Vid halv tio-tiden gick jag bort till affären för en liter möjlk. Den första vinterkvällen på flera veckor och himlen är mättad med snöflingor, sådana där stora och luddiga som de bara blir när strecket ligger precis under nollan. Passerar mitt hus från södersidan. Det lyser uppe hos mig och jag lägger märke till julstjärnan i fönstret. Den är i lila papp och kom till mig ihopvikt tillsammans med en tidning någon gång för flera år sedan, hittade den under sängen i höstas. Nu har den hängt där några veckor och växt ihop med inredningen. Jag inte tänker på den när jag är hemma, men nu när jag ser huset utifrån lyser den svart mot ljuset från den klotformade rislampan i bakgrunden.
Och då händer något märkligt. När jag går där längs huset och tittar upp är det som att de där två, lampan och stjärnan liksom börja röra sig. De är plötsligt ett levande solsystem omgivna av ett oändligt myller av stora, luddiga, vita stjärnor. Jag stannar till en sekund för att ta in det vackra, men rörelse är liv och solen slocknar.
Kommer du ihåg den där scenen i slutet av filmen när Al Gore visar en satellitbild över vår galax? Och han pekar på en av de tusentals prickarna och säger att det är där, det är vår planet. Det är här vi lever, och bara här vi kan leva. Den där bilden tänker jag på när jag passerar mitt hus på väg hem med en liter mjölk. Och på sannolikheten att du och jag ska leva samtidigt på den där lilla pricken. Den är kanske oändligt liten. Jag vet inte, ingen vet, för ingen kan förstå vad oändlig betyder. Det enda vi vet är att oändligt liten inte betyder omöjlig. Så låt oss utmana slumpen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar