Visst säger de orden mycket? För mig är det slitna grönmålade träbänkar i Kvarnbergsskolans aula. Genom de kupade plastluckorna i taket tränger vårsolen in, ljuset så där vitt som det bara är i april och maj. Tillsammans med dammet i luften bildar det en ljuspelare som sträcker sig ända ner till golvet. Kanske någon dörr som slår men annars tyst. Kanske brölar Hockey-Tony att han ska döda nån jävel på Källbrink som pratat lite för mycket med Elin H. Annars helt tyst.
En gång trampade vaktis igenom en av de där luckorna i taket. Och så föll han de 15 meterna mot kall betong klädd i blå spräcklig plastmatta. Fast jag var ju inte där när det hände, och det var ju inte Danne heller. Men när han berättade var det inte svårt att se hela scenen framför mig. Kjelle som i slow motion faller handlöst genom luften. Bilderna vi skapar i hjärnan är ofta minst lika verkliga, och den där kommer jag nog alltid bära med mig. Kanske är därifrån mitt obehag inför höga höjder kommer, motviljan mot att sova i översängar. Rädslan för att falla handlöst.
Kjelle klarar sig. En av de där gröna bänkarna tar emot honom i fallet. Slaget mot huvudet är dock så brutalt att han aldrig blir sig själv igen. Och han kommer inte tillbaka, någon annan vaktis, Kjelle?, ärver hans enorma nyckelknippa. Sa Danne.
Det tänker jag på av den korta textraden ovan. Och en massa annat också som jag inte ska tråka ut dig med. Högstadietiden är som ett öppet sår som aldrig riktigt vill läka. Så fort man rör lite i det blir det infekterat och värker. Fast jag börjar få distans nu. Kan hålla mig från att pilla bort sårskorpan.
Vet ju förstås inte vilken bild du ser framför dig, men jag tror vi känner ungefär samma känsla, samma rastlöshet de här dagarna i sena april. Vill framåt, samtidigt som man inte vill att det ska ta slut. Textraden är hämtad från en av Kents allra bästa låtar, Mannen i den vita hatten. Ska lära mig ackorden innan jag somnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar