Om att måla in sig i ett hörn

I närheten av mitt hus ligger ett gammalt industriområde. Ett eget kvarter lite utanför stadskärnan. Kopparlunden heter området och känner du igen det beror det kanske på att det där som Åsas pappa arbetar i boken Mig äger ingen. Jag tar en promenad där ibland, känner atmosfären. Det är den där typen av äldre industriområde klätt i rödbrunt tegel och grå kullersten, inte som dagens trista i vit plast och korrigerad plåt. Trots att det är många år sedan den tunga industrin försvann härifrån, tycker jag mig ibland höra maskiner slamra när jag går där. Och vilket vackert namn förresten på ett industriområde, Kopparlunden. Inte som Huddinge Östra eller så.

På en rostig stolpe där i Kopparlunden sitter resterna av ett litet klistermärke. Såhär efter kanske 30 år är det knappt läsbart, men med lite fantasi kan man urskilja "Köp Svenskt, rädda teko-industrin. SSU". Jag kommer att tänka på det där klistermärket när jag läser om regeringens 28-miljardersprogram för att rädda bilindustrin. Regeringen, oppositionen, IF Metall, Bil Sweden - nästan alla verkar tycka att det är väl spenderade pengar. Fast jag håller inte med.

Härom kvällen diskuterades detta i SVT:s Debatt. Fast diskuterades är ju fel ord, för Debatt är inget diskussionsprogram, åtminstone inte om man med diskussion menar konstruktiv dialog där olika åsikter möts. Istället verkar det handla mest om att skrika ut sin åsikt, högst och mest i falsett vinner. Människor bjuds in för att kasta skit på varandra och de få vettiga, insatta, kunniga personerna ges max 20 sekunder, sen tycker Josefsson att det blir dålig TV och avbryter. Men i alla fall... en av deltagarna var en ekonom från någon av alla högertankesmedjor, minns inte namnet. Killen tyckte att det var jättekonstigt att arbetarrörelsen ville att staten skulle gå in med pengar för att rädda Volvo PV och SAAB, för det var ju en naturlig del av samhällsutvecklingen att företag gick i konkurs. Och det har han ju rätt i.

Det är en viktig del i den svenska arbetsmarknadsmodellen som den sett ut under många decennier, och som varit framgångsrik när det gäller tillväxt och låg arbetslöshet. De företag som är olönsamma, lågproduktiva kan inte överleva på sikt, det är bara dumt att streta emot och speciellt dumt att peta in skattepengar. De effektiva företagen överlever och skapar ekonomisk utveckling, människor får anställning. Visst, högerkillen har rätt, men han råkar glömma en liten detalj.

Och det han glömmer är att en dynamisk arbetsmarknad kräver ett stabilt socialt skyddsnät. Som det ser ut nu får de som tvingas ut i arbetslöshet kanske hälften av den tidigare lönen i a-kassa. Det drabbar inte bara dem själva och deras familjer. Att människor inte har pengar att handla för är ett problem för hela samhället. En snöboll sätts i rullning. Ju fler arbetslösa med låg ersättning, desto sämre total köpkraft, vilket i sin tur gör det svårare för restauranger, butiker, frisörer etc. att få verksamheten att gå ihop. Ännu fler förlorar jobbet vilket minskar kommunernas skatteintäkter och leder till uppsägningar inom skolan och vården.

Vidare krävs ett fungerande utbildningssystem, så att människor kan ta de jobb som skapas i de mer effektiva företagen. Och så har det ju varit. Sverige drabbades inte av massarbetslöshet när tiotusentals förlorade sina arbeten inom varvs- och Tekoindustrin. Och trots SSU:arnas Köp Svenskt-kampanj gick inte staten in med några omfattande stödprogram. Den nuvarande regeringen minskar dock antalet platser inom vuxenutbildningen. Kommunerna får inga pengar när staten prioriterar skattesänkningar.

De sänkta ersättningsinvåerna och de minskade möjligheterna till omskolning gör nu att regeringen är tvungen att stödja Volvo PV och SAAB ekonomiskt. Den har målat in sig i ett hörn och kan inte göra på något annat sätt. Konsekvenserna av arbetslösheten blir helt enkelt så svåra.

Använd pengarna till vettigare saker
Vaknar tidigt och knäpper på TV:n, reprisen av gårdagens Mittnytt. I Östersund planeras uppsägningar inom vården och en gymnasieskola i Timrå ska dra in var tredje lärartjänst nästa år. Tänk om bara en liten del av de 28 miljarderna istället användes till att säkerställa kvalitet i välfärden. 28 miljarder motsvarar omkring 300 heltidsanställningar i varenda svensk kommun. Jag tycker att det är bättre spenderade pengar, bifall någon?

Hur ett minus ett blir två

För några veckor sedan lyssnade jag på en paneldiskussion om hur företag och organisationer kan arbeta med miljöfrågor. En av paneldeltagarna var Camilla Slunge Dowling, miljöchef på OKQ8. Hennes budskap, som hon återkom till gång på gång, var att företaget måste hitta så kallade symbolfrågor. Hon tog som exempel att OKQ8 numera enbart serverar ekologiskt kaffe på sina mackar. Det, tyckte Camilla, var att arbeta aktivt med miljöfrågorna. Och jag förstår henne. Ett företag vars enda mål är att tjäna så mycket pengar som möjligt resonerar naturligtvis så. Kunderna ska känna sig duktiga, vilket de förhoppningsvis gör om de läser KRAV på plastmuggen. I bästa fall känner de sig så pass miljövänliga att de tänker att nu kan vi ju ta bilen en bit till, för vi har ju ändå varit så snälla mot miljön. Vem vinner på det?

Det är så lätt att låta sig luras, speciellt om vi vill bli lurade. Jag kan själv känna så där när jag står vid kyldisken och ska köpa mjölk, ekologisk eller ekoologisk. Köper jag den ekologiska kan jag ju kosta på mig någonting mindre miljövänligt. Risken är förstås att detta någonting är mer miljöskadligt. Men vi funkar inte så, vi har så svårt att värdera och jämföra. Något miljöbra minus något miljödåligt, 1-1=0 tänker vi, när det i själva verket kanske är 1-1,5 eller nåt. Dessutom minns vi nog tydligare de gånger då vi gjort ett bra val, därför att vi vill det, därför att vi mår bra av att tänka att vi gjort ett vettigt val. Ett helt naturligt beteende, men effekten kan bli att jag t.ex. byter några bilresor mot de där KRAV-märkta bananerna jag köpte för tre veckor sedan, och vips så har 1-2 blivit 2 för mig, men -3 för miljön, eller nåt.

I slutet av den där paneldiskussionen fick Camilla Slunge Dowling frågan hur politiska partier kan arbeta med miljöfrågorna. Och ja, hon svarade förstås att det är viktigt att jobba med symbolfrågor. Men den här gången förstår jag henne inte alls. För politik är väl inte som försäljning, inte som att kränga bensin i en plastmugg med KRAV-loggan utanpå. Eller är det just så det är? Vill ju inte tro det men ibland kan man undra.

Sjunger Backlash blues

I början av november tar jag en promenad bort mot Östra hamnen. Sjön på min högra sida är lugn och lika grå som himlen, vindstilla, lätt regn. Förbi gamla ångkraftverket, det som en gång i tiden var världens modernaste kraftverk, hade någon revolutionerande teknik som amerikaner och japaner kom för att studera. Nu en i stort sett övergiven koloss i rött tegel, fritidsbåtsmuseum i bottenvåningen, öppet lörd. 10-14, ring för visning. Fuktig kyla tränger innanför jackan. Över grusplanen, mellan båtar i vinterdvala, och förbi buskaget där näktergalen sjöng förra gången jag gick här.

Lyssnar på Nina Simones mjuka, klara röst. Har hört skivan förut, men det är först nu som jag riktigt förstår henne. Backlash blues är så slagkraftig i all sin enkelhet, eller kanske just därför. Den handlar om vardagsrasism i 60-talets USA, men framförallt om att den en dag ska krossas och att världen ska bli mänskligare. 1967 kommer ”Nina Simone Sings the blues & nuff said”. Mer än fyrtio år senare får hon rätt när USA väljer en färgad president. Och jag hatar att behöva skriva färgad, inser att det fortfarande är så långt kvar tills Kings och Simones och din och min dröm går i uppfyllelse. Men valet är ett steg i rätt riktning, och himlen känns lite ljusare nu.

Lyssna här.

Sanningen känns

Idag skriver SVD:s ledarblogg om varför kapitalismen är så bra. Som bevis för detta har Per Gudmundson plockat fram en gammal reklamfilm från Estland under Sovjettiden och han berättar hur osmaklig filmen är:

"Enklast möjliga korsklippning mellan strosande fågel, köttkvarn och mumsande flickor. Plus ett lika upphackat ljudspår som bara upprepar ”kyckling”, ”hackat kött”, ”kyckling”, ”hackat kött”, och så vidare. Det är hit man kommer efter femtio års socialism."

Och visst ser det inte särskilt trevligt ut, men det är ju liksom så det är. Det är ju liksom så mat produceras. Hundrafemtio år av kapitalism har istället gjort oss (lyckligt!?) ovetande om hur maten hamnar på våra tallrikar. Det här är också förmodligen det största hyckleriet inom kapitalismen eftersom den sägs bygga på teorin om den "ekonomiska människan", som antas kunna göra medvetna val med full information om alla möjliga alternativ och dess konsekvenser.

När Ceylon Tea visar bilder från grönskande sluttninger i Indien med några arbetare som rör sig stillsamt bland buskarna, eller när bilföretag beskriver elbilar som "utsläppsfria" (såg det senast i dagens DN, eller när Audi, Saab och säkert många fler beskriver sina dieselbilar som miljöbilar som går på "naturlig kraft", så är det medvetet förljugna bilder som syftar till att desinformera konsumenterna. Det finns hur många exempel som helst (ni får gärna komma med fler så lägger jag upp dem).

I Sovjet behövdes inte reklam för att locka människor till ett visst varumärke eftersom det ofta bara fanns ett sådant. Jag vill förstås inte ha det så, men tycker att man borde kunna ställa högre krav på reklamen, kunna kräva att den inte får vara direkt missvisande. Vad tycker ni?

Hon sätter ord på solidariteten

Såg du dokumentären En som alla – alla som en som visades på SVT i söndags? Den handlade om Sverigedemokraterna och deras inflytande i Landskrona, staden där 20 % av platserna i kommunfullmäktige innehas av äldre män som muttrar om att vi inte har råd med invadrarna och hur hemsk mångkulturen är. Lite jobbigt att titta på.

Men ibland ganska underhållande, som när några SD-människor diskuterar vad som är svenskt och en av dem pekar mot en byggnad över gatan. Den är kanske tre våningar hög med ljusgul putsad fasad och svart plåttak. Mannen konstaterar att det där, det där är minsann är svensk byggnadskonst.

För sådana byggnader finns ju ingen annan stans. Och de svenska arkitekterna har förstås verkat i kulturellt vakuum. Men som sagt, ganska tröttsamt att se gubbarna som jämrar sig över vad som hänt med gamla feina Landskrona. Och jag är på väg att byta kanal, men så är hon bara där, min hjälte.

En av SD-gubbarna driver en antikaffär och en dag kommer en äldre kvinna på besök. Hon kikar runt i butiken och småpratar en stund med ägaren om en tavla. De pratar en stund om staden och hur den förändrats sedan de var små. Ägaren försöker gång på gång föra in samtalet på hur stan förändrats till det sämre och frågar efter en stund om hon inte tycker att det är för mycket invandrare. Säkert tror han just då att han har grepp om situationen, att den äldre kvinnan är ett lätt byte. Hon är en säker röst i nästa val, kanske rentav en blivande partimedlem. Men han underskattar henne.

Naej, utbrister hon, det är hemskt med jakten på invandrare. De hittar bara invandrare som ente gör nånting. Vad skulle sjukhusen göra utan invandrarna? Vi har bara invandrare där. Ingen inser att vi är så beroende av dom. Och, fortsätter hon, Sverige for till Jugoslavien och plockade de bästa arbetarna till varvet… SD-mannen inflikar att det väl ändå var bra? Men kvinnan håller inte med och svarar utan att tveka. Naej, vi utarmade dom på yrkesarbetare!

Hon tar den viktiga dikussionen i vardagen, och med några få meningar sätter hon ord på solidariteten. Jag blir alldeles varm inombords.

Se filmen här.

Två små händelser en lördag.

Har tillbringat några dagar i en informationsdisk på Älvsjömässan. I lördags, mässans sista dag, hände två saker som gjorde mig lite illa till mods. Önskar ibland att jag bara kunde slappna av och ignorera alla korkade saker som sägs och görs runtomkring, men det är svårt. Samtidigt skäms jag lite över att jag inte vågar ta upp sakerna med personerna som säger dem. Det kanske blir lite svårt att hänga med för dig som inte var där, ska försöka förklara. Så här var det:

Händelse 1. Jag sitter utanför ett VIP-rum för att kontrollera att de som går in där verkligen har rätt att göra det. En amerikan går förbi och kommer efter någon minut ut igen. Han går fram till mig och säger med släpig sydstadsdialekt att det minsann inte finns något vatten kvar därinne. Okej säger jag och går med honom in. Mycket riktigt är tillbringaren tom och jag ber om ursäkt och berättar att det nog snart kommer någon som fyller på den. Och så tillägger jag: om du inte vill vänta kan du ju alltid ta vatten därborta och pekar på vattenkranen vid bardisken alldeles intill oss.

Mannen svarar på mitt förslag med en fnysning och ett hånfullt leende. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, är väldigt nära att fråga om det inte är tillräckligt fint och upplysa honom om att var femte av våra medmänniskor inte har tillgång till något vatten överhuvudtaget. Killen är högt ansedd tandläkare och borde väl kunna ha lite koll på verkligheten? Men så tänker jag på att jag jobbar och knyter handen i fickan.

Händelse 2. Alla som deltog vid mässan fick förstås en väska, du vet en sån där kongressväska full med reklam som ingen någonsin läser. När alla mässbesökare är på väg hemåt kan vi konstatera att antalet besökare överskattats med kanske tusen personer. Kartonger med tygväskor står kvar och ingen vet vad som ska hända med dem. En kvinna, för övrigt gift med en av höjdarna inom den organisation som arrangerade mässan, förfasar sig över slöseriet och kläcker den briljanta idén att skänka väskorna till hemlösa. De andra i rummet hummar instämmande.

Själv är jag mållös för andra gången den här dagen, hur kan man vara så jävla naiv? Vill så gärna fråga henne på vilket sätt hemlösa människor skulle ha användning av tusen tygväskor med Colgates logga? Ska de sälja väskorna, eller kanske bygga hus med dem? Och jag vill tipsa henne om att ägna lördagskvällen åt att själv dela ut väskorna vid Sergels torg. Jag vill att hon ska se reaktionerna från människorna, se förnedringen i deras ögon. Det skulle kanske få henne att tänka efter när hon öppnar käften nästa gång.

Men jag säger ingenting, för att jag är feg och för att det slår mig att det nog ändå är lönlöst. Jag kommer aldrig att få några vettiga svar på mina frågor. För antingen är det bara dumdryg naivitet som ligger bakom det hon säger, eller också, och troligare, handlar allt om att hon själv ska kunna sova gott om natten. Den enda välgörenhet hon idkar är mot sig själv, och hon gör det på hemlösa människors bekostnad. Jag mår lite illa.

Under bältet

I "the land of the free" är det numera på sina håll förbjudet att visa delar av sina underkläder. Om 5 cm eller mer syns kan du åka på 25 dollar i böter i Chicago. I någon liten håla som heter Delcambre kan det bli sex månaders fängelse. Fast frågan är ju förstås om fängelsevistelsen gör att brottslingarna bättrar sig. Vad jag har hört har det här modet uppstått just i fängelser där skärp inte är tillåtna.

Frågan är het och har rört upp känslorna bland moralkonservativa. Bland annat har den rappande prästen Dooney da Priest gjort ett album med namnet Pull your pants up där han berättar att "saggin" är dåligt för att det är n-ordet baklänges. Och visst handlar det om rasism, men inte på det sätt Dooney hävdar. Rasismen ligger i att man ger sig på ett mode som främst finns bland den svarta befolkningen. Korta kjolar och djupa urringningar på vita tjejer är förstås fortfarande helt okej, ju mer underkläder som syns desto bättre.

Man kan bara hoppas att folk sätter sig upp mot de här korkade reglerna och drar ner byxorna ännu mer.

Vem ska man tro på?

Hur många gånger har man inte hört sagan om det lilla stackars Georgien och det stora stygga Ryssland nu? USA, Nato, EU - alla tar ensidigt Georgien i försvar och fördömer Rysslands övervåld. Och visst är det övervåld, precis som när georgiska styrkor invaderade Sydossetien. Många civila omkom och omkring hundratusen människor är nu på flykt därifrån, enligt FN.

Utan att ta Ryssland i försvar (man måste faktiskt inte alltid ta ställning) så är det viktigt att komma ihåg att Georgien inte är någon dununge direkt. Men eftersom västerländsk media inte ger hela bilden får man vända sig till bloggare för en djupare analys. Läs gärna det här, skrivet av Röda raketer:

Georgien har under president Saakasjvili blivit ett av världens mest militariserade länder. Landet har världens största militärutgifter i förhållande till BNP, enligt SIPRI. Lilla Georgien har haft den tredje största militärkontingenten under ockupationen av Irak. Georgien har sökt - men ännu inte fått -medlemsskap i NATO. Landet har beväpnats och tränats av framför allt USA och Israel. Georgiens politiska ledning har ett intimt samarbete med neokonservativa krafter i bland annat USA. En av presidentkandidat John McCains närmaste rådgivare är t ex betald lobbyist åt Georgiens regering.

Varför har den sidan av "det lilla landet", som Carl Bildt kallade Georgien härom dagen, inte framkommit i våra nyhetssändningar? Köper den svenska så kallade "fria" televisionen CNN:s vinklingar rakt av? CNN som för övrigt för några dagar sedan sade sig visa bilder från "förstörelsen i Gori" i Georgien, men som senare avslöjades som bilder från Tscinvali, dvs. Sydossetiens huvudstad.

Vem ska man tro på när allt är så här?

Skratta eller gråta.

Under dagen har Ekot berättat om att Italiens båda kamrar nu beslutat att kraven på illegala invandrare ska skärpas. De ska kunna dömas till långa fängelsestraff - upp till fyra år - för att de gjort sig skyldiga till det fruktansvärda och bestialiska brottet att lämna sitt hemland för att komma undan fattigdom och förtryck. Sjukt och jävligt fel, men kanske inte särskilt överraskande i ett land vars regering är en soppa av pajaspopulisterna i Forza Italia och rasisterna i Lega Nord.

Nästa grej de klubbade igenom på mötet igår var att icke-italienska brottslingar nu ska kunna straffas hårdare än italienska. Nu hävdar bl.a. oppositionen att det strider mot den italienska grundlagen, så sista ordet är kanske inte sagt. Men som det är nu ska alltså utlänningar straffas hårdare än italienare. Berlusconi själv ska inte straffas alls, han har sett till att han är immun mot åtal fram till 2013. Skillnad på folk och folk.

Ekot berättade idag också att antalet anmälningar till högstatusskolor som Lundsberg ökat kraftigt de senaste åren. 140 - 200 000 kr per år kostar det att sätta sin unge där, så längre ner än till öfre medelklassen lär väl inte barnens klasstillhörighet sträcka sig. Men de kan väl få pröjsa de där pengarna om de vill, är väl inget att tjafsa om?

Problemet är bara att det är så jävla dumt. Det gynnar ingen, varken Lundsbergarna eller oss andra. Och det ser man när man jämför den där nyheten med ett inslag på Vetenskapsradion igår morse. Där berättades om en brittisk studie där skolbarn intervjuats för att man skulle få en bild av deras fördomar gentemot människor med annan hudfärg, religion eller kulturell bakgrund. Skolor med stor respektive liten andel invandrare besöktes och resultaten jämfördes. Tvärtemot vad som ibland påstås; att fördomar skulle uppstå när vi träffar på människor med annan bakgrund, visade det sig att fördomar förekom i minst utsträckning på skolor där eleverna hade olika bakgrunder och i störst i skolor i mer segregerade områden. Så för den förälder som önskar att ungen ska bli även socialt kompetent, är nog den bästa investeringen att sätta honom/henne i en mer blandad klass.

Hur ska vi kunna förklara?

Han hasar sig förbi i gången, mumlar "hari når kroner". Ansiktet är utmärglat nu, men jag känner igen honom. Tror han gick på Kvarnberga, kanske i brorsans klass. Andreas, kanske Anders. Gissar att han, med vattenkammat hår och finskjortan, ler mot kameran (och framtiden?) i nån av skolkatalogerna här i bokhyllan. Vill inte se efter.

Bänkrad efter bänkrad. Krökt rygg. Kläderna han fått passar inte längre, flera storlekar för stora. Han tror förstås inte på det själv, om du har några kronor är inte längre en fråga för honom. Det är inte ett jobb. Det är instinkt, och det är heroinjäveln som drar honom fram genom vagnen. Jag låtsas läsa Rocky. En flicka på sätet mitt emot mig, kanske sju år, vänder sig till sin mamma och undrar vad han ville. Hon får inget svar. Hur ska vi kunna förklara för dig?

Inga tiggare på tåget!, skriker högtalarna, inga tiggare på tåget! Nästa Älvsjö, Älvsjö.

Den här morgonen får siffrorna liv.

Ekot rapporterar om midsommarnattens våldsamheter runt om i landet. På Öland har fyra våldtäkter anmälts och eftersom endast 10-20 % av alla våldtäkter anmäls så rör det sig kanske om ett trettiotal bara på Öland. I Malmö och Göteborg skottlossning, och över hela i landet grova misshandelsfall och rattfylla med dödsfall som följd.

Efter varje stor festkväll låter det likadant på Morgonekot, nästan som en väderprognos: Öland 4 våldtäkter, Stockholm 9, Dalarna 3… Det är en förstås en sjuk paradox att den natt, som likt ingen annan på året omgärdas av så mycket romantisk mystik, samtidigt är den mest våldsamma. Naturligtvis syns det i våldtäkterna, men lika mycket när män misshandlar varandra berusade av starksprit och machoideal.

Fast det här är ju förstås ingenting vi pratar öppet om. Att göra det är ju nämligen att ifrågasätta den mest svenska av högtider. Midsommar är ju hela familjen samlad, älvdans och små grodorna. Vår svenska självbild är så stark att vi inte förmår se problemen. Att kritisera andra ”kulturer” för deras unkna kvinnosyn går lätt, men att den svenska midsommaren genomsyras av patriarkala värderingar är vi tysta om. Mannen reser majstången och sätter mäkta stolt eld på grillen. Kvinnan kokar färskpotatisen, håller koll på ungarna och tar hand om gamla mamma, ser till att hemmet är välstädat och plockar blommorna som står på bordet. Somnar mannen på fyllan är det hennes uppgift att se till att han kommer i säng, somnar han inte förväntas hon ställa upp i sängkammaren, hur svinigt han än betett sig. Det är ju trots allt kärleksmystikens högtid. Öland 4, Stockholm, 9, Dalarna, 3…

För några år sedan hade jag inte sett de där mönstren. Det är först sedan jag började fundera över de här sakerna som jag såg den maktstruktur som gör att kvinnor ofta dubbelarbetar och riskerar att misshandlas och våldtas. Och allt blev plötsligt så tydligt, som i slutet av filmen när Neo ser mönstret i matrisen. Det är i den insikten som siffrorna den här morgonen får liv för mig. Det är verkligen på tiden att vi ifrågasätter de omoderna värderingar som döljer sig bakom midsommarfirandet. Dags att göra midsommaren till den fest det borde vara. Feministisk midsommarfest hos mig nästa år, någon som kommer?

Ubåtar och frasliberaler

Förra veckans Uppdrag Granskning handlade om de ubåtskränkningar som ägde rum i Hårsfjärden hösten -82. Den dåvarande regeringen med Palme i spetsen var snabb med att peka ut Sovjet som kränkande part, vilket sedan dess också är den officiella historieskrivningen. Alla så kallade bevis har hemligstämplats, liksom allt material som eventuellt skulle kunna ge en annan förklaring. Fast inte riktigt allt, för Uppdrag Grnskning har fått tag på ett ljudband som spelats in av en vakt en av de aktuella kvällarna och det visar att det med stor sannolikhet var en ubåt från ett Nato-land som kränkte svenskt vatten i oktober -82.

Man kan ju förstås tycka att det där är gammal skåpmat, ingenting att rota i så här 25 år senare. Ungefär så säger också en kapten i programmet. Fast jag håller verkligen inte med honom. Jag tycker det här är väldigt intressant, inte minst med tanke på den lag som kommer att röstas igenom i riksdagen imorgon. För den lagen grundas på en tro att staten är god och alltid kommer så förbli. Staten ljuger inte och har inget intresse av att avlyssna sina oskyldiga medborgare. Men lögnerna kring ubåtskränkningarna är ett exempel på att det där bara är trams, den vidriga IB-affären ett annat.

Något som jag stör mig på när sådana här frågor diskuteras är att anhängarna till mer övervakning och registrering alltid kör med argumentet att den som har "rent mjöl i påsen" inte behöver oroa sig. Det är ren populism och så jävla lätt att säga för den som aldrig har utsatts för diskriminering eller åsiktsregistrering. Dessutom tror jag att sån här panikartad övervakningshets bidrar till att skapa en känsla av misstro mot "de andra", de med konstiga namn, kulturer och åsikter. Vi håller oss till våra egna och klyftorna vidgas. När det motsatsen som behövs.

I media diskuteras FRA flitigt just nu, men sällan själva sakfrågan. Av nyhetsrapporteringen att döma är det splittringen inom alliansen som är det mest intressanta. Omröstningen framställs som en prestigekamp mellan regering och opposition, som en skojig fotbollsmatch. Och sossarna försöker i vanlig ordning vinna billiga poänger, trots att de själva låg bakom det ursprungliga förslaget. Men frågan är så mycket viktigare än att användas för pajkastning. Den handlar om vilket samhälle vi vill ha eller snarare vilket vi inte vill ha. Vi kan bara hålla tummarna för att några av frasliberalerna tar sitt eventuella förnuft tillfånga.

Talande

Under förra veckan kunde vi läsa om den nya burkinin, som blivit populär i bland annat Australien och nu kommit till Sverige. Aftonbladet berättar om Salam Abu-Iseifan som nu kan bada utomhus för första gången på många år, och det är väl bra antar jag. Även om jag samtidigt tycker att det ruskigt tråkigt att hon ska behöva känna att hon inte kan bada i bikini eller badbyxor.

Men jag ska inte ge mig in i slöjdebatten här, utan istället kommentera den bild som finns med i reportaget. I bildens förgrund poserar Salam och bakom henne klättrar en naken man upp för en badstege. Och sällan blir det så tydligt att vi lever i ett patriarkat där mannen betraktas som människa och kvinnan som kön.

Heja Vänstern!

I måndags läste jag det här inlägget på SvD:s ledarblogg. Det handlar om att Vänsterpartiets valberedning föreslagit en ny partistyrelse där 20 av de totalt 32 ledamöterna och suppleanterna är kvinnor, dvs. nästan två tredjedelar. Det är Per Gudmundson som kursiverar, inte jag, och därmed visar han hur tokigt han tycker förslaget är. "Jämställt är det inte. Tvärtom.", skriver han. Och i det har han på sätt och vis rätt. För förslaget är inte jämställt, det är feministiskt.

Vad ser du framför dig när jag säger Styrelse? Det första som dyker upp i mitt huvud är ett gäng män i 60-årsåldern i grå kostymer som sitter runt ett mörkbrunt träbord. Jag måste anstränga mig för att se någonting annat (trots att jag själv suttit med i några styrelser som varit så långt ifrån gråklädda äldre män man kan komma). Mannen är norm i vårt samhälle, liksom i resten av världen, och så länge vi inte aktivt försöker förändra den normen så kommer vi att fortsätta föreställa oss Styrelsen som den ovan.

Och det gäller ju inte bara bilden av vad som är en styrelse, för tyvärr stannar ju inte den här normen innanför styrelserummets fyra väggar. Den genomsyrar hela samhället, vår kultur, vårt språk och våra värderingar. Normen skapar en bild av vad som är "manligt" och vad som är "kvinnligt" och sätter standard för vad som anses okej eller inte, den gör oss ofria.

Okej, vi vill bli av med den där normen. Vi vill slippa ha de där äldre männen i grå kostym på näthinnan. Då behöver vi alternativa bilder och Vänsterpartiets förslag är precis en sådan. Hur mycket Per Gudmundson än tror det, så kommer inte allt plötsligt bli bra om vi inte gör någonting. Faktum är att vi inte ens något sådant val. Vi kan aldrig välja att stå utanför och titta på, och hålla tummarna för att allt ska lösa sig. Att välja att göra ingenting är att välja att återskapa och åter återskapa den där normen. För att komma någon vart behövs en politik som ifrågasätter våra invanda föreställningar och värderingar. För det krävs en feministisk politik, jag tror att det är en förutsättning för riktig jämställdhet.

Men det är klart, vill man inte se att det finns en manlig norm, tycker man att vårt samhälle är jämställt och bra som det är, och att det enbart är vi själva som individer som formar våra liv utan inverkan från omgivningen, då tycker man ju förstås att Vänsterpartiets förslag ojämställt.

Vi andra som har tröttnat på de där männen männen i grå kostym ropar Heja Vänstern!

Om saker som är svåra att förstå.

För några veckor sedan presenterade George W Bush en klimatplan, ett förslag på hur klimatförändringen ska kunna bromsas. Det fick inte så stort genomslag i media och lika bra var kanske det, för det var ingen rolig läsning. Bush klimatmål är nämligen – håll i dig – att ökningstakten av utsläpp ska ha avstannat till år 2025. Vilken visionär. Samtidigt som samtliga övriga industriländer har bestämt sig för att minska utsläppen av koldioxid med 20 % till år 2020 så tycker alltså den amerikanska regeringen att USA ska fortsätta öka sina utsläpp, även fem år efter detta.

Att bestämma sig för att gå in i Irak gick väldigt snabbt, för det krävdes bara några förfalskade bevis på Saddam Husseins massförstörelsevapen och kopplingar till Al-Qaida. Men att bekämpa de utsläpp som bl.a. under förra veckan bidrog till att göra några miljoner människor i Burma hemlösa, det tar tid och kräver tydligen mycket eftertanke. Kan man verkligen lita på de där så kallade klimatforskarna i FN, verkar Bush tänka. Och de där bilderna från Burma, verkar de inte lite skumma? Och man kan förstå att Bush är misstänksam. Det var ju ”experter” som berättade för honom att Saddam och Osama var bästisar. Och att han inte litar på bilder är ju inte konstigt sedan Colin Powell trollade fram både vapenfabriker och kärnvapentransporter i Photoshop. Så visst kan man förstå om killen är lite skeptisk.

Det måste väl vara okunskap som ligger bakom den där klimatplanen som Bush presenterade. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. För det känns bara för dumt att presidenten för det land som per capita orsakar de i särklass största utsläppen av växthusgaser (motsvarande 3 européer eller 10 kineser) tycker att det är okej att fortsätta öka landets utsläpp i 18 år till, samtidigt som resten av världen, faktiskt försöker börja minska sina utsläpp. Jag har lite svårt att förstå hur man resonerar då. Någon som kan förklara?

Nyligen gick också McCain ut och berättade att han ville ge bensinskatten semester. När priserna går upp under sommaren ska bensinskatten sänkas, en schysst skattesubvention som går rakt ner fickorna på McCains kompisar inom oljeindustrin. Själv kan jag ju tycka att de 3000 miljarder dollar som Irak-kriget kostar, vars huvudsyfte är att säkra oljetillgångarna för just dessa företag, var en tillräcklig gåva. Men McCain och jag tänker tydligen olika där. Förra veckan berättade också guvernör Schwarzenegger att han kör inte mindre än fyra bilar av märket av Hummer, en bil som drar drygt två liter bensin per mil. Men nu har ju Arnold låtit bygga om bilarna till etanoldrift, så då är det ju ingen fara.

Vi tar lite fakta: Sedan 2003 har USA fördubblat användningen av majs som biobränsle och konsumtionen väntas år 2016 vara 110 miljoner ton. Hur många svältande familjer i Mexiko det medför återstår att se, men man kan konstatera att priset på livsmedel på några år ökat med omkring 50 %, dvs. samtidigt som produktionen av biobränslen ökat kraftigt i västvärlden. Så obehagliga effekter lär det bli när produktionen nu ökar ytterligare för att Arnold ska kunna köra omkring i sina fyra etanol-Hummers.

Med den inställningen och uppenbara bristen på kunskap och intresse från ledande politiker lär det ju knappast bli någon stor förbättring om amerikanarna röstar republikanskt i höst, speciellt inte nu när ekonomin är lite knackig. För i det läget finns det ju annat att tänka på än miljön. Fast precis så låter det även när ekonomin går bra. För då behöver man ju inte satsa på miljön, då utvecklas ju den miljövänliga tekniken och allt ska bli bra ska du se. Inställningen till miljöfrågorna är ofta densamma hur konjunkturen än ser ut, men utsläppen och problemen bara ökar.

Go Gonnet!

Som du säkert hört har några högt uppsatta fransmän "rasat" över att Frankrikes bidrag till melodifestivalen inte framförs på franska. Bland dem finns Sarkozys partikamrat, François-Michel Gonnet, som krävt att kulturminister Christine Albanel ska ingripa i frågan. Det franska språket hotas på så många sätt, tycker Gonnet, och uppmanar medborgarna att skriva in till chefen för TV-kanalen France 3 som har hand om uttagningarna till festivalen.

Själv tyckte jag att detta var riktigt löjligt, tills jag hörde det svenska bidraget med texten:

Oh, out of the light
Like a star, like a hero
Love will survive
Oh, taking the fight
Is the life of a hero
Staying alive
This is a story
Of love and compassion
Only heroes can tell

Vilken känsla! Fritt översatt:

Åh, ut ur ljuset, som en stjärna, som en hjälte.
Kärlek ska överleva.
Att ta striden, det är hjältens liv - att fortsätta leva!
Det här är en saga om kärlek och medkänsla, som bara hjältar kan berätta.

Ska Sverige ha någon chans i tävlingen ska nog den där texten framföras på något språk som ingen förstår, typ samiska. Så för första gången sympatiserar jag med en fransk konservativ politiker. Återinför kravet på att länderna ska framföra bidragen på sina respektive språk!

Och för att travestera ett berömt första maj-plakat: Men vem fan bryr sig om melodifestivalen.

Den bitiga bävern och det stooora trädet

Fingrar på fjärrkontrollen och när TV:n går på möts jag av hennes breda flin. Stolt berättar hon att de statliga företagen nu har 49% kvinnliga styrelseledamöter, jämfört med bara 18% i privata börsbolag. Och jag tror nog att hon har del i detta. Hon har säkert gjort ett bra jobb och ska ha cred för att hon använt sitt inflytande i de statliga bolagen för att göra dem lite bättre. Den möjligheten utnyttjade nog tyvärr sossarna lite för sällan under sin tid vid makten. Kanske var de rädda för att motståndet mot de statliga bolagen skulle öka om politikerna lade sig i mer hur de styrdes. Vad vet jag.

Nu kan man ju ändå tycka att regeringen borde gilla de statliga företagen. När Mats Odell sålde Vin & Sprit visade prislappen att företaget var mycket välskött, och affären hyllades, inte minst av dem som ofta påpekat hur dålig staten är som företagsägare. Och nu konstaterar alltså Maud Olofsson att de statliga företagen går att förändra i rätt riktning, till skillnad från de privata. Under de senaste åren har företagen dessutom bidragit med åtskilliga miljarder som borgarna kunnat använda för att sänka skatterna för dem med de största villorna och mest pengar på banken.

Men hur många goda argument det än finns verkar regeringen inte gilla de statliga företagen. Maud Olofsson vill ju snarare göra med dem som en ivrig bäver gör med ett vackert träd: bita sönder det från grunden och kasta det i sjön. Då spelar det ingen roll att trädet är ståtligast i skogen och att det ger massor av söta frukter till alla skogens invånare. Eller att det i trädet bor fåglar som kanske måste flytta till en annan skog om trädet fälls. Men sånt bryr sig inte den ivriga bävern om, hon vill ju bara bita lite.

Hur ska det gå för den bitiga bävern? Kommer träden i skogen att ta slut? Fortsättning följer kanske någon gång.

Mer perspektiv (skäms)

Majsolen värmer i nacken. När vi passerar Subways bär vårvindarna med sig doften av nybakt bröd. Han berättar att han arbetat där under en period. Jobbade hårt och blev lovad 4000 kr, men fick aldrig mer än 2500. "What can I do, who would believe me?", konstaterar han, och jag kan inte ge honom något bra svar.

I rulltrappan upp till andra våningen i ett av stadens köpcentrum pekar han på ett kafé och berättar att han arbetat även där. Från november -06 till juni -07, de ringde när de behövde förstärkning. "It was really, really tough". Han berättar att han arbetade pass om fyra timmar och att lönen var 100 kr svart. Jag tänker att det förstås är dåligt att lönerna är svarta, men att en hundring i timmen ändå är helt okej. Men jag har inte förstått, för lönen är inte 100 i timmen, den är 100 för varje pass på fyra timmar. 2008 utnyttjar svenska arbetsgivare utländsk arbetskraft till att arbeta hårt för 25 kr svart i timmen. "That´s one of my first experiences of Sweden", säger han.

En pastasallad med bröd och valfri dressing kostar 63. Tar väl kanske fem minuter att sätta ihop, så den som står i det lilla köket bakom det vita skynket får kanske 1,50 av detta. Jag skäms, och vårvinden känns plötsligt kyligare.

Perspektiv

Tog en promenad med en vän igår. För ett och ett halvt år sedan lämnade han 40 gradig värme för att studera några år i Sverige. Bilden han hade av landet i norr var närmast ett paradis. Ett litet famgångsrikt och välmående land med en välutvecklad demokrati, på många sätt en kontrast mot det enorma Indien med oerhörda klyftor mellan människor. Kastsystemet har fortfarande stor relevans och makthavare och högt uppsatta inom näringslivet tillhör nästan alla den högsta kasten. Han visar mig dejtingsidorna där man börjar med att kryssa i vilken kast man tillhör för att underlätta urvalet. Att dejta någon från en annan kast är otänkbart. I det som brukar kallas världens största demokrati.

Efterhand har han dock tvingats omdefiniera sin Sverigebild. TV:n står på när vi äter middag. Hasse Aro berättar om ännu ett överfallsrån i Lund. "That guy is actually being robbed, is he!?", utbrister han och slår ut med händerna. Och så vänder han sig emot, som att han vill att jag ska förneka detta, för det där kan väl inte vara Sverige. Men jag kan inte göra det och byter kanal.

Han har också fått känna på kylan här i landet. Inte den som visar minus på termometern - den gillar han efter 25 år av konstant högsommarvärme - utan den sociala kylan. Den han känt när han försökt få kontakt med människor. Den är värre och mer obehaglig, för den letar sig in långt innanför kläderna och kyler ner oss inifrån. "People can only talk to strangers when they are fucking drunk", säger han och jag skrattar. Fast skrattet fastnar i halsen för det slår mig att han har så rätt. Och det är så jävla tragiskt, att vi har kommit så fel. Varför kan vi inte bara prata med varandra? Varför måste du känna en person från barnsben för att våga tala med henne/honom? Varför får du en "är du helt dum i huvet"-blick när du försöker prata med någon du inte känner vid busshållplatsen? Och varför är det okej när vi är packade? Jag fattar det inte.

Visst, det skulle ju inte vara något stort problem om det enda som alkoholen gjorde med oss var att vi blev lite mer sociala. Men tyvärr är det ju inte så. Hur många kvinnor skulle inte slippa misshandel om vi drog ner på spriten. Hur många skulle inte räddas från att dödas och skadas i trafiken? Hur många slagsmål med utslagna tänder skulle undvikas, hur många våldtäkter, hur många... Han hade aldrig druckit alkohol innan han kom till Sverige. Nu har han börjat, för det är det enda sättet att samtala med människor. Vadå svensk fika, det är inte så man umgås. När vi fortsätter promenaden får han mig att skämmas, men det ska jag berätta om en annan dag.

Missa inte det här.

Diskar det sista efter middagen igår, TV:n står på som bakgrundsljud. Då gör hon min dag. Hon heter Olivia Bergdahl och vann SM poetry slam förra året. Jag blir stående framför TV:n med diskborsten i handen och under mig bildas en liten pöl av diskvatten. Men det spelar ingen roll nu för hon är så bra. Vilket flyt och vilken text. Så missa nu inte det.

Lyssna här, 28 minuter in.

Varför hyckla?

Jag hänger på det som Matilda skriver så bra om här.

”Genom våldsamma attacker mot samhällsinstitutioner och infrastruktur skulle samhällsekonomin försvagas, vilket på lite sikt skulle leda till att svenskarnas förtroende för de styrande skulle minska. Därmed låg vägen öppen för andra partier att ta över och de själva skulle kunna ta makten. De var förstås medvetna om att detta inte skulle gå helt utan motstånd och hade planerat mord på högt uppsatta personer och meningsmotståndare. Självmordsbombningar skulle användas för att ingjuta skräck i civilbefolkningen och skapa kaos. Kaos som sedan skulle skingras när de själva satt vid makten. På det här sättet skulle de framstå som handlingskraftiga och vinna folkets tillit. Arbetet med att införliva den sanna läran kunde nu inledas på allvar.”

Det här handlar förstås om en islamistisk terroristcell som ville göra Sverige till muslimsk lydstat under Iran. Planerna avslöjades av polisen och väckte stor uppståndelse över hela landet. Svenskarna upprördes och gick man ur huse för att visa sitt motstånd mot den tilltagande islamiseringen av Sverige. Nationen drog en kollektiv suck av lättnad när de inblandade dömdes för terroristbrott till 5 års fängelse och livstids utvisning.

Fast riktigt så var det inte. Det första stycket ovan har jag skrivit själv och handlar i själva verket om den grupp nynazister i Västerås som polisen, mer eller mindre av en slump, lyckades avslöja för några år sedan. Gruppen hade arbetat fram detaljerade planer på hur de skulle uppnå ”Revolution i välfärdsstaten”. Och det var inte bara snack, planerna hade precis börjat sättas i verket. Genom att förstöra kommunal egendom skulle kommunens ekonomi urholkas, och hade de bara skött allt lite snyggare hade polisen aldrig fått tag i dem.

Man kan tycka att det här bara är så dumt, svårt att ta på allvar. Och precis så upplevde jag att det framställdes i en del medier, lite som ett omoget pojkstreck. Ett gäng förvirrade grabbar som läst Mein Kampf och på fantasins moln seglat iväg till tredje riket. Men vad tokigt, va?, Men… boys will be boys. Och nu till frågan alla ställer sig: Tone, fortsätter det vackra vårvädret?

Inte heller i samhällsdebatten fick det något större genomslag. Det faktum att det finns människor härute som har långtgående planer på att genom samhällsomstörtande verksamhet och mord ta makten och göra Sverige nationalsocialistiskt, verkade inte uppröra så många. Och om inte annat borde det här röna ett visst intresse då det var första gången som den nya terroristlagstiftningen prövades i Sverige, men det förblev rätt tyst.

Det andra stycket ovan är förstås bara påhitt. Nynazisterna friades från åtalet om terroristbrott och det blev ingen folkstorm mot de högerextrema krafterna och deras växande verksamhet, trots att de utgör ett verkligt hot mot vår demokrati, vår yttrandefrihet, vår idé om allas lika värde mm. Kanske beror det på att man känner sig rätt säker, för en svenne som jag kommer de ju inte ge sig på. Men de där muslimerna som vill bygga en moské i andra delen av stan, de utgör ett hot och ska bekämpas. Sådana rasistiska uppfattningar verkar tyvärr ha blivit rumsrena, ingenting man upprörs så mycket över när de bubblar upp runt fikabordet. Eller så vågar man inte säga ifrån. För vem vill vara den där tråkiga, "politiskt korrekta" jäveln?

