Undrar hur många gånger man hört ordet "föräldraansvar" den senaste veckan? Bara i gårdagens Agenda nämndes det säkert tio gånger. Det är naturligtvis bra att föräldrarnas ansvar diskuteras och det har säkert lett till att Stockholm den gångna helgen har översvämmats av föräldrar som vill visa att de minsann bryr sig. Tyvärr brukar sådana trender dö lika snabbt som de uppstår, men vi får hoppas att den här håller i sig.

En förutsättning för att den ska hålla i sig mer än två veckor är att vi på allvar börjar fundera på vår roll i samhället och i världen. Varför ska det behöva ske en dödmisshandel av en pojke från övre medelklassen för att fokus ska riktas på frågan? Jo, för att många inte vill se vad som händer. Tyvärr kommer det dock ibland för nära oss för att vi ska kunna titta bort. Vi är troligen de mest välinformerade varelser som någonsin levt på planeten. Vi vet att många - ja, till och med de flesta - av våra systrar och bröder lever i fattigdom. Ändå är det så innerligt svårt att göra vad man kan för att förbättra för våra medmänniskor. Många skyller på tidsbrist; "du vet man jobbar, och sen ska ju ungarna till fotbollen och sånt...".Nä, det är klart, då hinner man ju inte vara med och diskutera hur vi kan göra skolan bättre, eller något annat. Det går ju så mycket snabbare och lättare att klaga i efterhand.

Tror det för det mesta handlar om ren och skär lathet. Någon annan får göra det. Kommer ihåg föräldramötena på mellan- och högstadiet. Stående punkt på dagordningen; Nattvandring. Alltid samma fem-sex föräldrar som vädjade om att fler skulle gå med. Alltid samma tystnad och efter en stund: "Okej, men skriv upp er när ni vet om ni kan." Nästa möte, samma diskussion (läs monolog). Och lika skämmigt för de barn vars föräldrar var de där jobbiga som alltid skulle lägga sig i. Men nu pappa, är jag stolt över att du var en av där fem-sex.