Talande

Under förra veckan kunde vi läsa om den nya burkinin, som blivit populär i bland annat Australien och nu kommit till Sverige. Aftonbladet berättar om Salam Abu-Iseifan som nu kan bada utomhus för första gången på många år, och det är väl bra antar jag. Även om jag samtidigt tycker att det ruskigt tråkigt att hon ska behöva känna att hon inte kan bada i bikini eller badbyxor.

Men jag ska inte ge mig in i slöjdebatten här, utan istället kommentera den bild som finns med i reportaget. I bildens förgrund poserar Salam och bakom henne klättrar en naken man upp för en badstege. Och sällan blir det så tydligt att vi lever i ett patriarkat där mannen betraktas som människa och kvinnan som kön.

Heja Vänstern!

I måndags läste jag det här inlägget på SvD:s ledarblogg. Det handlar om att Vänsterpartiets valberedning föreslagit en ny partistyrelse där 20 av de totalt 32 ledamöterna och suppleanterna är kvinnor, dvs. nästan två tredjedelar. Det är Per Gudmundson som kursiverar, inte jag, och därmed visar han hur tokigt han tycker förslaget är. "Jämställt är det inte. Tvärtom.", skriver han. Och i det har han på sätt och vis rätt. För förslaget är inte jämställt, det är feministiskt.

Vad ser du framför dig när jag säger Styrelse? Det första som dyker upp i mitt huvud är ett gäng män i 60-årsåldern i grå kostymer som sitter runt ett mörkbrunt träbord. Jag måste anstränga mig för att se någonting annat (trots att jag själv suttit med i några styrelser som varit så långt ifrån gråklädda äldre män man kan komma). Mannen är norm i vårt samhälle, liksom i resten av världen, och så länge vi inte aktivt försöker förändra den normen så kommer vi att fortsätta föreställa oss Styrelsen som den ovan.

Och det gäller ju inte bara bilden av vad som är en styrelse, för tyvärr stannar ju inte den här normen innanför styrelserummets fyra väggar. Den genomsyrar hela samhället, vår kultur, vårt språk och våra värderingar. Normen skapar en bild av vad som är "manligt" och vad som är "kvinnligt" och sätter standard för vad som anses okej eller inte, den gör oss ofria.

Okej, vi vill bli av med den där normen. Vi vill slippa ha de där äldre männen i grå kostym på näthinnan. Då behöver vi alternativa bilder och Vänsterpartiets förslag är precis en sådan. Hur mycket Per Gudmundson än tror det, så kommer inte allt plötsligt bli bra om vi inte gör någonting. Faktum är att vi inte ens något sådant val. Vi kan aldrig välja att stå utanför och titta på, och hålla tummarna för att allt ska lösa sig. Att välja att göra ingenting är att välja att återskapa och åter återskapa den där normen. För att komma någon vart behövs en politik som ifrågasätter våra invanda föreställningar och värderingar. För det krävs en feministisk politik, jag tror att det är en förutsättning för riktig jämställdhet.

Men det är klart, vill man inte se att det finns en manlig norm, tycker man att vårt samhälle är jämställt och bra som det är, och att det enbart är vi själva som individer som formar våra liv utan inverkan från omgivningen, då tycker man ju förstås att Vänsterpartiets förslag ojämställt.

Vi andra som har tröttnat på de där männen männen i grå kostym ropar Heja Vänstern!

Om saker som är svåra att förstå.

För några veckor sedan presenterade George W Bush en klimatplan, ett förslag på hur klimatförändringen ska kunna bromsas. Det fick inte så stort genomslag i media och lika bra var kanske det, för det var ingen rolig läsning. Bush klimatmål är nämligen – håll i dig – att ökningstakten av utsläpp ska ha avstannat till år 2025. Vilken visionär. Samtidigt som samtliga övriga industriländer har bestämt sig för att minska utsläppen av koldioxid med 20 % till år 2020 så tycker alltså den amerikanska regeringen att USA ska fortsätta öka sina utsläpp, även fem år efter detta.

Att bestämma sig för att gå in i Irak gick väldigt snabbt, för det krävdes bara några förfalskade bevis på Saddam Husseins massförstörelsevapen och kopplingar till Al-Qaida. Men att bekämpa de utsläpp som bl.a. under förra veckan bidrog till att göra några miljoner människor i Burma hemlösa, det tar tid och kräver tydligen mycket eftertanke. Kan man verkligen lita på de där så kallade klimatforskarna i FN, verkar Bush tänka. Och de där bilderna från Burma, verkar de inte lite skumma? Och man kan förstå att Bush är misstänksam. Det var ju ”experter” som berättade för honom att Saddam och Osama var bästisar. Och att han inte litar på bilder är ju inte konstigt sedan Colin Powell trollade fram både vapenfabriker och kärnvapentransporter i Photoshop. Så visst kan man förstå om killen är lite skeptisk.

Det måste väl vara okunskap som ligger bakom den där klimatplanen som Bush presenterade. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. För det känns bara för dumt att presidenten för det land som per capita orsakar de i särklass största utsläppen av växthusgaser (motsvarande 3 européer eller 10 kineser) tycker att det är okej att fortsätta öka landets utsläpp i 18 år till, samtidigt som resten av världen, faktiskt försöker börja minska sina utsläpp. Jag har lite svårt att förstå hur man resonerar då. Någon som kan förklara?

Nyligen gick också McCain ut och berättade att han ville ge bensinskatten semester. När priserna går upp under sommaren ska bensinskatten sänkas, en schysst skattesubvention som går rakt ner fickorna på McCains kompisar inom oljeindustrin. Själv kan jag ju tycka att de 3000 miljarder dollar som Irak-kriget kostar, vars huvudsyfte är att säkra oljetillgångarna för just dessa företag, var en tillräcklig gåva. Men McCain och jag tänker tydligen olika där. Förra veckan berättade också guvernör Schwarzenegger att han kör inte mindre än fyra bilar av märket av Hummer, en bil som drar drygt två liter bensin per mil. Men nu har ju Arnold låtit bygga om bilarna till etanoldrift, så då är det ju ingen fara.

Vi tar lite fakta: Sedan 2003 har USA fördubblat användningen av majs som biobränsle och konsumtionen väntas år 2016 vara 110 miljoner ton. Hur många svältande familjer i Mexiko det medför återstår att se, men man kan konstatera att priset på livsmedel på några år ökat med omkring 50 %, dvs. samtidigt som produktionen av biobränslen ökat kraftigt i västvärlden. Så obehagliga effekter lär det bli när produktionen nu ökar ytterligare för att Arnold ska kunna köra omkring i sina fyra etanol-Hummers.

Med den inställningen och uppenbara bristen på kunskap och intresse från ledande politiker lär det ju knappast bli någon stor förbättring om amerikanarna röstar republikanskt i höst, speciellt inte nu när ekonomin är lite knackig. För i det läget finns det ju annat att tänka på än miljön. Fast precis så låter det även när ekonomin går bra. För då behöver man ju inte satsa på miljön, då utvecklas ju den miljövänliga tekniken och allt ska bli bra ska du se. Inställningen till miljöfrågorna är ofta densamma hur konjunkturen än ser ut, men utsläppen och problemen bara ökar.

Go Gonnet!

Som du säkert hört har några högt uppsatta fransmän "rasat" över att Frankrikes bidrag till melodifestivalen inte framförs på franska. Bland dem finns Sarkozys partikamrat, François-Michel Gonnet, som krävt att kulturminister Christine Albanel ska ingripa i frågan. Det franska språket hotas på så många sätt, tycker Gonnet, och uppmanar medborgarna att skriva in till chefen för TV-kanalen France 3 som har hand om uttagningarna till festivalen.

Själv tyckte jag att detta var riktigt löjligt, tills jag hörde det svenska bidraget med texten:

Oh, out of the light
Like a star, like a hero
Love will survive
Oh, taking the fight
Is the life of a hero
Staying alive
This is a story
Of love and compassion
Only heroes can tell

Vilken känsla! Fritt översatt:

Åh, ut ur ljuset, som en stjärna, som en hjälte.
Kärlek ska överleva.
Att ta striden, det är hjältens liv - att fortsätta leva!
Det här är en saga om kärlek och medkänsla, som bara hjältar kan berätta.

Ska Sverige ha någon chans i tävlingen ska nog den där texten framföras på något språk som ingen förstår, typ samiska. Så för första gången sympatiserar jag med en fransk konservativ politiker. Återinför kravet på att länderna ska framföra bidragen på sina respektive språk!

Och för att travestera ett berömt första maj-plakat: Men vem fan bryr sig om melodifestivalen.

Den bitiga bävern och det stooora trädet

Fingrar på fjärrkontrollen och när TV:n går på möts jag av hennes breda flin. Stolt berättar hon att de statliga företagen nu har 49% kvinnliga styrelseledamöter, jämfört med bara 18% i privata börsbolag. Och jag tror nog att hon har del i detta. Hon har säkert gjort ett bra jobb och ska ha cred för att hon använt sitt inflytande i de statliga bolagen för att göra dem lite bättre. Den möjligheten utnyttjade nog tyvärr sossarna lite för sällan under sin tid vid makten. Kanske var de rädda för att motståndet mot de statliga bolagen skulle öka om politikerna lade sig i mer hur de styrdes. Vad vet jag.

Nu kan man ju ändå tycka att regeringen borde gilla de statliga företagen. När Mats Odell sålde Vin & Sprit visade prislappen att företaget var mycket välskött, och affären hyllades, inte minst av dem som ofta påpekat hur dålig staten är som företagsägare. Och nu konstaterar alltså Maud Olofsson att de statliga företagen går att förändra i rätt riktning, till skillnad från de privata. Under de senaste åren har företagen dessutom bidragit med åtskilliga miljarder som borgarna kunnat använda för att sänka skatterna för dem med de största villorna och mest pengar på banken.

Men hur många goda argument det än finns verkar regeringen inte gilla de statliga företagen. Maud Olofsson vill ju snarare göra med dem som en ivrig bäver gör med ett vackert träd: bita sönder det från grunden och kasta det i sjön. Då spelar det ingen roll att trädet är ståtligast i skogen och att det ger massor av söta frukter till alla skogens invånare. Eller att det i trädet bor fåglar som kanske måste flytta till en annan skog om trädet fälls. Men sånt bryr sig inte den ivriga bävern om, hon vill ju bara bita lite.

Hur ska det gå för den bitiga bävern? Kommer träden i skogen att ta slut? Fortsättning följer kanske någon gång.

Mer perspektiv (skäms)

Majsolen värmer i nacken. När vi passerar Subways bär vårvindarna med sig doften av nybakt bröd. Han berättar att han arbetat där under en period. Jobbade hårt och blev lovad 4000 kr, men fick aldrig mer än 2500. "What can I do, who would believe me?", konstaterar han, och jag kan inte ge honom något bra svar.

I rulltrappan upp till andra våningen i ett av stadens köpcentrum pekar han på ett kafé och berättar att han arbetat även där. Från november -06 till juni -07, de ringde när de behövde förstärkning. "It was really, really tough". Han berättar att han arbetade pass om fyra timmar och att lönen var 100 kr svart. Jag tänker att det förstås är dåligt att lönerna är svarta, men att en hundring i timmen ändå är helt okej. Men jag har inte förstått, för lönen är inte 100 i timmen, den är 100 för varje pass på fyra timmar. 2008 utnyttjar svenska arbetsgivare utländsk arbetskraft till att arbeta hårt för 25 kr svart i timmen. "That´s one of my first experiences of Sweden", säger han.

En pastasallad med bröd och valfri dressing kostar 63. Tar väl kanske fem minuter att sätta ihop, så den som står i det lilla köket bakom det vita skynket får kanske 1,50 av detta. Jag skäms, och vårvinden känns plötsligt kyligare.

Perspektiv

Tog en promenad med en vän igår. För ett och ett halvt år sedan lämnade han 40 gradig värme för att studera några år i Sverige. Bilden han hade av landet i norr var närmast ett paradis. Ett litet famgångsrikt och välmående land med en välutvecklad demokrati, på många sätt en kontrast mot det enorma Indien med oerhörda klyftor mellan människor. Kastsystemet har fortfarande stor relevans och makthavare och högt uppsatta inom näringslivet tillhör nästan alla den högsta kasten. Han visar mig dejtingsidorna där man börjar med att kryssa i vilken kast man tillhör för att underlätta urvalet. Att dejta någon från en annan kast är otänkbart. I det som brukar kallas världens största demokrati.

Efterhand har han dock tvingats omdefiniera sin Sverigebild. TV:n står på när vi äter middag. Hasse Aro berättar om ännu ett överfallsrån i Lund. "That guy is actually being robbed, is he!?", utbrister han och slår ut med händerna. Och så vänder han sig emot, som att han vill att jag ska förneka detta, för det där kan väl inte vara Sverige. Men jag kan inte göra det och byter kanal.

Han har också fått känna på kylan här i landet. Inte den som visar minus på termometern - den gillar han efter 25 år av konstant högsommarvärme - utan den sociala kylan. Den han känt när han försökt få kontakt med människor. Den är värre och mer obehaglig, för den letar sig in långt innanför kläderna och kyler ner oss inifrån. "People can only talk to strangers when they are fucking drunk", säger han och jag skrattar. Fast skrattet fastnar i halsen för det slår mig att han har så rätt. Och det är så jävla tragiskt, att vi har kommit så fel. Varför kan vi inte bara prata med varandra? Varför måste du känna en person från barnsben för att våga tala med henne/honom? Varför får du en "är du helt dum i huvet"-blick när du försöker prata med någon du inte känner vid busshållplatsen? Och varför är det okej när vi är packade? Jag fattar det inte.

Visst, det skulle ju inte vara något stort problem om det enda som alkoholen gjorde med oss var att vi blev lite mer sociala. Men tyvärr är det ju inte så. Hur många kvinnor skulle inte slippa misshandel om vi drog ner på spriten. Hur många skulle inte räddas från att dödas och skadas i trafiken? Hur många slagsmål med utslagna tänder skulle undvikas, hur många våldtäkter, hur många... Han hade aldrig druckit alkohol innan han kom till Sverige. Nu har han börjat, för det är det enda sättet att samtala med människor. Vadå svensk fika, det är inte så man umgås. När vi fortsätter promenaden får han mig att skämmas, men det ska jag berätta om en annan dag.