några skivor mest på måfå. Känns bra.
Kubansk salsa och kall öl + + +
Värme
Satt mest och skrev hela långa dagen. Såg solen gå upp på väg till skolan, kände dess värme mot min rygg inne i biblioteket och när jag traskade hemåt hade den för länge sedan gått ner. En vanlig dag, inget speciellt.
Det har hunnit bli rätt kyligt nu och luften är så där krispigt torr, runt omkring mig miljoner små iskristaller. Viker in på Konsum för en liter mjölk. Till vänster om entrén ser jag en SSU:are jag känner. Han står bakom ett litet bord täckt av broschyrer och tidningar. Han bjuder mig på glögg och pepparkakor, och berättar engagerat om Kooperation utan gränsers arbete för rättvisa och solidaritet. Jag kanske är lättrörd, men den värme jag känner när jag står där kan ingen decemberkyla i världen rå på.
Alldeles för lite sol - -
Konsum +
Medmänsklighet + + +
Det har hunnit bli rätt kyligt nu och luften är så där krispigt torr, runt omkring mig miljoner små iskristaller. Viker in på Konsum för en liter mjölk. Till vänster om entrén ser jag en SSU:are jag känner. Han står bakom ett litet bord täckt av broschyrer och tidningar. Han bjuder mig på glögg och pepparkakor, och berättar engagerat om Kooperation utan gränsers arbete för rättvisa och solidaritet. Jag kanske är lättrörd, men den värme jag känner när jag står där kan ingen decemberkyla i världen rå på.
Alldeles för lite sol - -
Konsum +
Medmänsklighet + + +
onsdag 12 december 2007
Dag 2
Tog vägen till vänster om kyrkogården imorse, det är så mycket lugnare där än på gångvägen vid Ringvägen. Konstaterar att man stör sig så mycket mer på biltrafik när man lyssnar på musik. Och i morse fick ingenting störa, för jag hade rockhistoriens förmodligen skönaste gitarrsolo i lurarna, Jimi Hendrix i Bold as Love. Njöt hela vägen till högskolan (och hoppas att jag inte sjöng med så högt att jag skrämde något stackars barn när jag gick förbi förskolan).
Killen är bara 26 när skivan Axis – Bold as Love släpps i London -67, faktiskt i dagarna precis 40 år sedan. Tänker på vad jag själv uppnått under lika lång tid. Kommer inte på något som motsvarar hans prestation, men tröstar mig med att jag förhoppningsvis får några fler år på mig att göra något vettigt. Hendrix dör av en överdos sömntabletter, och säkert lite annat smått och gott, 1970, bara 28 år gammal. Jaja, jag vet att det här skulle handla om vardagens små glädjeämnen. Det bidde:
Åldersångest –
Tragisk och alldeles för tidig bortgång - -
Slipper störande biltrafik +
Fantastiskt gitarrsolo +++
Fyra steg framåt och tre bakåt.
Antar utmaningen
Jag har blivit bloggutmanad av Joanna. Ska under en veckas varje dag tid skriva om de där små sakerna i vardagen som är vackra, roliga, härliga, givande, men som är så lätta att hasta förbi. Kan erkänna att jag är lite orolig, för tänk om det nu visar sig att jag lever ett tomt och tråkigt liv. Å andra sidan kan det ju då vara bra att bli uppmärksammad på det så att man kan försöka göra någonting åt det. Vi får se vad som händer.
Dag 1
Sitter i stora glaskuben här på högskolan och skriver. Väldigt grått ute. Nästan alla som passerar förbi är klädda i svart eller grått, i något enstaka fall med en liten piffig rosa sjal. Då händer det. En man i tomteluva går förbi. Den lyser i rött och i toppen sitter en stor vit boll. I övrigt ser han ut som folk gör mest. Han går in i biblioteket och jag väntar spänt på att han ska komma ut med en säck böcker. Och han kommer ut efter ett tag, men tomhänt.
Har aldrig riktigt fastnat för Springsteen, men nu ger jag honom en chans. Och jag gillar det verkligen, blir nästan lite rörd av sista låten. Han och tomten gör min dag.
Tråkigt väder -
Rolig och oväntad tomte ++
Inga böcker till barna i jul -
Jungleland från skivan Born to run +
Ligger på plus.
Dag 1
Sitter i stora glaskuben här på högskolan och skriver. Väldigt grått ute. Nästan alla som passerar förbi är klädda i svart eller grått, i något enstaka fall med en liten piffig rosa sjal. Då händer det. En man i tomteluva går förbi. Den lyser i rött och i toppen sitter en stor vit boll. I övrigt ser han ut som folk gör mest. Han går in i biblioteket och jag väntar spänt på att han ska komma ut med en säck böcker. Och han kommer ut efter ett tag, men tomhänt.
Har aldrig riktigt fastnat för Springsteen, men nu ger jag honom en chans. Och jag gillar det verkligen, blir nästan lite rörd av sista låten. Han och tomten gör min dag.
Tråkigt väder -
Rolig och oväntad tomte ++
Inga böcker till barna i jul -
Jungleland från skivan Born to run +
Ligger på plus.
lördag 8 december 2007
Sommaren inom
Promenader är underskattade. Det där att bara röra sig utan ett givet mål. Att ta in omgivningen, fundera över något eller fylla huvudet med musik. Har märkt att man kan blåsa bort jobbiga tankar med hög volym. Basen är viktig. Kanske inte så hälsosamt men hjälper för stunden och ger, vad jag har märkt, inga varaktiga hallucinationer. Igår följde John Legend med runt stan. Håkan gick med en stund. Satt inne ett tag och väntade på att regnet skulle ge med sig men det trummade envist på mot träterrassen här utanför. Och himlen förblev jämngrå så jag gav upp. På väg ut märker jag att mitt paraply är borta och efter långt letande långt in i garderoben hittar jag en gammal regnjacka i mörkgrön galon. Galon är också underskattat.
Det jag uppskattar mest med den här stan är närheten till vattnet. Det tar mig tio minuter tills jag känner doften av insjö. Okej, det är inte sälta och havsvågor, men har sin egen speciella charm. Igår när jag gick där längs stranden var det mörkt, regnigt, kallt och rätt blåsigt. Men fjärden låg lugn. Det var heldagsregn i december, och rinnig sandwich och svala sommardopp kändes avlägsna. Minst sagt.
Fast ändå närvarande, för sen är jag plötsligt där. När musiken tystnar några sekunder mellan två låtar lyssnar jag på droppandet mot galonkapuschongen och för en kort stund befinner jag mig i en skogsglänta mitt i ett stilla sommarregn som slår lätt mot tunn tältduk. Låter kanske löjligt, kan nog tycka det själv nu när jag skriver om det, men det det var så det kändes. Tillbaka i mörkret och snålblåsten känner jag mig ändå inte besviken. Tvärtom. Sommaren känns nog aldrig så underbar som när den är som längst bort. Njuter mer nu än när man är mitt uppe i den. Konstigt det där.
Det jag uppskattar mest med den här stan är närheten till vattnet. Det tar mig tio minuter tills jag känner doften av insjö. Okej, det är inte sälta och havsvågor, men har sin egen speciella charm. Igår när jag gick där längs stranden var det mörkt, regnigt, kallt och rätt blåsigt. Men fjärden låg lugn. Det var heldagsregn i december, och rinnig sandwich och svala sommardopp kändes avlägsna. Minst sagt.
Fast ändå närvarande, för sen är jag plötsligt där. När musiken tystnar några sekunder mellan två låtar lyssnar jag på droppandet mot galonkapuschongen och för en kort stund befinner jag mig i en skogsglänta mitt i ett stilla sommarregn som slår lätt mot tunn tältduk. Låter kanske löjligt, kan nog tycka det själv nu när jag skriver om det, men det det var så det kändes. Tillbaka i mörkret och snålblåsten känner jag mig ändå inte besviken. Tvärtom. Sommaren känns nog aldrig så underbar som när den är som längst bort. Njuter mer nu än när man är mitt uppe i den. Konstigt det där.
fredag 7 december 2007
Snälla Kerstin, kan inte du bara ta en laxsnitt till och vara tyst?
Jag är en bitter, tråkig och politiskt korrekt jävel, och som tur var slapp jag vara glad så länge. Nån timme senare strötittade jag nämligen på fyrans debattprogram. Divan Kerstin Dellert uttalade sig om en nyöppnad privat cancerklinik i Stockholm och tyckte att man ju ska få betala för sin vård om man vill det. Hey, det är väl ingen stor grej. Typiskt svenskt att vara emot. Och det gör ju bara den offentliga vården bättre. Mmm, bra tänkt där, Kerstin.
Skönt att slippa vara på gott humor när man somnar.
PS. Kolla in det här svaret från en annan riktig torris på frågan om vad hon skrattar åt. Helt lysande, måste erkänna att jag drog lite på munnen, men bara lite. DS.
Skönt att slippa vara på gott humor när man somnar.
PS. Kolla in det här svaret från en annan riktig torris på frågan om vad hon skrattar åt. Helt lysande, måste erkänna att jag drog lite på munnen, men bara lite. DS.
Det är humor.
”En lyxbil mindre och kunderna skulle kunna känna sig säkra?”
Onsdagskvällar är numera humorkvällar på SVT. Det är Stå-upp och Grotesqo. De har sina poänger, är helt okej. Inte riktigt Mia och Klara-bra, men okej. Men så är det ju det där med verkligheten och dikten. Hur kul ett humorprogram än är så kan det aldrig konkurrera med det som är roligt i riktiga livet. I onsdags stals hela showen av Uppdrag Granskning.
Förstå mig rätt, jag menar inte att jag känner skadeglädje över att ICA åkte dit så att det stänkte gammal nymalen köttfärs om det. Inte så mycket i alla fall. Men det var inte det som var det roligaste. Det var istället själva programmet, elegansen i avslöjandet, de ironiska anspelningarna på ICA:s försök att framstå som kvalitetens fanbärare.
Men det verkliga underhållningsvärdet fanns i de tvära kasten mellan ICA-handlare som i ena klippet självsäkert berättar om sin framgångar, och i nästa med svettiga pannor ber om ursäkt för att de gjort fel, alltid dock med det obligatoriska tilläget, om vi nu gjort fel, för det här är ju förstås ingenting vi känner till. Om de nu erkänner förstås, en av dem börjar anklaga Josefsson för att ha filmat i en annan butik och kläcker ur sig det briljanta: ”Jo, först är det min butik, sen är det svart och så är det min butik igen”.
Jag förslår därför att regel nr. 1 på kursen i mediaträning blir: Anklaga inte en journalist, i synnerhet inte Janne Josefsson. Du får bara äta upp det, och det smakar bittert. Och nej, tänk inte tanken! Jättejättemycket vitlöksmarinad kommer inte göra det ätbart igen. Förstått!
Hysteriskt rolig är också mannen i butiken, som när han får veta om fusket, säger ungefär ja, man har ju känt sig lite risig i kistan ibland, så man vet ju inte vad man käkat, med skön söderdialekt. Det slår ingen Betnér eller Gustavsson. Förresten; frågan längst upp ställer Josefsson till en av cheferna som tagit ut 20 miljoner i lön och har två Ferrari hemma i garaget. Det är humor.
Onsdagskvällar är numera humorkvällar på SVT. Det är Stå-upp och Grotesqo. De har sina poänger, är helt okej. Inte riktigt Mia och Klara-bra, men okej. Men så är det ju det där med verkligheten och dikten. Hur kul ett humorprogram än är så kan det aldrig konkurrera med det som är roligt i riktiga livet. I onsdags stals hela showen av Uppdrag Granskning.
Förstå mig rätt, jag menar inte att jag känner skadeglädje över att ICA åkte dit så att det stänkte gammal nymalen köttfärs om det. Inte så mycket i alla fall. Men det var inte det som var det roligaste. Det var istället själva programmet, elegansen i avslöjandet, de ironiska anspelningarna på ICA:s försök att framstå som kvalitetens fanbärare.
Men det verkliga underhållningsvärdet fanns i de tvära kasten mellan ICA-handlare som i ena klippet självsäkert berättar om sin framgångar, och i nästa med svettiga pannor ber om ursäkt för att de gjort fel, alltid dock med det obligatoriska tilläget, om vi nu gjort fel, för det här är ju förstås ingenting vi känner till. Om de nu erkänner förstås, en av dem börjar anklaga Josefsson för att ha filmat i en annan butik och kläcker ur sig det briljanta: ”Jo, först är det min butik, sen är det svart och så är det min butik igen”.
Jag förslår därför att regel nr. 1 på kursen i mediaträning blir: Anklaga inte en journalist, i synnerhet inte Janne Josefsson. Du får bara äta upp det, och det smakar bittert. Och nej, tänk inte tanken! Jättejättemycket vitlöksmarinad kommer inte göra det ätbart igen. Förstått!
Hysteriskt rolig är också mannen i butiken, som när han får veta om fusket, säger ungefär ja, man har ju känt sig lite risig i kistan ibland, så man vet ju inte vad man käkat, med skön söderdialekt. Det slår ingen Betnér eller Gustavsson. Förresten; frågan längst upp ställer Josefsson till en av cheferna som tagit ut 20 miljoner i lön och har två Ferrari hemma i garaget. Det är humor.
onsdag 28 november 2007
Att mötas
I torsdags hände något märkligt men väldigt härligt. Jag deltog vid en konferens och på kvällen var det middag. En vanlig konferensmiddag, ni vet med coverband och prisutdelning till årets nånting, i det här fallet kommunens bästa restaurang. Fast det var inte det som var det härliga, det kom först lite senare. Händelsen betydde så mycket för mig att jag skrev ner några rader om den och följer ett litet utdrag ur den texten. Till saken hör att jag att jag var rätt nedstämd den där kvällen, åtminstone till en början.
"...Sen blir det lite lättare att andas igen. Nog svårt att inte dras med av glad allsång och buggande 50+are. Svårt att tjura då. Kl. 23 stänger stället och min bordsdam upplyser mig om att det är ju en dag imorgon också. Jag nickar men tvivlar.
Innan jag traskar hemåt sätter jag mig ner en stund och pratar med några jag aldrig tidigare träffat. Tio minuter senare är vi nere på stan för att fortsätta kvällen, ska bara hämta mitt kårleg uppe hos mig så drar vi dit sen. Delar en flaska rött och timmarna går och kåren stänger ändå snart. Pratar om allt möjligt och det känns, på något väldigt konstigt sätt, som om vi alltid känt varandra. Fast ändå inte. Ibland är det så skönt att en massa historia inte ligger emellan. Jag vet inte mycket om dem och de nästan ingenting om mig. Vi är de vi är, här och nu..."
Låter kanske kryptiskt för en utomstående, men poängen var det där mötet. Ser på vetenskapsmagasinet att den moderna storstadsmänniskan är oerhört anonym jämfört med tidigare generationer. Ju närmare vi bor och lever, desto mindre pratar vi med varandra. Ju fler möjligheter till kommunikation vi får, desto mindre möts vi. Och desto mindre blir "risken" för de där oväntade mötena. De där härliga. Istället nätverkar vi på facebook och det blir vi och dom där andra utanför. I vår hjärna har vi ett kraftfullt verktyg för att kommunicera med varandra, för att umgås, för att få och dela med sig. Vad är det som hindrar oss?
"...Sen blir det lite lättare att andas igen. Nog svårt att inte dras med av glad allsång och buggande 50+are. Svårt att tjura då. Kl. 23 stänger stället och min bordsdam upplyser mig om att det är ju en dag imorgon också. Jag nickar men tvivlar.
Innan jag traskar hemåt sätter jag mig ner en stund och pratar med några jag aldrig tidigare träffat. Tio minuter senare är vi nere på stan för att fortsätta kvällen, ska bara hämta mitt kårleg uppe hos mig så drar vi dit sen. Delar en flaska rött och timmarna går och kåren stänger ändå snart. Pratar om allt möjligt och det känns, på något väldigt konstigt sätt, som om vi alltid känt varandra. Fast ändå inte. Ibland är det så skönt att en massa historia inte ligger emellan. Jag vet inte mycket om dem och de nästan ingenting om mig. Vi är de vi är, här och nu..."
Låter kanske kryptiskt för en utomstående, men poängen var det där mötet. Ser på vetenskapsmagasinet att den moderna storstadsmänniskan är oerhört anonym jämfört med tidigare generationer. Ju närmare vi bor och lever, desto mindre pratar vi med varandra. Ju fler möjligheter till kommunikation vi får, desto mindre möts vi. Och desto mindre blir "risken" för de där oväntade mötena. De där härliga. Istället nätverkar vi på facebook och det blir vi och dom där andra utanför. I vår hjärna har vi ett kraftfullt verktyg för att kommunicera med varandra, för att umgås, för att få och dela med sig. Vad är det som hindrar oss?
söndag 25 november 2007
Tröjan skaver lite.
Snart har helgen vecka 47 tagit slut, sjunger aldrig Bob Hund. Men jag gör det, och en hel del annat också förresten. Det är ett effektivt sätt att hålla tankarna på marken. Flyger så lätt iväg annars. Och jag bokstavligen dammar av min vackra, gyllengula gitarr. Vet inte varför den blivit stående i ett hörn så länge. Men nu är den min terapeut och kamrat, och den klingar bättre än någonsin. För musik ska byggas utav känsla. Och är det någonting jag har just nu, i rikligt överflöd dessutom, så är det känsla.
Ett litet inskick också till det vi diskuterade i förra inlägget; alltså ifall människor hellre vill ha nyheter om Britney´s senaste sexchock, än sådant som är viktigt och på riktigt. Just nu på aftonbladet.se tycker närmare 50% av läsarna att man lugnt kan fortsätta shoppa på H&M trots att de utnyttjar barnarbetare vars skolor stänger flera månader under skördesäsongen. Ungarna missar skolan, kanske det mest effektiva vapnet i krig mot fattigdom och ofrihet. 50% som köper mjuka paket och nynnar "allt är frid, herren blid" på vägen hem. Säger nog något om hur långt, eller kort, många är beredda att sträcka sig.
Ska lära mig Cohen´s Hallelujah innan dagen är över.
Ett litet inskick också till det vi diskuterade i förra inlägget; alltså ifall människor hellre vill ha nyheter om Britney´s senaste sexchock, än sådant som är viktigt och på riktigt. Just nu på aftonbladet.se tycker närmare 50% av läsarna att man lugnt kan fortsätta shoppa på H&M trots att de utnyttjar barnarbetare vars skolor stänger flera månader under skördesäsongen. Ungarna missar skolan, kanske det mest effektiva vapnet i krig mot fattigdom och ofrihet. 50% som köper mjuka paket och nynnar "allt är frid, herren blid" på vägen hem. Säger nog något om hur långt, eller kort, många är beredda att sträcka sig.
Ska lära mig Cohen´s Hallelujah innan dagen är över.
tisdag 20 november 2007
Kan ingen ge stackarn ett ben?
Om du missade Aktuellt kl. 21 igår kväll bara måste du spana in det här, ungefär 4 min in i programmet. Visst är han helt fantastisk! Claes Boltenstern, vilken karl! Jag som trodde att de ärkekonservativa var en utdöd art i vårt land. Vad fel jag hade. Kanslichef på Kungliga Automobil Klubben, bara en sån sak. Hade det varit första april hade jag varit övertygad om att det var ett skämt. Det är jag i och för sig ändå, för han kan faktiskt inte vara på riktigt. I intervjun sitter Herr Boltenstern verkligen framför KAK-skölden med porträtt av kungen och drottningen på varsin sida. Han tycker att Reinfeldt "kapat trossen" med "kärnväljarna" och att de är "centrala" när det blåser snålt. Solklart, Classe. Och du kommer säkert att rösta på nåt annat parti nästa val. Aaa.
Sen kommer Reinfeldt. Den vanliga visan. Prat. Prat. Prat. Människor förstår inte sitt eget bästa. Prat. De tror att de som har det tufft har fått det sämre, men så är det inte. Prat. Prat. Det är långt till valet. Prat. "...det är ett öppet läge" Prat. "...under mina resor där jag träffat offentliganställda kvinnor". Prat. Prat. "Vi är i en genomförandefas". Prat. "Många har känt en koppling till a-kassan och har en självbild av att de betalar mer till höjd a-kassa än vad de fått i sänk skatt. Det må vara så att...att det inte är sant, men det är en upplevelse som många har".
Nä, människor förstår alltså inte sitt eget bästa. Pappa Fredrik vet, inte du. MUF kanske ska börja trycka "Fredrik kan själv"-knappar. Nä, människor förstår faktiskt nästan ingenting. Framförallt förstår de inte hur bra vi moderater är! Eller så kanske det är just det de gör. Och så lite mer prat och huvudet på sned och stora valpögon och fuktig blick in i kameran.
Sen kommer Reinfeldt. Den vanliga visan. Prat. Prat. Prat. Människor förstår inte sitt eget bästa. Prat. De tror att de som har det tufft har fått det sämre, men så är det inte. Prat. Prat. Det är långt till valet. Prat. "...det är ett öppet läge" Prat. "...under mina resor där jag träffat offentliganställda kvinnor". Prat. Prat. "Vi är i en genomförandefas". Prat. "Många har känt en koppling till a-kassan och har en självbild av att de betalar mer till höjd a-kassa än vad de fått i sänk skatt. Det må vara så att...att det inte är sant, men det är en upplevelse som många har".
Nä, människor förstår alltså inte sitt eget bästa. Pappa Fredrik vet, inte du. MUF kanske ska börja trycka "Fredrik kan själv"-knappar. Nä, människor förstår faktiskt nästan ingenting. Framförallt förstår de inte hur bra vi moderater är! Eller så kanske det är just det de gör. Och så lite mer prat och huvudet på sned och stora valpögon och fuktig blick in i kameran.
måndag 19 november 2007
Ostkaka och lite arbetarromantik
En hel vecka nu utan att jag skrivit något här. Lite konstigt är det allt, för det har ju inte saknats grejer att kommentera. Det har varit val i Danmark, valjakt i Japan, EM-val i närheten av Valencia och i onsdags var det ju Ostkakans dag. Det mesta som kunde gå dåligt gick också dåligt, förutom Ostkakans dag förstås som för min del var en riktig fest, i folkmun numera känt som tabberaset på Östra Ringvägen. Hur var din Ostkakans dag? (visst bär den frågan en svag doft av Dolmio pastasås?)
Dagens Vetenskapsradion Forum i P1 handlar till stor del om socialistiska symboler. En så kallad lärd kvinna berättar bl.a. att den knutna näven härstammar från antiken. Att lyfta armen var att blotta sig för fienden, och det skulle tydligen vara något ärofyllt (undrar om kvinnorna som satt hemma med ungarna tyckte det var lika häftigt). Sen har den "lärda" kvinnan mage att påstå att arbetarrörelsen skulle ha haft både vita och blå (blå!) fanor. Kapitalets lakejer gömmer sig överallt och försöker så split och förvirring i våra led. Låt dig inte luras, kamrat.
Var tvungen att sätta mig ned, blev så upprörd. Nåväl, när du lyssnat klart kan du svara på följande fråga: bör SAP byta logga?
Dagens Vetenskapsradion Forum i P1 handlar till stor del om socialistiska symboler. En så kallad lärd kvinna berättar bl.a. att den knutna näven härstammar från antiken. Att lyfta armen var att blotta sig för fienden, och det skulle tydligen vara något ärofyllt (undrar om kvinnorna som satt hemma med ungarna tyckte det var lika häftigt). Sen har den "lärda" kvinnan mage att påstå att arbetarrörelsen skulle ha haft både vita och blå (blå!) fanor. Kapitalets lakejer gömmer sig överallt och försöker så split och förvirring i våra led. Låt dig inte luras, kamrat.
Var tvungen att sätta mig ned, blev så upprörd. Nåväl, när du lyssnat klart kan du svara på följande fråga: bör SAP byta logga?
söndag 11 november 2007
Lite evolution och livets mening
Det spekuleras just nu hejvilt om Pekka-Eric Auvinens eventuella motiv till dödsskjutningen i finska Jokela. Tydligen var han anhängare av en politisk-fiolosofisk inriktning kallad ekofascism, vilket fått kreationister, intelligenta designers och annat löst folk att vädra morgonluft. I tidningen Dagen hävdar t.ex. den så kallade "biologen och geovetaren" Mats Molén att skolmassakern var evolutionslärans fel. Med förmodad myndig stämma ryter han att:
- Den förlorade tron på Gud som Skaparen får människor att tappa meningen med livet och snedvrider deras moral.
Mats har varit inne Pekka-Eric Auvinens hemsida och läst en massa hemskheter:
– Där står att ”livet är bara en slump”, ”resultatet av en lång evolution”, ”evolution är både en teori och ett faktum, kreationism/skapelsetro är inte det”. ”Människan är bara en art bland andra”, ”döden är ingen tragedi”, ”alla människors liv är inte värda att behålla”, ”i dag är det naturliga urvalet helt missriktat” och så vidare.
Man kan ju tycka vad man vill om ifall livet är en slump eller inte. Men är det verkligen evolutionsteori som "biolog" Molén pratar om? Budskapet i den vetenskapliga teori som fick sitt genombrott i och med att Darwin publicerade "On The Origin Of Species By Means Of Natural Selection", 1859, har ofta felaktigt förenklats till att det är den starke som överlever. Det passar ju väldigt bra om man vill smutskasta en teori och få den att framstå som otrevlig och omänsklig. Problemet är bara att varken Darwin eller någon annan evolutionsteoretiker efter honom påstått det. Enligt evolutionsteorin är det istället den individ som är bäst lämpad som kommer att vara mest framgångsrik. Bra egenskaper behöver därför inte vara råstyrka, utan kan lika gärna handla om att man kan samarbeta eller något annat. Det kanske kan tyckas som en obetydlig skillnad, men det viktiga i sammanhanget är att evolutionsläran inte säger något om vilka egenskaper som gör en individ bäst lämpad. Den uttalar sig över huvud taget inte om hur vi bör bete oss, och är, till skillnad från kreationism, ingen moralfilosfi. Det den beskriver är hur urvalet går till i naturen, varken mer eller mindre.
Därför blir det så konstigt när Mats hävdar att:
– Den här personen är således klart påverkad av evolutionsteorin, och tror sig göra rätt. Sedan har tankarna förstärkts av kopplingen till våld samt ett förvirrande beteende.
Du Mats, jag tror att de där två sista anledningarna räcker ganska långt för att ställa till problem. Så håll dig du till dem, och blanda inte in din personliga religiösa uppfattning. Men Mats ger sig inte, utan fortsätter:
– Evolutionsteorin lärs ut i alla skolor. I många läromedel står även mer eller mindre klart att livet är en slump och/eller att livet är meningslöst.
Skulle ju faktiskt vara kul att se de där böckerna. För att kunna säga som Mats gör ovan måste man dels förmodligen ha en ruskigt bra syn så att man ser det där som står "mer eller mindre klart", dels måste man utgå ifrån att det enda som betyder något är Gud, allt annat är meningslöst. Jag har personligen inga problem med att livet skulle bero på en slump. Det, om något, gör väl att man kan uppskatta sitt liv? Men att det skulle betyda att allt är meningslöst, det håller jag verkligen inte med om. Solidaritet är inte meningslöst. Vänskap är inte meningslöst. Njutning är inte meningslöst. Stilla snöfall över Yngerns mörkblå yta med en fond av tusentals tallar som lutar sig ut över vattnet, är oerhört meningsfullt för mig. Till och med fästingar har ju tydligen en roll i ekosystemet.
Men nu blev det visst en helt annan diskussion än det var tänkt, och den tänker jag inte fortsätta idag.
- Den förlorade tron på Gud som Skaparen får människor att tappa meningen med livet och snedvrider deras moral.
Mats har varit inne Pekka-Eric Auvinens hemsida och läst en massa hemskheter:
– Där står att ”livet är bara en slump”, ”resultatet av en lång evolution”, ”evolution är både en teori och ett faktum, kreationism/skapelsetro är inte det”. ”Människan är bara en art bland andra”, ”döden är ingen tragedi”, ”alla människors liv är inte värda att behålla”, ”i dag är det naturliga urvalet helt missriktat” och så vidare.
Man kan ju tycka vad man vill om ifall livet är en slump eller inte. Men är det verkligen evolutionsteori som "biolog" Molén pratar om? Budskapet i den vetenskapliga teori som fick sitt genombrott i och med att Darwin publicerade "On The Origin Of Species By Means Of Natural Selection", 1859, har ofta felaktigt förenklats till att det är den starke som överlever. Det passar ju väldigt bra om man vill smutskasta en teori och få den att framstå som otrevlig och omänsklig. Problemet är bara att varken Darwin eller någon annan evolutionsteoretiker efter honom påstått det. Enligt evolutionsteorin är det istället den individ som är bäst lämpad som kommer att vara mest framgångsrik. Bra egenskaper behöver därför inte vara råstyrka, utan kan lika gärna handla om att man kan samarbeta eller något annat. Det kanske kan tyckas som en obetydlig skillnad, men det viktiga i sammanhanget är att evolutionsläran inte säger något om vilka egenskaper som gör en individ bäst lämpad. Den uttalar sig över huvud taget inte om hur vi bör bete oss, och är, till skillnad från kreationism, ingen moralfilosfi. Det den beskriver är hur urvalet går till i naturen, varken mer eller mindre.
Därför blir det så konstigt när Mats hävdar att:
– Den här personen är således klart påverkad av evolutionsteorin, och tror sig göra rätt. Sedan har tankarna förstärkts av kopplingen till våld samt ett förvirrande beteende.
Du Mats, jag tror att de där två sista anledningarna räcker ganska långt för att ställa till problem. Så håll dig du till dem, och blanda inte in din personliga religiösa uppfattning. Men Mats ger sig inte, utan fortsätter:
– Evolutionsteorin lärs ut i alla skolor. I många läromedel står även mer eller mindre klart att livet är en slump och/eller att livet är meningslöst.
Skulle ju faktiskt vara kul att se de där böckerna. För att kunna säga som Mats gör ovan måste man dels förmodligen ha en ruskigt bra syn så att man ser det där som står "mer eller mindre klart", dels måste man utgå ifrån att det enda som betyder något är Gud, allt annat är meningslöst. Jag har personligen inga problem med att livet skulle bero på en slump. Det, om något, gör väl att man kan uppskatta sitt liv? Men att det skulle betyda att allt är meningslöst, det håller jag verkligen inte med om. Solidaritet är inte meningslöst. Vänskap är inte meningslöst. Njutning är inte meningslöst. Stilla snöfall över Yngerns mörkblå yta med en fond av tusentals tallar som lutar sig ut över vattnet, är oerhört meningsfullt för mig. Till och med fästingar har ju tydligen en roll i ekosystemet.
Men nu blev det visst en helt annan diskussion än det var tänkt, och den tänker jag inte fortsätta idag.
torsdag 8 november 2007
Den nya arbetarrepubliken?
- Som ledare kan man ju antingen vara snäll eller hård. Jag har valt att vara snäll. Men, tillägger han, man måste visa vem som bestämmer, annars tar de sig för mycket friheter, och det går ju inte.
I onsdags kväll visade Kunskapskanalen dokumentären "China Blue". Den är inspelad i hemlighet och handlar om jeansen du har på dig. Hur de syddes, hur överbliven sytråd klipptes bort, hur de ströks och veks ihop, och till sist lastades på lastbil. Den handlar om en av baksidorna med det ”kinesiska undret”, om unga kvinnor som arbetar för 40 öre per timme med att producera kläder som säljs för flera hundra och ännu mer i våra butiker. Inte minst handlar China Blue om det enorma hyckleriet i att en så kallad socialistisk republik bidrar till att människor tvingas arbeta för svältlöner och under vidriga arbetsförhållanden.
Vi får följa 17-åriga bondflickan Jasmine från den dag hon lämnar sin familj för att resa till storstaden och förhoppningsvis hitta ett arbete. Hennes äldre syster har just börjat på gymnasiet och det bara finns möjlighet för en av dem att gå där. Jasmine måste istället börja bidra till familjens försörjning. Tågresan tar 14 dagar och på plats får hon snart tag på ett jobb som trådklippare i en jeansfabrik. Arbetarna består till övervägande delen av unga kvinnor, vissa bara 14 år gamla. Dagarna under lysrören är långa, omkring 10 timmar. Fast inte när det börjar närma sig leverans förstås, då finns inga tidsbegränsningar. Regeln lyder: står det på griffeltavlan att vi jobbar tills vi är klara, så gör vi det. Ingen övertidsersättning eller ledighet. Ingenting. Chefen, han som yttrar det inledande citatet och en av mycket få män i byggnaden, spenderar huvuddelen av sina arbetsdagar framför sina övervakningkameror. Med de bevakar han varje vrå av fabriken, och som om det inte räckte paraderar svartklädda vakter och håller koll på att arbetarna sköter sig och är flitiga.
Kvällen före leverans-deadline är som vanligt mycket slitsam. Efter 17 timmars arbete orkar Jasmine och hennes 14-åriga vän inte mer, och de ger sig ner på stan för att köpa en kopp hälsote. Teet, har de hört, ska hjälpa mot de envisa sömnattackerna som kommer allt oftare. Det kostar motsvarande en timmes arbete, men det får det vara värt. När teet druckits upp skyndar de direkt tillbaka för ytterligare ett antal timmars arbete. Efter en arbetsdag på 25 timmar får de äntligen gå till sängs. När de vaknar får de veta att alla som lämnat byggnaden under natten ska böta 20 yuan, motsvarande ungefär tre dagslöner.
Hur blev socialismens högborg ett paradis för hänsynslösa utsugare? Jag vet att frågan stinker floskler, men den är ändå berättigad. Det borde väl inte gå, men gör tydligen det. Eller kanske inte, det får tiden utvisa. Bakgrunden till den här situationen finns i den väldiga folkförflyttning som sker i dagens Kina. Mer än 130 miljoner människor som söker lyckan, eller kanske söker undvika olyckan, i någon av Kinas närmast explosionsartat snabbväxande städer. Många lyckas ta sig ur den extrema fattigdomen, men många fastnar också i arbetsförhållandena liknande de i filmen. Och klagar du så kan du dra, det finns alltid tio, eller hundra, eller tusen med mössan i hand utanför fabriksporten.
I onsdags kväll visade Kunskapskanalen dokumentären "China Blue". Den är inspelad i hemlighet och handlar om jeansen du har på dig. Hur de syddes, hur överbliven sytråd klipptes bort, hur de ströks och veks ihop, och till sist lastades på lastbil. Den handlar om en av baksidorna med det ”kinesiska undret”, om unga kvinnor som arbetar för 40 öre per timme med att producera kläder som säljs för flera hundra och ännu mer i våra butiker. Inte minst handlar China Blue om det enorma hyckleriet i att en så kallad socialistisk republik bidrar till att människor tvingas arbeta för svältlöner och under vidriga arbetsförhållanden.
Vi får följa 17-åriga bondflickan Jasmine från den dag hon lämnar sin familj för att resa till storstaden och förhoppningsvis hitta ett arbete. Hennes äldre syster har just börjat på gymnasiet och det bara finns möjlighet för en av dem att gå där. Jasmine måste istället börja bidra till familjens försörjning. Tågresan tar 14 dagar och på plats får hon snart tag på ett jobb som trådklippare i en jeansfabrik. Arbetarna består till övervägande delen av unga kvinnor, vissa bara 14 år gamla. Dagarna under lysrören är långa, omkring 10 timmar. Fast inte när det börjar närma sig leverans förstås, då finns inga tidsbegränsningar. Regeln lyder: står det på griffeltavlan att vi jobbar tills vi är klara, så gör vi det. Ingen övertidsersättning eller ledighet. Ingenting. Chefen, han som yttrar det inledande citatet och en av mycket få män i byggnaden, spenderar huvuddelen av sina arbetsdagar framför sina övervakningkameror. Med de bevakar han varje vrå av fabriken, och som om det inte räckte paraderar svartklädda vakter och håller koll på att arbetarna sköter sig och är flitiga.
Kvällen före leverans-deadline är som vanligt mycket slitsam. Efter 17 timmars arbete orkar Jasmine och hennes 14-åriga vän inte mer, och de ger sig ner på stan för att köpa en kopp hälsote. Teet, har de hört, ska hjälpa mot de envisa sömnattackerna som kommer allt oftare. Det kostar motsvarande en timmes arbete, men det får det vara värt. När teet druckits upp skyndar de direkt tillbaka för ytterligare ett antal timmars arbete. Efter en arbetsdag på 25 timmar får de äntligen gå till sängs. När de vaknar får de veta att alla som lämnat byggnaden under natten ska böta 20 yuan, motsvarande ungefär tre dagslöner.Hur blev socialismens högborg ett paradis för hänsynslösa utsugare? Jag vet att frågan stinker floskler, men den är ändå berättigad. Det borde väl inte gå, men gör tydligen det. Eller kanske inte, det får tiden utvisa. Bakgrunden till den här situationen finns i den väldiga folkförflyttning som sker i dagens Kina. Mer än 130 miljoner människor som söker lyckan, eller kanske söker undvika olyckan, i någon av Kinas närmast explosionsartat snabbväxande städer. Många lyckas ta sig ur den extrema fattigdomen, men många fastnar också i arbetsförhållandena liknande de i filmen. Och klagar du så kan du dra, det finns alltid tio, eller hundra, eller tusen med mössan i hand utanför fabriksporten.
Du som missade China Blue i onsdags har en ny chans på lördag. Så skippa shoppingrundan och lär dig lite om hur våra medmänniskor har det. Du har ju så många jeans ändå.
tisdag 6 november 2007
liten, liten detalj bara.
Vid ett tillfälle under förra årets valrörelse pratade jag med tjej som gick sista året på gymnasiet. Vi diskuterade politik och hon berättade för mig om sin mamma som blivit sjukskriven och att de nu hade svårt att få pengarna att räcka till, alltså redan innan regeringsskiftet.
Fast, sa hon, det är egentligen inte pengarna som är det stora problemet, utan själva sättet man betraktar människor på. Hur man liksom ser ner på de som har det svårast. Borgarna verkar tycka att den som är sjuk är en belastning för samhället, en börda på de duktiga och arbetssamma medborgarnas axlar. De som redan har det tuffast kan då (ska då!) tryckas ner ytterligare. För den som inte gör rätt för sig, den tär.
Och med klinisk precision opererar man bort den gnutta soldaritet och medmänsklighet som eventuellt finns kvar i samhället. Jag vet att det är svårt att återge ett sådant samtal som vi hade då. Det blir mest platt så här i skrift. Men det är på mötet med den här tjejen jag tänker när jag läser om ledande moderater som, trots höga löner, år efter år medvetet utnyttjat svart arbetskraft.
Tärande?! Nääääeee, nu skojar du, va! Närande ska det vara, vi när väl ekonomin. Inte sant, älskling? Jo, tänkte väl det.
Men vänta nu... Hur blev det mer okej att fuska med skatten än att ta emot de bidrag man enligt lag har rätt till?
Läser i DN att det fuskas betydligt mer med skatter än med bidrag.
- Ungefär en fjärdedel jämfört med skattefusket, det är min personliga uppfattning, säger Stig Orustfjord som ägnat sig åt de här frågorna i femton år.
Märkligt att den "lilla detaljen" inte nämndes i förra årets valdebatter.
Fast, sa hon, det är egentligen inte pengarna som är det stora problemet, utan själva sättet man betraktar människor på. Hur man liksom ser ner på de som har det svårast. Borgarna verkar tycka att den som är sjuk är en belastning för samhället, en börda på de duktiga och arbetssamma medborgarnas axlar. De som redan har det tuffast kan då (ska då!) tryckas ner ytterligare. För den som inte gör rätt för sig, den tär.
Och med klinisk precision opererar man bort den gnutta soldaritet och medmänsklighet som eventuellt finns kvar i samhället. Jag vet att det är svårt att återge ett sådant samtal som vi hade då. Det blir mest platt så här i skrift. Men det är på mötet med den här tjejen jag tänker när jag läser om ledande moderater som, trots höga löner, år efter år medvetet utnyttjat svart arbetskraft.
Tärande?! Nääääeee, nu skojar du, va! Närande ska det vara, vi när väl ekonomin. Inte sant, älskling? Jo, tänkte väl det.
Men vänta nu... Hur blev det mer okej att fuska med skatten än att ta emot de bidrag man enligt lag har rätt till?
Läser i DN att det fuskas betydligt mer med skatter än med bidrag.
- Ungefär en fjärdedel jämfört med skattefusket, det är min personliga uppfattning, säger Stig Orustfjord som ägnat sig åt de här frågorna i femton år.
Märkligt att den "lilla detaljen" inte nämndes i förra årets valdebatter.
lördag 3 november 2007
Punsch-kotte med bitter eftersmak
Kom nyss hem från en promenad till Huddinge centum. Tog vägen genom lilla parken vid Tingshuset. Vädret var inget vidare så jag skyndade hemåt, men hann ändå lågga märke till ett klistermärke som satt på en lyktstolpe, med ett tänkvärt budskap.Märket är en del av Greenpeace´s kampanj för att förmå OKQ8 att lägga ner planerna på att börja importera palmolja för att tillverka så kallad biodiesel. Palmolja är nämligen inte så bra. Faktiskt riktigt dåligt. Eller egentligen inte. För palmoljan har många bra egenskaper, den är t.ex. hållbar och billig att framställa, vilken gör den perfekt att använda i alla möjliga sorters matvaror. Den finns kanske i den punsch-kotte jag tuggar i mig just nu (fast det vet man inte för det behöver av någon anledning inte märkas ut).
Problemet med palmolja är inte oljan i sig. Den är inte farlig och fettsammansättningen är säkert helt okej. Problemet är istället hur den odlas. Eller inte det egentligen heller, för den kan mycket väl odlas på ett hållbart sätt. Det är när den inte gör det som det blir problem, jättejättestora problem. Tyvärr efterfrågas mer och mer biobränsle, och då tenderar odlingen att bli av den ohållbara typen.
USA eller Kina, USA eller Kina. Vilket land som står för de största utsläppen av växthusgaser diskuteras ofta. Men vilket land är värst efter dessa två? Jo, det är faktiskt Indonesien, och anledningen är att Indonesien varje år skövlar stora mängder regnskog för att anlägga, just det, palmoljeplantager. Det är naturligtvis ett problem i sig att världens mest artrika skog skövlas, där några av världens sista vilda orangutanger lever, men skövlingen medför också enorma utsläpp av växthusgaser. Så här fungerar det: I Indonesien består regnskogen till stor del av en typ av träskområden (en sorts torvmossar) där vattnet står mycket högt. Under tusentals år har döda växter och djur fallit ner på marken, men den höga vattennivån har förhindrat dem från att förmultna. När organiskt material förmultnar avgår koldioxid och således finns stora mängder koldioxid "lagrad" i torvområdena.
Oljepalmen vill ha det torrare än det som torvmarkerna erbjuder. Områdena dikas därför ut och koldioxid avgår. Räknar man på det visar det sig att utsläppen av koldioxid från "biodiesel" framställd ur palmolja är ungefär 3 gånger större än de från bensin. Så mycket bio var den dieseln.
torsdag 1 november 2007
Pihlblad-affären?
Schenström hit och Schenström dit. Varför kallas det inte inte Pihlblad-affären? Vem bryr sig om vem Ulrica Schenström kysser? Okej, jag vet att hon kanske hade jour och då är det ju naturligtvis inte så lämpligt att vara "glad i hatten", men jag kan inte komma ifrån att de starka reaktioner som till slut ledde till hennes avgång, luktar lite unken kvinnosyn. En man som var berusad och ville kramas skulle nog snarare betraktas som, just "manlig" enligt den vanliga stereotypa bilden av en man. Nu känns det som om Schenström tvingats avgå mer för att hon inte passat in i bilden av hur en "kvinna" ska bete sig, än för hur hon faktiskt skött, eller misskött, sitt jobb. Och den känslan är inte så trevlig.
Personligen tycker jag dessutom att det mest uppseendeväckande i hela historien är att en av landets mest namnkunniga politiska kommentatorer har så trevligt med statsministerns närmaste tjänsteman. Som tv-tittare vill jag kunna vara säker på att nyheternas politiska reportrar försöker ge en så objektiv bild som möjligt. Jag tror inte Pihlblad kan ge det om han har privata kopplingar till rikets mäktigaste tjänsteman. Så varför inte Pihlblad-affären?
Personligen tycker jag dessutom att det mest uppseendeväckande i hela historien är att en av landets mest namnkunniga politiska kommentatorer har så trevligt med statsministerns närmaste tjänsteman. Som tv-tittare vill jag kunna vara säker på att nyheternas politiska reportrar försöker ge en så objektiv bild som möjligt. Jag tror inte Pihlblad kan ge det om han har privata kopplingar till rikets mäktigaste tjänsteman. Så varför inte Pihlblad-affären?
onsdag 31 oktober 2007
liberalt hyckleri
Funderade på en sak efter det förra in lägget om privatfinansiering av sjukvård. Jag antar att den borgerliga landstingsledningen har godkänt planerna på ett barnsjukhus, och borgarna består till stor del av så kallade liberaler. Nu till min fundering;
Jag förstår om en liberal tycker att var och en ska sköta sitt och betala för sin egen vård. Var och en bestämmer hur mycket var och en vill kämpa jadajada. Naturligtvis är det en tramslöjlig förenkling, men okej, jag förstår deras resonemang. Men hur kan detta resonemang gälla för barn? En treåring kan väl omöjligen ha "kämpat" så hårt att han/hon är mer värd än sina kompisar på förskolan?
Hyckeriet i den liberala ideologin blir som tydligast när det gäller synen på barn. Ett barn som växer upp under svåra förhållanden kan ju aldrig ha sig själv att skylla. Men det tycker man alltså som liberal. Så ungar, kämpa på!
PS. Är riktigt nöjd med inläggets titel, låter som ett punkband. DS.
Jag förstår om en liberal tycker att var och en ska sköta sitt och betala för sin egen vård. Var och en bestämmer hur mycket var och en vill kämpa jadajada. Naturligtvis är det en tramslöjlig förenkling, men okej, jag förstår deras resonemang. Men hur kan detta resonemang gälla för barn? En treåring kan väl omöjligen ha "kämpat" så hårt att han/hon är mer värd än sina kompisar på förskolan?
Hyckeriet i den liberala ideologin blir som tydligast när det gäller synen på barn. Ett barn som växer upp under svåra förhållanden kan ju aldrig ha sig själv att skylla. Men det tycker man alltså som liberal. Så ungar, kämpa på!
PS. Är riktigt nöjd med inläggets titel, låter som ett punkband. DS.
måndag 29 oktober 2007
modernt?
Bakåtsträvare, så jävla tråkiga och omoderna. Ser bara problem hela tiden. Tänk lite nytt och fräscht för en gångs skull!
I förra veckan blev det klart att Stockholm ska få ett privat barnsjukhus. Martina ska det heta och ta emot hela 20 000 akutbesök om året, vilket motsvarar ungefär hälften av antalet akutbesök vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Att jämföra antalet besök säger kanske ändå inte så mycket om den vård som kommer bedrivas. Martina tänker nämligen rikta in sig på barn som inte är så allvarligt sjuka och därför inte prioriteras på akutmottagningarna. Utan större kunskap om sjukvårdens kostnader vågar jag mig ändå på gissningen att de patienterna innebär jämförelsevis små kostnader för vårdgivaren. Tur då att landstinget finns och kan ta hand om de svårare fallen.
Den avgörande skillnaden är ju annars naturligtvis att Astrid Lindgren barnsjukhus finansieras med våra gemensamma pengar och Martina genom privata försäkringar. Initivtagarna ser inga (läs vill inte se några) problem med detta utan beskriver det tvärtom som en så på nysvenska kallad win-win-situation.
–De som av ideologiska eller ekonomiska skäl inte vill teckna en sådan här försäkring får antagligen lättare att komma fram i den offentliga vården genom att köerna minskar där, säger Staffan Meurling.
Vi tar det igen "de som av ekonomiska skäl inte vill teckna en försäkring...". Staffan, jag tror faktiskt att det handlar mer om vad folk kan (eller inte kan) än vad de vill. Om alla får varsin försäkring tror jag nog faktiskt att de flesta skulle vara intresserade. Man skulle kanske till och med kunna tänka sig en allmän sjukförsäkring som vi gemensamt betalar via skatten. Vore inte det en bra idé?!
Naturligtvis kommer ytterligare försäkringslösningar att leda till ett minskande intresse för att hjälpa till att finansiera den offentliga vården, allt annat är trams. Och det handlar självklart inte om privat kontra offentlig vård, att den förstnämda skulle vara mer effektiv än den andra. (Jag rekommenderar den som tvivlar på detta att titta på Michael Moores film Sicko eller den här intervjun.) Det som allt handlar om är självklart om det ska vara tjockleken på plånboken, eller snarare föräldrarnas plånbok, som avgör vilken vård man ska få.
I debatten har inte många negativa röster hörts. För all tjänar ju på det här, halleluja! Och om någon mot förmodan skulle tycka att det är en ganska rimlig princip att den som är sjukast bör få vård först, och det oberoende av hur rik eller fattig denne är, då är det tydligen en riktig bakåtsträvare. En trött jävla såsse-kommunist. Kom igen nu, tänk lite nytt för fan.
Men vad är det egentligen som är modernt? 1800-talets extrema klassamhälle känns väl inte så fräscht? Är det verkligen framtiden? För mig är det solidariska samhället det moderna. Det civiliserade och mänskliga. Hjälper du till att försvara principerna om allas lika värde?
I förra veckan blev det klart att Stockholm ska få ett privat barnsjukhus. Martina ska det heta och ta emot hela 20 000 akutbesök om året, vilket motsvarar ungefär hälften av antalet akutbesök vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Att jämföra antalet besök säger kanske ändå inte så mycket om den vård som kommer bedrivas. Martina tänker nämligen rikta in sig på barn som inte är så allvarligt sjuka och därför inte prioriteras på akutmottagningarna. Utan större kunskap om sjukvårdens kostnader vågar jag mig ändå på gissningen att de patienterna innebär jämförelsevis små kostnader för vårdgivaren. Tur då att landstinget finns och kan ta hand om de svårare fallen.
Den avgörande skillnaden är ju annars naturligtvis att Astrid Lindgren barnsjukhus finansieras med våra gemensamma pengar och Martina genom privata försäkringar. Initivtagarna ser inga (läs vill inte se några) problem med detta utan beskriver det tvärtom som en så på nysvenska kallad win-win-situation.
–De som av ideologiska eller ekonomiska skäl inte vill teckna en sådan här försäkring får antagligen lättare att komma fram i den offentliga vården genom att köerna minskar där, säger Staffan Meurling.
Vi tar det igen "de som av ekonomiska skäl inte vill teckna en försäkring...". Staffan, jag tror faktiskt att det handlar mer om vad folk kan (eller inte kan) än vad de vill. Om alla får varsin försäkring tror jag nog faktiskt att de flesta skulle vara intresserade. Man skulle kanske till och med kunna tänka sig en allmän sjukförsäkring som vi gemensamt betalar via skatten. Vore inte det en bra idé?!
Naturligtvis kommer ytterligare försäkringslösningar att leda till ett minskande intresse för att hjälpa till att finansiera den offentliga vården, allt annat är trams. Och det handlar självklart inte om privat kontra offentlig vård, att den förstnämda skulle vara mer effektiv än den andra. (Jag rekommenderar den som tvivlar på detta att titta på Michael Moores film Sicko eller den här intervjun.) Det som allt handlar om är självklart om det ska vara tjockleken på plånboken, eller snarare föräldrarnas plånbok, som avgör vilken vård man ska få.
I debatten har inte många negativa röster hörts. För all tjänar ju på det här, halleluja! Och om någon mot förmodan skulle tycka att det är en ganska rimlig princip att den som är sjukast bör få vård först, och det oberoende av hur rik eller fattig denne är, då är det tydligen en riktig bakåtsträvare. En trött jävla såsse-kommunist. Kom igen nu, tänk lite nytt för fan.
Men vad är det egentligen som är modernt? 1800-talets extrema klassamhälle känns väl inte så fräscht? Är det verkligen framtiden? För mig är det solidariska samhället det moderna. Det civiliserade och mänskliga. Hjälper du till att försvara principerna om allas lika värde?
måndag 22 oktober 2007
sista sista
Har egentligen väldigt lite tid för bloggande just nu, men bara måste kommentera Slutet av det sista Avsnittet. Om du har missat den fantastiska TV-serien Sopranos under alla år, försök åtminstone få tag i sista avsnittet, och bara njut. Viserligen kanske man måste känna till karaktärerna, så hör av dig så ska jag berätta.
Med tanke på hur min absoluta favoritserie, Six feet under, slutade i våras hade jag inga större förväntingar inför gårdagens Sopranos. Och den första halvtimmen var ju bra, ett ordinärt avsnitt. Sopranos har alltid en hög lägstanivå, men det var inte magiskt, och inte riktigt Sista Avsnittet-bra. Då kommer slutscenen. Tony och Carmela väntar på sina vuxna barn på en sliten pizzeria. Man får se i klipp se att barnen är på väg och efter några små händelser på vägen kommer alla på plats. I pizzerians lilla bar sitter en skum person som sneglar åt familjens bord. Efter ett tag går han in på toaletten. Och sen är allt svart.
Jag har alltid tyckt att förutsägbara filmer har varit rätt tråkiga. Mitt intresse för action och romantiska komedier har därför aldrig varit speciellt stort. Sen någon gång i tonåren när jag en dröm om att James Bond eller Ethan Hunt ska dö på något simpelt sätt, typ att de halkar och slår i huvudet eller nåt. Men sånt händer ju bara på verkligheten. Slutet på det allra sista avsnittet igår kväll var allt annat än förutsägbart.
Det andra som var helt lysande med slutet var att alla de händelser som utspelade sig strax innan slutscenen var just vanliga händelser, sådant som vi upplever varje dag utan att reflektera över det. På film brukar ju allt som händer ha en betydelse på något sätt. Film blir så mycket bättre när den är lite mer lik verkligheten. Känns ju förvisso lite märkligt att säga att Sopranos är lik verkligheten, för särskilt lik min verklighet är den, tack och lov, inte. Men ni förstår vad jag menar. Annars fråga.
PS. Efter lite letande på nätet fick jag reda på att den skumma mannen i baren tydligen hade varit med tidigare och då dödat en av seriens huvudpersoner, Phil Leotardo. Någon trodde att Tony i själva verket blir skjuten där inne på pizzerian. Och när Tony dör så dör, så dör serien. Så allt de där händelserna hade kanske en viss betydelse i alla fall. Och det förtar ju förstås lite av min lycka, men ett av TV-historiens bästa slut var det definitivt ändå. DS.
Med tanke på hur min absoluta favoritserie, Six feet under, slutade i våras hade jag inga större förväntingar inför gårdagens Sopranos. Och den första halvtimmen var ju bra, ett ordinärt avsnitt. Sopranos har alltid en hög lägstanivå, men det var inte magiskt, och inte riktigt Sista Avsnittet-bra. Då kommer slutscenen. Tony och Carmela väntar på sina vuxna barn på en sliten pizzeria. Man får se i klipp se att barnen är på väg och efter några små händelser på vägen kommer alla på plats. I pizzerians lilla bar sitter en skum person som sneglar åt familjens bord. Efter ett tag går han in på toaletten. Och sen är allt svart.
Jag har alltid tyckt att förutsägbara filmer har varit rätt tråkiga. Mitt intresse för action och romantiska komedier har därför aldrig varit speciellt stort. Sen någon gång i tonåren när jag en dröm om att James Bond eller Ethan Hunt ska dö på något simpelt sätt, typ att de halkar och slår i huvudet eller nåt. Men sånt händer ju bara på verkligheten. Slutet på det allra sista avsnittet igår kväll var allt annat än förutsägbart.
Det andra som var helt lysande med slutet var att alla de händelser som utspelade sig strax innan slutscenen var just vanliga händelser, sådant som vi upplever varje dag utan att reflektera över det. På film brukar ju allt som händer ha en betydelse på något sätt. Film blir så mycket bättre när den är lite mer lik verkligheten. Känns ju förvisso lite märkligt att säga att Sopranos är lik verkligheten, för särskilt lik min verklighet är den, tack och lov, inte. Men ni förstår vad jag menar. Annars fråga.
PS. Efter lite letande på nätet fick jag reda på att den skumma mannen i baren tydligen hade varit med tidigare och då dödat en av seriens huvudpersoner, Phil Leotardo. Någon trodde att Tony i själva verket blir skjuten där inne på pizzerian. Och när Tony dör så dör, så dör serien. Så allt de där händelserna hade kanske en viss betydelse i alla fall. Och det förtar ju förstås lite av min lycka, men ett av TV-historiens bästa slut var det definitivt ändå. DS.
måndag 15 oktober 2007
Undrar hur många gånger man hört ordet "föräldraansvar" den senaste veckan? Bara i gårdagens Agenda nämndes det säkert tio gånger. Det är naturligtvis bra att föräldrarnas ansvar diskuteras och det har säkert lett till att Stockholm den gångna helgen har översvämmats av föräldrar som vill visa att de minsann bryr sig. Tyvärr brukar sådana trender dö lika snabbt som de uppstår, men vi får hoppas att den här håller i sig.
En förutsättning för att den ska hålla i sig mer än två veckor är att vi på allvar börjar fundera på vår roll i samhället och i världen. Varför ska det behöva ske en dödmisshandel av en pojke från övre medelklassen för att fokus ska riktas på frågan? Jo, för att många inte vill se vad som händer. Tyvärr kommer det dock ibland för nära oss för att vi ska kunna titta bort. Vi är troligen de mest välinformerade varelser som någonsin levt på planeten. Vi vet att många - ja, till och med de flesta - av våra systrar och bröder lever i fattigdom. Ändå är det så innerligt svårt att göra vad man kan för att förbättra för våra medmänniskor. Många skyller på tidsbrist; "du vet man jobbar, och sen ska ju ungarna till fotbollen och sånt...".Nä, det är klart, då hinner man ju inte vara med och diskutera hur vi kan göra skolan bättre, eller något annat. Det går ju så mycket snabbare och lättare att klaga i efterhand.
Tror det för det mesta handlar om ren och skär lathet. Någon annan får göra det. Kommer ihåg föräldramötena på mellan- och högstadiet. Stående punkt på dagordningen; Nattvandring. Alltid samma fem-sex föräldrar som vädjade om att fler skulle gå med. Alltid samma tystnad och efter en stund: "Okej, men skriv upp er när ni vet om ni kan." Nästa möte, samma diskussion (läs monolog). Och lika skämmigt för de barn vars föräldrar var de där jobbiga som alltid skulle lägga sig i. Men nu pappa, är jag stolt över att du var en av där fem-sex.
En förutsättning för att den ska hålla i sig mer än två veckor är att vi på allvar börjar fundera på vår roll i samhället och i världen. Varför ska det behöva ske en dödmisshandel av en pojke från övre medelklassen för att fokus ska riktas på frågan? Jo, för att många inte vill se vad som händer. Tyvärr kommer det dock ibland för nära oss för att vi ska kunna titta bort. Vi är troligen de mest välinformerade varelser som någonsin levt på planeten. Vi vet att många - ja, till och med de flesta - av våra systrar och bröder lever i fattigdom. Ändå är det så innerligt svårt att göra vad man kan för att förbättra för våra medmänniskor. Många skyller på tidsbrist; "du vet man jobbar, och sen ska ju ungarna till fotbollen och sånt...".Nä, det är klart, då hinner man ju inte vara med och diskutera hur vi kan göra skolan bättre, eller något annat. Det går ju så mycket snabbare och lättare att klaga i efterhand.
Tror det för det mesta handlar om ren och skär lathet. Någon annan får göra det. Kommer ihåg föräldramötena på mellan- och högstadiet. Stående punkt på dagordningen; Nattvandring. Alltid samma fem-sex föräldrar som vädjade om att fler skulle gå med. Alltid samma tystnad och efter en stund: "Okej, men skriv upp er när ni vet om ni kan." Nästa möte, samma diskussion (läs monolog). Och lika skämmigt för de barn vars föräldrar var de där jobbiga som alltid skulle lägga sig i. Men nu pappa, är jag stolt över att du var en av där fem-sex.
fredag 12 oktober 2007
Försök till bakgrundsbeskrivning
Ungdomar har i alla tider försökt dölja saker för sina föräldrar. Föräldrar har i alla tider försökt, och alltför ofta tyvärr lyckats, intala sig själva om att deras lilla puttenutt aaaldrig skulle åka in till stan en fredagkväll och supa skallen i bitar och göra en massa andra "dumheter". "För Jessica sover ju över hos Lina ikväll". Det känns som om ungdomar idag tvingas bli "vuxna" så tidigt. Det är väl kanske en utveckling som pågått under lång tid men som verkar ha accelererat de senaste tio-femton åren. Vad det beror på är jag inte tillräckligt insatt i och kunnig om för att kunna svara på, men jag kan ju försöka mig på en hobbyanalys:
Det har alltid varit viktigt att vara snygg, att visa att man har pengar och att vara framgångsrik. Konkurrens människor emellan har självklart alltid funnits. Chanserna att uppnå framgång har dock, för de allra flesta, varit så liten att konkurrensen inte fått genomslag i samhället. Det har säkert ofta till och med varit bättre att samarbeta. Nu när vi inte är lika beroende av varandra längre, samtidigt som vi översköljs av tips på hur vi ska vara, hur vi ska tjäna lätta pengar och bli framgångsrika (om inte annat så igenom att vara med i Big Brother), då blir det viktigare att hävda sig själv. Tyvärr sker det ofta på bekostnad av andra. Dessutom erbjuder Internet en fristad för ungdomar där de slipper jobbiga föräldrar, lärare och fritidspersonal. Det finns självklart fördelar med det, men i kombination med anonymiteten på Internet blir klimatet här troligen ännu hårdare än i "verkliga livet".
Helgens tragiska dödsmisshandel verkar tyvärr vara en jävla soppa av ett allt kallare samhällsklimat där man ska visa sig stark, förälderlig godtrogenhet, ett snedvridet mansideal och (o)kunskap om vad människokroppen faktiskt tål hämtad från någon Van Damme-film.
Har jag rätt? Eller är analysen löjlig och gammalmodig?
Vad vi kan göra åt det ska jag skriva om i nästa inlägg.
Det har alltid varit viktigt att vara snygg, att visa att man har pengar och att vara framgångsrik. Konkurrens människor emellan har självklart alltid funnits. Chanserna att uppnå framgång har dock, för de allra flesta, varit så liten att konkurrensen inte fått genomslag i samhället. Det har säkert ofta till och med varit bättre att samarbeta. Nu när vi inte är lika beroende av varandra längre, samtidigt som vi översköljs av tips på hur vi ska vara, hur vi ska tjäna lätta pengar och bli framgångsrika (om inte annat så igenom att vara med i Big Brother), då blir det viktigare att hävda sig själv. Tyvärr sker det ofta på bekostnad av andra. Dessutom erbjuder Internet en fristad för ungdomar där de slipper jobbiga föräldrar, lärare och fritidspersonal. Det finns självklart fördelar med det, men i kombination med anonymiteten på Internet blir klimatet här troligen ännu hårdare än i "verkliga livet".
Helgens tragiska dödsmisshandel verkar tyvärr vara en jävla soppa av ett allt kallare samhällsklimat där man ska visa sig stark, förälderlig godtrogenhet, ett snedvridet mansideal och (o)kunskap om vad människokroppen faktiskt tål hämtad från någon Van Damme-film.
Har jag rätt? Eller är analysen löjlig och gammalmodig?
Vad vi kan göra åt det ska jag skriva om i nästa inlägg.
tisdag 9 oktober 2007
bättre sent än aldrig, kanske...
Hörde på radion imorse att Bill Clinton varit i Göteborg igår för att signera sin bok "Giving: How Each of Us Can Change the World". Kön ringlade lång på Avenyn. Efteråt höll Clinton ett föredrag och berättade bl.a. att, lyssna noga nu: vi har ett ansvar föra att inte förstöra vår planet, så att våra barnbarn har en bra värld att leva i. Nähä! Men så fick han väl också några hundra tusen för det, och då ska det ju faktiskt vara bra. Ett sådant uttalande är värt varenda penny. Trist bara att det inte är alltid är så. Det skulle t.ex. göra Helen "Will someone please think of the children?" Lovejoy i Simpsons till miljonär.
Och lite synd är det ju förstås att Clinton kommit till insikt nu efter att han haft åtta år på sig som världens mäktigaste. Men det är väl bättre sent än aldrig. Fast nu kanske jag var orättvis, för han är ju å andra sidan mest känd för att han just gav av sig själv. Eller nåt.
Och lite synd är det ju förstås att Clinton kommit till insikt nu efter att han haft åtta år på sig som världens mäktigaste. Men det är väl bättre sent än aldrig. Fast nu kanske jag var orättvis, för han är ju å andra sidan mest känd för att han just gav av sig själv. Eller nåt.
söndag 7 oktober 2007
Ikväll smäller det!
Duellen med stort D, Reinfeldt vs Sahlin i Agenda. Jag brukar störa nåt oerhört mig på de där obligatorska politiska kommentatorerna som sitter i en soffa bredvid och efteråt berättar vad politiker "egentligen" menade, för det förstår folk tydligen inte själva. Och "såna där politiker" har ju alltid en illvillig baktanke med allt de säger.
Nu tar Aftonbladet det här kommenterandet till nya höjder:
"Vänsterdebattören Ursula Berge och liberala chefredaktören Sofia Nerbrand fick sätta betyg på Sahlin och Reinfeldt inför debatten i kväll. Här är deras dom."
Man kan alltså få proffstyckarnas kommentarer innan själva debatten! Fantastiskt, då behöver man ju inte ens titta på de där ljugande, hala ålarna som bara slingrar sig. Hela tiden!
Det tycker en stolt politiker. (Fast mina vänner skulle nog säga att mitt uppdrag som ersättare i Miljö- och konsumentnämnden inte gör mig till en "sån där politiker". Den är alltid lika härlig, den där; "Alla andra, men inte du, för dig känner jag ju"-attityden.)
Nu tar Aftonbladet det här kommenterandet till nya höjder:
"Vänsterdebattören Ursula Berge och liberala chefredaktören Sofia Nerbrand fick sätta betyg på Sahlin och Reinfeldt inför debatten i kväll. Här är deras dom."
Man kan alltså få proffstyckarnas kommentarer innan själva debatten! Fantastiskt, då behöver man ju inte ens titta på de där ljugande, hala ålarna som bara slingrar sig. Hela tiden!
Det tycker en stolt politiker. (Fast mina vänner skulle nog säga att mitt uppdrag som ersättare i Miljö- och konsumentnämnden inte gör mig till en "sån där politiker". Den är alltid lika härlig, den där; "Alla andra, men inte du, för dig känner jag ju"-attityden.)
Jag hjärtar P1
De senaste tio-femton åren har jag haft ett kärleksförhållande, till ett radioprogram. På den lilla vita köksradion hemma lyste (och lyser) alltid P1-knappen vid nio-tiden på söndagsmornarna. Och sedan dess har min kärlek till Godmorgon, Världen! bara växt. Det programmet har nämligen någonting så ovanligt som - hög kvalité. SR:s bästa reportrar gör de mest intressanta reportagen. Men det är inte bara det att journalisterna är duktiga och erfarna som gör programmet så bra. Ännu viktigare är att inslagen faktiskt får ta tid. Situationen i Burma, Kim Jong Ils fascination för Hollywood-filmer eller utvecklingen (eller kanske tillbakagången i Ryssland) måste inte avhandlas på max 10 sekunder, vilket ju ofta är fallet i nyhetssändningarna. Det finns utrymme för den vackra och tyvärr utrotningshotade aktiviteten problematisering.
Förutom reportagen innehåller programmet ofta riktigt bra krönikor av mer eller mindre kända personer. Imorse var det en av mina favoriter Svante Weyler som talade om självsäkerhet. Han är så sjukt klok, vill bli som honom (som han?, Anna hjälp!). (Tips! Här finns samtliga Jonas Hassen Khemiris underbara krönikor.)
Sen innehåller ju Godmorgon, Världen! förstås Sveriges bästa politiska satir, imorse bl.a med en desperat Mats Odell som försökte kränga statliga bolag på Blocket. Sen frågade han journalisten om numret till den gamle Trustor-skojaren Joakim Posener. Posener kanske kunde hjälpa till nu när Carnegie inte längre är behjälpliga. Sånt tycker jag, för att använda ett västmanländskt kraftuttryck, är skeeetakul. Sån är jag.
Missa inte Filosofiska rummet i eftermiddag (de borde faktiskt fundera på namnbyte, låter ju så dödligt tråkigt). Det handlar i alla fall om om ateism, tror det kan bli kul.
Förutom reportagen innehåller programmet ofta riktigt bra krönikor av mer eller mindre kända personer. Imorse var det en av mina favoriter Svante Weyler som talade om självsäkerhet. Han är så sjukt klok, vill bli som honom (som han?, Anna hjälp!). (Tips! Här finns samtliga Jonas Hassen Khemiris underbara krönikor.)
Sen innehåller ju Godmorgon, Världen! förstås Sveriges bästa politiska satir, imorse bl.a med en desperat Mats Odell som försökte kränga statliga bolag på Blocket. Sen frågade han journalisten om numret till den gamle Trustor-skojaren Joakim Posener. Posener kanske kunde hjälpa till nu när Carnegie inte längre är behjälpliga. Sånt tycker jag, för att använda ett västmanländskt kraftuttryck, är skeeetakul. Sån är jag.
Missa inte Filosofiska rummet i eftermiddag (de borde faktiskt fundera på namnbyte, låter ju så dödligt tråkigt). Det handlar i alla fall om om ateism, tror det kan bli kul.
fredag 5 oktober 2007
Rött, alltid rätt?
Förra fredagen, när Burmafrågan fortfarande diskuterades, gjorde Aftonbladet en stor grej av att de minsann delat ut 600 röda t-shirts i centrala Stockholm. "Succé för Aftonbladets tröjutdelning. De röda tröjorna för Burmas folk gick åt som smör" skriver tidningen och konstaterar att "människor upplevde det som superpositivt".
Jag tror det här säger en del om vårt samhälle, om synen på solidaritet, och om medias betydelse och roll.
Det här med att bära rött
För tror någon på allvar att det spelar någon roll att vi i västvärlden köper ännu en halsduk (denna gång röd, och vilken tur sen att just rött är så inne i höst)? Kan ju verka så. Tidningar, TV, radio och Internet översvämmades ju i slutet av förra veckan av människor som "visade sitt stöd för det Burmas folk". Så något måste ju folk tro att det hjälper, eller?
Tillbaka till Stureplan
Jag tror det här säger en del om vårt samhälle, om synen på solidaritet, och om medias betydelse och roll.
Det här med att bära rött
För tror någon på allvar att det spelar någon roll att vi i västvärlden köper ännu en halsduk (denna gång röd, och vilken tur sen att just rött är så inne i höst)? Kan ju verka så. Tidningar, TV, radio och Internet översvämmades ju i slutet av förra veckan av människor som "visade sitt stöd för det Burmas folk". Så något måste ju folk tro att det hjälper, eller?
Fast jag tror ändå inte det. För jag tror inte att människor (de få som nu faktiskt gjorde det) klär sig i rött för att stödja någon, utan för att stilla sitt dåliga samvete. Man vet att man kan göra något som faktiskt betyder någonting, t.ex. slänga en slant i en insamlingsbössa. Fast då kanske jag, hemska tanke, m...m...måste avstå något. Stod själv på torget i lördags med en insamlingsbössa. Männsikor hastade förbi, många in på en golfbutik i närheten, och det blev så tydligt då, att många väljer att lägga några tusen på en ny putt-klubba och noll kr på medmänniskor som misshandlas och dödas för att de vågar säga ifrån. Men vilken tur ändå att det finns golfkepsar i rött, va!
Tillbaka till Stureplan
Tänk ändå att människor gjorde den oerhörda uppoffringen att ta emot en gratis t-shirt! Klart som fan att man upplevde det som superpositivt; gott samvete och ingen uppoffring i ett! Men Aftonbladet, det går väl inte?! Klart det går, bara vi får några schyssta bilder så att vi kan kränga några lösnummer. Dessuom är det väl svårt att tänka sig en bättre goodwill-reklam än att hjälpa ett gäng förtryckta munkar. Så de där pengarna betalar definitivt igen sig.
Funderar på vad de där pengarna som Aftonbladet köpte tröjor för och skänkte till rika stockholmare kunde gjort för den burmesiska fredsrörelsen. En kopiator och några tusen flygblad kanske, vad vet jag. Fast det hade ju inte blivit så bra bilder för Aftonbladet förstås.
Funderar på vad de där pengarna som Aftonbladet köpte tröjor för och skänkte till rika stockholmare kunde gjort för den burmesiska fredsrörelsen. En kopiator och några tusen flygblad kanske, vad vet jag. Fast det hade ju inte blivit så bra bilder för Aftonbladet förstås.
onsdag 3 oktober 2007
Nygammalt
För några veckor sedan utspelade sig följande konversation under ett möte:
Ung moderat kvinna kommer in från fikapausen. Bredvid henne sitter en äldre moderat man. Han drar ut stolen för henne, och hon ler och säger: "Taaack! Det var snällt av dig!
Han ser mycket nöjd ut och svarar med myndig stämma: "Mmm, du vet, det där sitter ju i sen barnsben, att man ska vara trevlig mot kvinnor.
Kvinnan fnittrar tillbaka: "Ja, sånt där händer ju tyvärr inte så ofta nuförtiden. Män är ju inte så trevliga mot kvinnor längre, alltså på grund av all jämställdhet och sånt där. De två ler i samförstånd.
Finns det människor som är emot jämställdhet? Jag trodde faktiskt inte det. Visste ju att alla inte kallar sig feminister, men om jämställdhet trodde jag inte det var någon diskussion längre. Och att det skulle uttryckas av en typ 23-årig tjej var ännu mer förvånande.
Så nya var de nya moderaterna.
Ung moderat kvinna kommer in från fikapausen. Bredvid henne sitter en äldre moderat man. Han drar ut stolen för henne, och hon ler och säger: "Taaack! Det var snällt av dig!
Han ser mycket nöjd ut och svarar med myndig stämma: "Mmm, du vet, det där sitter ju i sen barnsben, att man ska vara trevlig mot kvinnor.
Kvinnan fnittrar tillbaka: "Ja, sånt där händer ju tyvärr inte så ofta nuförtiden. Män är ju inte så trevliga mot kvinnor längre, alltså på grund av all jämställdhet och sånt där. De två ler i samförstånd.
Finns det människor som är emot jämställdhet? Jag trodde faktiskt inte det. Visste ju att alla inte kallar sig feminister, men om jämställdhet trodde jag inte det var någon diskussion längre. Och att det skulle uttryckas av en typ 23-årig tjej var ännu mer förvånande.
Så nya var de nya moderaterna.
Har funderat på det förra inlägget och är inte helt nöjd. Jag kritiserade 68-vänstern för att tycka en massa utan att ha riktig koll. Det var fel av två skäl:
1. Det verkar som att jag försöker framställa mig själv som väldigt medveten. Det är jag inte.
2. Det är viktigt att människor engagerar sig även om de inte har precis alla kort på borden. Vem skulle då våga tycka någonting? Problemet idag är ju faktiskt inte att människor tycker till för mycket, utan det motsatta.
1. Det verkar som att jag försöker framställa mig själv som väldigt medveten. Det är jag inte.
2. Det är viktigt att människor engagerar sig även om de inte har precis alla kort på borden. Vem skulle då våga tycka någonting? Problemet idag är ju faktiskt inte att människor tycker till för mycket, utan det motsatta.
måndag 1 oktober 2007
Sanningen med stort S?
Har haft en mening på hjärnan hela dagen. Vilken? Jo, du gissade rätt! Meningen är ju förstås "...och vi glömde den naturliga socialismen och sådde första fröet till kapitalismen". Bra gissat, men vet du också varför det där hände? Nä, tänkte väl det. Ska berätta, för "så här är det" nämligen. En apa ramlade ner från ett träd och tappade svansen någon gång strax före stenåldern och, som man säger, resten är reviderad historia.
Allt det här, och mycket, mycket mer, har jag lärt mig från skivan "Så här är det" inspelad någon gång på det sköna 70-talet. Något som slår mig när jag lyssnar på den där skivan, och mycket annan progg, och även när jag tittar på Upp till kamp-serien, är att de som såg själva som fullständigt upplysta och medvetna, ofta uppvisar en förvånansvärd naivitet. Som i Upp till kamp:s andra avsnitt när universitetsstudenterna under en föreläsning börjar kasta skräp på läraren och kräver att den borgerliga läroplanen ska krossas. Eller (r):arnas vilda strejker som bara stärkte arbetsgivaresidan eftersom de splittrade facket. Sådana här saker ledde till, vadå? Fast de där exemplen är ju ändå bara västanvindar i jämförelse med när man sjunger om Stalin som vår vän och kamrat. Godtrogenheten når nya nivåer.
Allt kanske inte var bättre förr. Klart det är kul att sjunga att fabriksägarna lever i överflöd medan arbetarna tvingas blanda bark i sitt bröd, men så är det faktiskt inte i Sverige idag, och var det knappast på 70-talet heller. Men att fabrikerna ger en massa jobb är ju inte fullt lika kul att skandera. Låter jag tråkig, kan tycka det själv faktiskt. Så jag kommer lyssna på "Längesen" fler gånger och glädjas åt att vi nog är lite mer "medvetna" idag. Åtminstone vet vi att inget är så enkelt som vi trodde då.
Allt det här, och mycket, mycket mer, har jag lärt mig från skivan "Så här är det" inspelad någon gång på det sköna 70-talet. Något som slår mig när jag lyssnar på den där skivan, och mycket annan progg, och även när jag tittar på Upp till kamp-serien, är att de som såg själva som fullständigt upplysta och medvetna, ofta uppvisar en förvånansvärd naivitet. Som i Upp till kamp:s andra avsnitt när universitetsstudenterna under en föreläsning börjar kasta skräp på läraren och kräver att den borgerliga läroplanen ska krossas. Eller (r):arnas vilda strejker som bara stärkte arbetsgivaresidan eftersom de splittrade facket. Sådana här saker ledde till, vadå? Fast de där exemplen är ju ändå bara västanvindar i jämförelse med när man sjunger om Stalin som vår vän och kamrat. Godtrogenheten når nya nivåer.
Allt kanske inte var bättre förr. Klart det är kul att sjunga att fabriksägarna lever i överflöd medan arbetarna tvingas blanda bark i sitt bröd, men så är det faktiskt inte i Sverige idag, och var det knappast på 70-talet heller. Men att fabrikerna ger en massa jobb är ju inte fullt lika kul att skandera. Låter jag tråkig, kan tycka det själv faktiskt. Så jag kommer lyssna på "Längesen" fler gånger och glädjas åt att vi nog är lite mer "medvetna" idag. Åtminstone vet vi att inget är så enkelt som vi trodde då.
fredag 28 september 2007
Vad bidde det?
Skönt att premiärinlägget är avklarat. I mitt första riktiga inlägg tycker jag synd, synd om borgarna. Faktiskt, inte ironisk-synd, utan syndsynd. För jag tyckte faktiskt att den där budgeten innehöll några saker, t.ex. den här grejen för att försvåra VAB-fusk, sopm jag trodde skulle ge medvind i opinionen. Och miljöpolitiken, som visserligen är dålig men som kunde varit betydligt sämre. Och som faktiskt borde ha varit det, om man ska gå på vad Reinfeldt och Leijonborg lovade i valdebatterna förra året. "Vi vill sänka de miljö- och energiskatter som ni vill höja" sa Reinfeldt och varnade för de otrevliga överraskningar sossarna skulle bjuda på. Värst av alla var ju förstås Kristdemokraterna, och med ett valresultat som skiljde med bara någon procent mellan blocken, kan deras valfläsk om sänkt bensinskatt mycket väl ha avgjort hela valet. Någon ynka procent mindre till Kd och det hade varit Game over för mannen som gav hyckleriet ett ansikte. Men men, Guds vägar äro uppenbarligen outgrundliga. (Eller så är det här tecknet på att det inte kan finnas någon Gud!?) Det är intressant att fundera över den nuvarande regeringens mandat från väljarna. Vad vann de valet på egentligen? Lär återkomma till den frågan.
Men jag tyckte som sagt ändå att budgeten var något bättre än vad jag befarat, och jag trodde faktiskt att det skulle visa sig i opinonen. Och så bidde det så här. (Kanske finns en Gud trots allt)
Men jag tyckte som sagt ändå att budgeten var något bättre än vad jag befarat, och jag trodde faktiskt att det skulle visa sig i opinonen. Och så bidde det så här. (Kanske finns en Gud trots allt)
Tillbaka till framtiden
Förvirring. Under alla år har man samlat på sig bllogginlägg, och så ska allt plötsligt bara ut. Men, det är väl bara att sätta igång.
1. Har ni hört? Ubåt på grund i Karlskrona? Tror inte alls att de "råkade köra fel", vilket snickeli-snack, va?! Den där kaptenen hade säkert "lite mycket under västen" som de vuxna brukar säga, men jag tror att han spionerade också.
Den 27 oktober 1981
Anders
/genom mamma
Nr. 2 Halloween!
...Nä, det här går ju faktiskt inte. Inte för att minnet sviktar eller så men bloggen kan ju faktiskt inte bli hur lång som helst. Jag får försöka hålla mig till nuet istället.
1. Har ni hört? Ubåt på grund i Karlskrona? Tror inte alls att de "råkade köra fel", vilket snickeli-snack, va?! Den där kaptenen hade säkert "lite mycket under västen" som de vuxna brukar säga, men jag tror att han spionerade också.
Den 27 oktober 1981
Anders
/genom mamma
Nr. 2 Halloween!
...Nä, det här går ju faktiskt inte. Inte för att minnet sviktar eller så men bloggen kan ju faktiskt inte bli hur lång som helst. Jag får försöka hålla mig till nuet istället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)