Det frågar sig Peter Wolodarski i söndagens DN och syftar på att både Sahlin och Reinfeldt talade om ett bra val på valnatten för en vecka sedan. Sen skriver han en lång krönika om hur mycket folket tycker om folkpartiet. Och han är förresten inte ensam om att dra långtgående slutsatser om opninion på hemmaplan utifrån valresultatet. Och visst kan man tolka valresultatet på det sättet, men det är inte rätt. För Wolodarski, och de flesta andra jag hört, glömmer en helt avgörande faktor; 57% av svenskarna valde att inte utnyttja sin rösträtt, en siffra som skulle varit ännu högre om inte Piratpartiet deltagit. Det är meningslöst att jämföra detta valresultat med ett riksdagsval där 21% väljer soffan.
Wolodarski hävdar vidare att högerpartierna gick framåt, för, i procent fick de ju något mer än oppositionen. Och så kan man tolka det, men det har ingenting med vetenskaplighet att göra. I Djursholm röstade nämligen 65%, i Bromma 70%. I Tensta färre än 20%. Men den lilla detaljen glömmer Wolodarski. Utan att ta med de faktum att 1: borgerliga väljare är betydligt mer benägna att gå till vallokalen och 2. att EU-positiva troligen är mer benägna att rösta i EU-parlamentsvalet, så blir en analys inte bara meningslös, den blir direkt felaktig. Men det är klart, tar man hänsyn till valdeltagandet så måste ju slutsatsen bli att högerpartierna gjort ett uselt val, Moderaterna (18,8%) uslast av de usla. Så om Wolodarski höll sig till sanningen skulle han inte bli långlivad på ledarplats. Vi förstår varför du inte talar sanning.
måndag 15 juni 2009
onsdag 10 juni 2009
En dyrköpt seger?
Har ju inte riktigt tagit henne på allvar, något jag uppenbarligen inte är ensam om. Faktiskt svårt att göra det. Finns väl knappast någon kandidat, Alf Svensson inräknad, som kommit så lindrigt undan som hon. Medan Schyman tvingats försvara sig mot låga påhopp och fördomar om henne och F!s politik, så har Corazza Bildt glidit in på en fet räkmacka. Har hon fått en enda tuff fråga? Igår intervjuades hon i Studio 1 och jag blev verkligen uppörd, upprörd på ett sätt som jag sällan blir. Det är fan inte klokt att en människa med sådana löjligt låga kunskaper om samhälle, politik, EU etc. väljs till parlamentariker. Och det är faktiskt ett demokratiskt problem att hon inte ställts mot väggen.
I intervjun igår svarade hon samma sak på varje fråga; det är viktigt att vi arbetar tillsammans för maten. Maten, maten, maten, gång på gång, likt en robot. Inte ens hur det ska göras, bara därför att (likt en trotsig sjuåring). Sveriges radio brukar ha slipade journalister som följer upp med tuffa frågor, men antagligen blev Monica Saarinen så paff av hennes okunnighet att hon tappade tråden. Till sist får Corazza Bildt en bra fråga; hur ska hon kunna samarbeta med Berlusconis konservativa parti? Jo, säger hon, det är ju viktigt att vi arbetar gemensamt för maten. Basta! Men den här gången kommer hon inte så lätt undan och får samma fråga igen. Samtidigt i huvudet på Anna-Maria Corazza Bildt: Ooops, error...matharangen kanske inte funkar en gång till...kortslutning i hjärnan, data output error...men...äh...har det! Berlusconi har inte blivit vald!, svarar hon påtagligt pressad. Vad!?, har inte Berlusconi blivit vald, vill jag så gärna gärna gärna att Saarinen ska fråga men...Klockan är kvart i fem, här är Ekot.
Jag hoppas att medierna bättrar sig nu när hon faktiskt har en tydlig maktposition, och vågar ställa de där tuffa frågorna. Och jag hoppas att de moderata väljare som kryssat henne skäms varje gång hon framträder. Fast det är nog att hoppas på för mycket. Men så blir jag förhoppningfull när jag tänker mig henne i nästa års valrörelse, om hon nu tillåts vara med vill säga. Hennes seger i parlamentsvalet kan visa sig dyrköpt för Reinfeldt.
måndag 2 februari 2009
Framtidsdagar?
I helgen som gick var cirkusen i stan. Kommunalråd och riksdagsmän gästade Västerås för att diskutera socialdemokratins framtidsfrågor. Själv var jag där som funktionär och kan konstatera att det finns en hel massa att diskutera om socialdemokratin ska ha en ljus framtid.
Vad är poängen?
1000 personer åker från när och fjärran för att träffas över en helg för att göra… vadå? De som orkar går på seminarier som de redan hört många gånger tidigare. Vi vet att typ 98 % av det vi får höra kommer att vara som bortblåst när vi passerar tröskeln på väg ut. Ändå hålls dessa seminarier på vartenda arrangemang, antagligen för att de är ett effektivt sätt att slå ihjäl tiden fram till lördagskvällens obligatoriska fest.
Är det värt pengarna?
Hotellboende och resor för 1000 personer, hyra av kongresscentret, lunch och middag med två band, ståuppkomiker och DJ antar jag handlar om ett antal miljoner kronor. En kongress måste förstås kosta en del, men för ett icke-arrangemang som framtidsdagarna är det ruskigt mycket pengar. Bara en sådan sak som vinet till middagen. För det första kan man ju diskutera hur lämpligt det är att ett parti med, åtminstone historiskt sett, nära band till nykterhetsrörelsen lägger pengar på spritdrycker. För det andra kan man fundera över mängderna; tre glas vin till maten plus välkomstdrink. Det landar på åtminstone 150 000 kr. Förvisso trevligt, men att plocka pengar ur partikassan för att köpa vin åt ett gäng välbetalda kommunalråd och riksdagsmänniskor är minst sagt en märklig prioritering.
Och man kan faktiskt jämföra. Bara som ett exempel skulle socialdemokraterna kunnat anställa en person på heltid fram till valet i juni för de pengar som brändes på alkohol under lördagskvällen. Tänk om partiet, istället för att slänga några miljoner på vad som i praktiken var en gratisfest för partitopparna, kunde valt att t.ex. köpa in två kursgårdar åt SSU eller öka stödet till alla S-föreningar som knappt har råd med fikabröd på mötena. Men viljan att tänka nytt verkar tyvärr inte finnas. Därför blir helgens framtidsdagar en jobbig påminnelse om hur omodernt partiet är på många sätt. Snälla Mona och Marita, det är inte Twitter eller Youtube som är framtiden. Ska partiet ha en framtid måste vi bli ett parti för våra alla medlemmar, vi måste få igång ett engagemang på den lägsta nivån i partiet, i våra föreningar. Helgens framtidsdagar visar att det är väldigt långt kvar att gå.
Vad är poängen?
1000 personer åker från när och fjärran för att träffas över en helg för att göra… vadå? De som orkar går på seminarier som de redan hört många gånger tidigare. Vi vet att typ 98 % av det vi får höra kommer att vara som bortblåst när vi passerar tröskeln på väg ut. Ändå hålls dessa seminarier på vartenda arrangemang, antagligen för att de är ett effektivt sätt att slå ihjäl tiden fram till lördagskvällens obligatoriska fest.
Är det värt pengarna?
Hotellboende och resor för 1000 personer, hyra av kongresscentret, lunch och middag med två band, ståuppkomiker och DJ antar jag handlar om ett antal miljoner kronor. En kongress måste förstås kosta en del, men för ett icke-arrangemang som framtidsdagarna är det ruskigt mycket pengar. Bara en sådan sak som vinet till middagen. För det första kan man ju diskutera hur lämpligt det är att ett parti med, åtminstone historiskt sett, nära band till nykterhetsrörelsen lägger pengar på spritdrycker. För det andra kan man fundera över mängderna; tre glas vin till maten plus välkomstdrink. Det landar på åtminstone 150 000 kr. Förvisso trevligt, men att plocka pengar ur partikassan för att köpa vin åt ett gäng välbetalda kommunalråd och riksdagsmänniskor är minst sagt en märklig prioritering.
Och man kan faktiskt jämföra. Bara som ett exempel skulle socialdemokraterna kunnat anställa en person på heltid fram till valet i juni för de pengar som brändes på alkohol under lördagskvällen. Tänk om partiet, istället för att slänga några miljoner på vad som i praktiken var en gratisfest för partitopparna, kunde valt att t.ex. köpa in två kursgårdar åt SSU eller öka stödet till alla S-föreningar som knappt har råd med fikabröd på mötena. Men viljan att tänka nytt verkar tyvärr inte finnas. Därför blir helgens framtidsdagar en jobbig påminnelse om hur omodernt partiet är på många sätt. Snälla Mona och Marita, det är inte Twitter eller Youtube som är framtiden. Ska partiet ha en framtid måste vi bli ett parti för våra alla medlemmar, vi måste få igång ett engagemang på den lägsta nivån i partiet, i våra föreningar. Helgens framtidsdagar visar att det är väldigt långt kvar att gå.
lördag 13 december 2008
Om att måla in sig i ett hörn
I närheten av mitt hus ligger ett gammalt industriområde. Ett eget kvarter lite utanför stadskärnan. Kopparlunden heter området och känner du igen det beror det kanske på att det där som Åsas pappa arbetar i boken Mig äger ingen. Jag tar en promenad där ibland, känner atmosfären. Det är den där typen av äldre industriområde klätt i rödbrunt tegel och grå kullersten, inte som dagens trista i vit plast och korrigerad plåt. Trots att det är många år sedan den tunga industrin försvann härifrån, tycker jag mig ibland höra maskiner slamra när jag går där. Och vilket vackert namn förresten på ett industriområde, Kopparlunden. Inte som Huddinge Östra eller så.
På en rostig stolpe där i Kopparlunden sitter resterna av ett litet klistermärke. Såhär efter kanske 30 år är det knappt läsbart, men med lite fantasi kan man urskilja "Köp Svenskt, rädda teko-industrin. SSU". Jag kommer att tänka på det där klistermärket när jag läser om regeringens 28-miljardersprogram för att rädda bilindustrin. Regeringen, oppositionen, IF Metall, Bil Sweden - nästan alla verkar tycka att det är väl spenderade pengar. Fast jag håller inte med.
Härom kvällen diskuterades detta i SVT:s Debatt. Fast diskuterades är ju fel ord, för Debatt är inget diskussionsprogram, åtminstone inte om man med diskussion menar konstruktiv dialog där olika åsikter möts. Istället verkar det handla mest om att skrika ut sin åsikt, högst och mest i falsett vinner. Människor bjuds in för att kasta skit på varandra och de få vettiga, insatta, kunniga personerna ges max 20 sekunder, sen tycker Josefsson att det blir dålig TV och avbryter. Men i alla fall... en av deltagarna var en ekonom från någon av alla högertankesmedjor, minns inte namnet. Killen tyckte att det var jättekonstigt att arbetarrörelsen ville att staten skulle gå in med pengar för att rädda Volvo PV och SAAB, för det var ju en naturlig del av samhällsutvecklingen att företag gick i konkurs. Och det har han ju rätt i.
Det är en viktig del i den svenska arbetsmarknadsmodellen som den sett ut under många decennier, och som varit framgångsrik när det gäller tillväxt och låg arbetslöshet. De företag som är olönsamma, lågproduktiva kan inte överleva på sikt, det är bara dumt att streta emot och speciellt dumt att peta in skattepengar. De effektiva företagen överlever och skapar ekonomisk utveckling, människor får anställning. Visst, högerkillen har rätt, men han råkar glömma en liten detalj.
Och det han glömmer är att en dynamisk arbetsmarknad kräver ett stabilt socialt skyddsnät. Som det ser ut nu får de som tvingas ut i arbetslöshet kanske hälften av den tidigare lönen i a-kassa. Det drabbar inte bara dem själva och deras familjer. Att människor inte har pengar att handla för är ett problem för hela samhället. En snöboll sätts i rullning. Ju fler arbetslösa med låg ersättning, desto sämre total köpkraft, vilket i sin tur gör det svårare för restauranger, butiker, frisörer etc. att få verksamheten att gå ihop. Ännu fler förlorar jobbet vilket minskar kommunernas skatteintäkter och leder till uppsägningar inom skolan och vården.
Vidare krävs ett fungerande utbildningssystem, så att människor kan ta de jobb som skapas i de mer effektiva företagen. Och så har det ju varit. Sverige drabbades inte av massarbetslöshet när tiotusentals förlorade sina arbeten inom varvs- och Tekoindustrin. Och trots SSU:arnas Köp Svenskt-kampanj gick inte staten in med några omfattande stödprogram. Den nuvarande regeringen minskar dock antalet platser inom vuxenutbildningen. Kommunerna får inga pengar när staten prioriterar skattesänkningar.
De sänkta ersättningsinvåerna och de minskade möjligheterna till omskolning gör nu att regeringen är tvungen att stödja Volvo PV och SAAB ekonomiskt. Den har målat in sig i ett hörn och kan inte göra på något annat sätt. Konsekvenserna av arbetslösheten blir helt enkelt så svåra.
Använd pengarna till vettigare saker
Vaknar tidigt och knäpper på TV:n, reprisen av gårdagens Mittnytt. I Östersund planeras uppsägningar inom vården och en gymnasieskola i Timrå ska dra in var tredje lärartjänst nästa år. Tänk om bara en liten del av de 28 miljarderna istället användes till att säkerställa kvalitet i välfärden. 28 miljarder motsvarar omkring 300 heltidsanställningar i varenda svensk kommun. Jag tycker att det är bättre spenderade pengar, bifall någon?
På en rostig stolpe där i Kopparlunden sitter resterna av ett litet klistermärke. Såhär efter kanske 30 år är det knappt läsbart, men med lite fantasi kan man urskilja "Köp Svenskt, rädda teko-industrin. SSU". Jag kommer att tänka på det där klistermärket när jag läser om regeringens 28-miljardersprogram för att rädda bilindustrin. Regeringen, oppositionen, IF Metall, Bil Sweden - nästan alla verkar tycka att det är väl spenderade pengar. Fast jag håller inte med.
Härom kvällen diskuterades detta i SVT:s Debatt. Fast diskuterades är ju fel ord, för Debatt är inget diskussionsprogram, åtminstone inte om man med diskussion menar konstruktiv dialog där olika åsikter möts. Istället verkar det handla mest om att skrika ut sin åsikt, högst och mest i falsett vinner. Människor bjuds in för att kasta skit på varandra och de få vettiga, insatta, kunniga personerna ges max 20 sekunder, sen tycker Josefsson att det blir dålig TV och avbryter. Men i alla fall... en av deltagarna var en ekonom från någon av alla högertankesmedjor, minns inte namnet. Killen tyckte att det var jättekonstigt att arbetarrörelsen ville att staten skulle gå in med pengar för att rädda Volvo PV och SAAB, för det var ju en naturlig del av samhällsutvecklingen att företag gick i konkurs. Och det har han ju rätt i.
Det är en viktig del i den svenska arbetsmarknadsmodellen som den sett ut under många decennier, och som varit framgångsrik när det gäller tillväxt och låg arbetslöshet. De företag som är olönsamma, lågproduktiva kan inte överleva på sikt, det är bara dumt att streta emot och speciellt dumt att peta in skattepengar. De effektiva företagen överlever och skapar ekonomisk utveckling, människor får anställning. Visst, högerkillen har rätt, men han råkar glömma en liten detalj.
Och det han glömmer är att en dynamisk arbetsmarknad kräver ett stabilt socialt skyddsnät. Som det ser ut nu får de som tvingas ut i arbetslöshet kanske hälften av den tidigare lönen i a-kassa. Det drabbar inte bara dem själva och deras familjer. Att människor inte har pengar att handla för är ett problem för hela samhället. En snöboll sätts i rullning. Ju fler arbetslösa med låg ersättning, desto sämre total köpkraft, vilket i sin tur gör det svårare för restauranger, butiker, frisörer etc. att få verksamheten att gå ihop. Ännu fler förlorar jobbet vilket minskar kommunernas skatteintäkter och leder till uppsägningar inom skolan och vården.
Vidare krävs ett fungerande utbildningssystem, så att människor kan ta de jobb som skapas i de mer effektiva företagen. Och så har det ju varit. Sverige drabbades inte av massarbetslöshet när tiotusentals förlorade sina arbeten inom varvs- och Tekoindustrin. Och trots SSU:arnas Köp Svenskt-kampanj gick inte staten in med några omfattande stödprogram. Den nuvarande regeringen minskar dock antalet platser inom vuxenutbildningen. Kommunerna får inga pengar när staten prioriterar skattesänkningar.
De sänkta ersättningsinvåerna och de minskade möjligheterna till omskolning gör nu att regeringen är tvungen att stödja Volvo PV och SAAB ekonomiskt. Den har målat in sig i ett hörn och kan inte göra på något annat sätt. Konsekvenserna av arbetslösheten blir helt enkelt så svåra.
Använd pengarna till vettigare saker
Vaknar tidigt och knäpper på TV:n, reprisen av gårdagens Mittnytt. I Östersund planeras uppsägningar inom vården och en gymnasieskola i Timrå ska dra in var tredje lärartjänst nästa år. Tänk om bara en liten del av de 28 miljarderna istället användes till att säkerställa kvalitet i välfärden. 28 miljarder motsvarar omkring 300 heltidsanställningar i varenda svensk kommun. Jag tycker att det är bättre spenderade pengar, bifall någon?
torsdag 20 november 2008
Hur ett minus ett blir två
För några veckor sedan lyssnade jag på en paneldiskussion om hur företag och organisationer kan arbeta med miljöfrågor. En av paneldeltagarna var Camilla Slunge Dowling, miljöchef på OKQ8. Hennes budskap, som hon återkom till gång på gång, var att företaget måste hitta så kallade symbolfrågor. Hon tog som exempel att OKQ8 numera enbart serverar ekologiskt kaffe på sina mackar. Det, tyckte Camilla, var att arbeta aktivt med miljöfrågorna. Och jag förstår henne. Ett företag vars enda mål är att tjäna så mycket pengar som möjligt resonerar naturligtvis så. Kunderna ska känna sig duktiga, vilket de förhoppningsvis gör om de läser KRAV på plastmuggen. I bästa fall känner de sig så pass miljövänliga att de tänker att nu kan vi ju ta bilen en bit till, för vi har ju ändå varit så snälla mot miljön. Vem vinner på det?
Det är så lätt att låta sig luras, speciellt om vi vill bli lurade. Jag kan själv känna så där när jag står vid kyldisken och ska köpa mjölk, ekologisk eller ekoologisk. Köper jag den ekologiska kan jag ju kosta på mig någonting mindre miljövänligt. Risken är förstås att detta någonting är mer miljöskadligt. Men vi funkar inte så, vi har så svårt att värdera och jämföra. Något miljöbra minus något miljödåligt, 1-1=0 tänker vi, när det i själva verket kanske är 1-1,5 eller nåt. Dessutom minns vi nog tydligare de gånger då vi gjort ett bra val, därför att vi vill det, därför att vi mår bra av att tänka att vi gjort ett vettigt val. Ett helt naturligt beteende, men effekten kan bli att jag t.ex. byter några bilresor mot de där KRAV-märkta bananerna jag köpte för tre veckor sedan, och vips så har 1-2 blivit 2 för mig, men -3 för miljön, eller nåt.
I slutet av den där paneldiskussionen fick Camilla Slunge Dowling frågan hur politiska partier kan arbeta med miljöfrågorna. Och ja, hon svarade förstås att det är viktigt att jobba med symbolfrågor. Men den här gången förstår jag henne inte alls. För politik är väl inte som försäljning, inte som att kränga bensin i en plastmugg med KRAV-loggan utanpå. Eller är det just så det är? Vill ju inte tro det men ibland kan man undra.
tisdag 18 november 2008
Sjunger Backlash blues
I början av november tar jag en promenad bort mot Östra hamnen. Sjön på min högra sida är lugn och lika grå som himlen, vindstilla, lätt regn. Förbi gamla ångkraftverket, det som en gång i tiden var världens modernaste kraftverk, hade någon revolutionerande teknik som amerikaner och japaner kom för att studera. Nu en i stort sett övergiven koloss i rött tegel, fritidsbåtsmuseum i bottenvåningen, öppet lörd. 10-14, ring för visning. Fuktig kyla tränger innanför jackan. Över grusplanen, mellan båtar i vinterdvala, och förbi buskaget där näktergalen sjöng förra gången jag gick här.
Lyssnar på Nina Simones mjuka, klara röst. Har hört skivan förut, men det är först nu som jag riktigt förstår henne. Backlash blues är så slagkraftig i all sin enkelhet, eller kanske just därför. Den handlar om vardagsrasism i 60-talets USA, men framförallt om att den en dag ska krossas och att världen ska bli mänskligare. 1967 kommer ”Nina Simone Sings the blues & nuff said”. Mer än fyrtio år senare får hon rätt när USA väljer en färgad president. Och jag hatar att behöva skriva färgad, inser att det fortfarande är så långt kvar tills Kings och Simones och din och min dröm går i uppfyllelse. Men valet är ett steg i rätt riktning, och himlen känns lite ljusare nu.
Lyssna här.
Lyssnar på Nina Simones mjuka, klara röst. Har hört skivan förut, men det är först nu som jag riktigt förstår henne. Backlash blues är så slagkraftig i all sin enkelhet, eller kanske just därför. Den handlar om vardagsrasism i 60-talets USA, men framförallt om att den en dag ska krossas och att världen ska bli mänskligare. 1967 kommer ”Nina Simone Sings the blues & nuff said”. Mer än fyrtio år senare får hon rätt när USA väljer en färgad president. Och jag hatar att behöva skriva färgad, inser att det fortfarande är så långt kvar tills Kings och Simones och din och min dröm går i uppfyllelse. Men valet är ett steg i rätt riktning, och himlen känns lite ljusare nu.
Lyssna här.
onsdag 15 oktober 2008
Sanningen känns
Idag skriver SVD:s ledarblogg om varför kapitalismen är så bra. Som bevis för detta har Per Gudmundson plockat fram en gammal reklamfilm från Estland under Sovjettiden och han berättar hur osmaklig filmen är:
"Enklast möjliga korsklippning mellan strosande fågel, köttkvarn och mumsande flickor. Plus ett lika upphackat ljudspår som bara upprepar ”kyckling”, ”hackat kött”, ”kyckling”, ”hackat kött”, och så vidare. Det är hit man kommer efter femtio års socialism."
Och visst ser det inte särskilt trevligt ut, men det är ju liksom så det är. Det är ju liksom så mat produceras. Hundrafemtio år av kapitalism har istället gjort oss (lyckligt!?) ovetande om hur maten hamnar på våra tallrikar. Det här är också förmodligen det största hyckleriet inom kapitalismen eftersom den sägs bygga på teorin om den "ekonomiska människan", som antas kunna göra medvetna val med full information om alla möjliga alternativ och dess konsekvenser.
"Enklast möjliga korsklippning mellan strosande fågel, köttkvarn och mumsande flickor. Plus ett lika upphackat ljudspår som bara upprepar ”kyckling”, ”hackat kött”, ”kyckling”, ”hackat kött”, och så vidare. Det är hit man kommer efter femtio års socialism."
Och visst ser det inte särskilt trevligt ut, men det är ju liksom så det är. Det är ju liksom så mat produceras. Hundrafemtio år av kapitalism har istället gjort oss (lyckligt!?) ovetande om hur maten hamnar på våra tallrikar. Det här är också förmodligen det största hyckleriet inom kapitalismen eftersom den sägs bygga på teorin om den "ekonomiska människan", som antas kunna göra medvetna val med full information om alla möjliga alternativ och dess konsekvenser.
När Ceylon Tea visar bilder från grönskande sluttninger i Indien med några arbetare som rör sig stillsamt bland buskarna, eller när bilföretag beskriver elbilar som "utsläppsfria" (såg det senast i dagens DN, eller när Audi, Saab och säkert många fler beskriver sina dieselbilar som miljöbilar som går på "naturlig kraft", så är det medvetet förljugna bilder som syftar till att desinformera konsumenterna. Det finns hur många exempel som helst (ni får gärna komma med fler så lägger jag upp dem).
I Sovjet behövdes inte reklam för att locka människor till ett visst varumärke eftersom det ofta bara fanns ett sådant. Jag vill förstås inte ha det så, men tycker att man borde kunna ställa högre krav på reklamen, kunna kräva att den inte får vara direkt missvisande. Vad tycker ni?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)