I torsdags hände något märkligt men väldigt härligt. Jag deltog vid en konferens och på kvällen var det middag. En vanlig konferensmiddag, ni vet med coverband och prisutdelning till årets nånting, i det här fallet kommunens bästa restaurang. Fast det var inte det som var det härliga, det kom först lite senare. Händelsen betydde så mycket för mig att jag skrev ner några rader om den och följer ett litet utdrag ur den texten. Till saken hör att jag att jag var rätt nedstämd den där kvällen, åtminstone till en början.
"...Sen blir det lite lättare att andas igen. Nog svårt att inte dras med av glad allsång och buggande 50+are. Svårt att tjura då. Kl. 23 stänger stället och min bordsdam upplyser mig om att det är ju en dag imorgon också. Jag nickar men tvivlar.
Innan jag traskar hemåt sätter jag mig ner en stund och pratar med några jag aldrig tidigare träffat. Tio minuter senare är vi nere på stan för att fortsätta kvällen, ska bara hämta mitt kårleg uppe hos mig så drar vi dit sen. Delar en flaska rött och timmarna går och kåren stänger ändå snart. Pratar om allt möjligt och det känns, på något väldigt konstigt sätt, som om vi alltid känt varandra. Fast ändå inte. Ibland är det så skönt att en massa historia inte ligger emellan. Jag vet inte mycket om dem och de nästan ingenting om mig. Vi är de vi är, här och nu..."
Låter kanske kryptiskt för en utomstående, men poängen var det där mötet. Ser på vetenskapsmagasinet att den moderna storstadsmänniskan är oerhört anonym jämfört med tidigare generationer. Ju närmare vi bor och lever, desto mindre pratar vi med varandra. Ju fler möjligheter till kommunikation vi får, desto mindre möts vi. Och desto mindre blir "risken" för de där oväntade mötena. De där härliga. Istället nätverkar vi på facebook och det blir vi och dom där andra utanför. I vår hjärna har vi ett kraftfullt verktyg för att kommunicera med varandra, för att umgås, för att få och dela med sig. Vad är det som hindrar oss?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Fint inlägg! Känner igen situationen hur en okänd människa, kanske bättre än någon annan, kan rädda en från nedstämdheten som kommer över en ibland. Det är så hoppfullt att dela, precis som du säger, en stund här och nu utan frågor om förr.
Och det får mig att undra om människor istället för att fjanta sig med myter om det "kalla" Sverige, började våga släppa in okända in på livet, om vi inte skulle slå undan benen för en moderat politik. För borgarpolitikerna säger att vi inte behöver varandra men vet vi ju alla att så inte är fallet. Din berättelse berättade just det.
Hälsningar!
Roya
Precis! Jag är så innerligt trött på sådana där myter om hur vissa människor "är". Det blir en självuppfyllande profetia om att t.ex. svenskar är tysta och inte vågar släppa någon inpå livet.
Jag tror faktiskt många längtar efter att kunna prata med andra människor, sådana som man inte nödvändigtvis känner eller har en kompis som känner eller är släkting eller har någon annan "koppling" till. Att bara vara människa. Tror det skulle göra oss mer toleranta, och så skulle vi ju få det mycket trevligare också.
Skicka en kommentar