När jag läste domen minns jag att jag frågade mig själv vad som egentligen krävs för att någon ska dömas för terrorism. Nu vet jag svaret, man ska vara muslim, eller åtminstone icke-svenne. För det finns ju uppenbarligen någon avgörande skillnad mellan fallet ovan och det här eftersom utfallen är så olika. Och jag kan inte se någon annan förklaring än att det har med etnicitet eller så kallade "kulturskillnader" att göra. Så varför hyckla, är väl lika bra att skriva in det direkt i lagtexten. Domar som de två nämnda bidrar till att ytterligare peka ut muslimer som det stora hotet, när det i själva verket är de högerextrema krafterna som är det. Snälla Svensson, öppna ögonen.

En bänkrad i en rastlös sen april.

Visst säger de orden mycket? För mig är det slitna grönmålade träbänkar i Kvarnbergsskolans aula. Genom de kupade plastluckorna i taket tränger vårsolen in, ljuset så där vitt som det bara är i april och maj. Tillsammans med dammet i luften bildar det en ljuspelare som sträcker sig ända ner till golvet. Kanske någon dörr som slår men annars tyst. Kanske brölar Hockey-Tony att han ska döda nån jävel på Källbrink som pratat lite för mycket med Elin H. Annars helt tyst.

En gång trampade vaktis igenom en av de där luckorna i taket. Och så föll han de 15 meterna mot kall betong klädd i blå spräcklig plastmatta. Fast jag var ju inte där när det hände, och det var ju inte Danne heller. Men när han berättade var det inte svårt att se hela scenen framför mig. Kjelle som i slow motion faller handlöst genom luften. Bilderna vi skapar i hjärnan är ofta minst lika verkliga, och den där kommer jag nog alltid bära med mig. Kanske är därifrån mitt obehag inför höga höjder kommer, motviljan mot att sova i översängar. Rädslan för att falla handlöst.

Kjelle klarar sig. En av de där gröna bänkarna tar emot honom i fallet. Slaget mot huvudet är dock så brutalt att han aldrig blir sig själv igen. Och han kommer inte tillbaka, någon annan vaktis, Kjelle?, ärver hans enorma nyckelknippa. Sa Danne.

Det tänker jag på av den korta textraden ovan. Och en massa annat också som jag inte ska tråka ut dig med. Högstadietiden är som ett öppet sår som aldrig riktigt vill läka. Så fort man rör lite i det blir det infekterat och värker. Fast jag börjar få distans nu. Kan hålla mig från att pilla bort sårskorpan.

Vet ju förstås inte vilken bild du ser framför dig, men jag tror vi känner ungefär samma känsla, samma rastlöshet de här dagarna i sena april. Vill framåt, samtidigt som man inte vill att det ska ta slut. Textraden är hämtad från en av Kents allra bästa låtar, Mannen i den vita hatten. Ska lära mig ackorden innan jag somnar.

Har vi inte kommit längre?

Läste imorse på text-tv att M-kvinnorna vill slopa taket i föräldraförsäkringen. Syftet är att högavlönade män ska uppmuntras att vara hemma med barnen i större utsträckning än i dag (idag tas i genomsnitt 21 % av dagarna med föräldrapenning ut av männen).

Känner mig lite kluven inför det här. Visst finns det en poäng i utforma trygghetssystemen så att de omfattar alla. Samtidigt gnager det lite, för jag vill inte tro att något så värdsligt som pengar skulle vara det enda, ENDA som spelar roll. Är kanske naiv - är helt uppenbart naiv - men på något sätt hoppas jag ändå att människor ska känna ett eget ansvar, för sina barn och för jämställdheten.

Det högsta belopp som betalas ut är 872 kr per dag. Finns det män som väljer bort att vara hemma med sitt barn för att de tycker att 872 kr om dagen är för lite? Dessutom handlar det ju inte om mer än ett halvårs tid, så konskevenserna för privatekonomin kan väl inte bli så dramatiska. Men tydligen är det alltså många som resonerar så, och det gör lite ont att inse. Trodde vi kommit längre i jämställdhetsarbetet. Vad tycker du om förslaget?

Nästan läskigt likt.

Vad tänker du på när du ser symbolen för OS i Peking? Lite fyrkantigare och något smalare, men annars slående likt, eller hur? Det här ger förhoppningar om att Kina-TV återkommer i sommar. Och så kan vi ju kanske stämma kineserna för varumärkesstöld, lär ju finns en del pengar att hämta på den kinesiska marknaden. Vilka vinstchanser tror min juridiska expert att vi har?

Inte illa, Gunilla!

Som du säkert hört har regeringscheferna i bl.a. Frankrike och Polen den senaste dagarna berättat att de minsann inte vill va med på OS-invigningen på grund av Kinas hantering av Tibet-frågan.

För det första kan man ju diskutera lämpligheten i att just Frankrike och Polen är de som säger sig stå upp för de mänskliga rättigheterna. Franska företag tillhör de som tjänat mest pengar på Irak-kriget, och var under FN:s olja-mot-mat-program bland de som stod för de största mutorna. Samtidigt som irakierna levde i svält och misär drog franska företag och höjdare som den franska inrikesministern Mariam Fund in stora pengar. Dessutom, och ironin är total, gick Sarkozy ut med detta samma dag som Uppdrag Granskning berättade om tortyren av en fånge i ett fransk-svenskt militärläger i Kongo för några år sedan. Sarkozy får sopa hårt och länge framför egen dörr för att stämpeln av rasism och kolonialism ska suddas ut. Sen kan han snacka.

Och Polen som var en i "koalitionen av villiga" (låter lite suspekt) under Irak-invasionen. Bara det är väl skäl nog för premiärminister Tusk att vara tyst, men dessutom är det i Polen förbjudet för sexuella minoritetsgrupper att demonstrera för sina mänskliga rättigheter. Råkade också hitta den här artikeln, ja vad ska man säga...

Men nu till själva poängen med det här inlägget:

För idag har även Thomas Bodström gett sig in i debatten och krävt en bojkott. Ett bra initiativ även om jag inte tycker att Kina skulle fått spelen över huvud taget. Att det skulle handla om att ge Kina spelen för att därigenom kunna trycka på i reformarbetet mot demokrati är ju bara trams, istället är det för att företag som Coca-Cola ska få öppen gata rakt in på den enorma kinesiska marknaden. Men nu är det som det är och då får man göra det bästa av situationen, vilket Bodström gjorde imorse.

Samtidigt på regeringskansliet:

Vår något sträva biståndsminister Gunilla Carlsson bjuder på tårta för att fira att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fyller 60 i år. Hon tycker att Bodströms bojkott-förslag är dåligt och att man inte "ska använda de olympiska spelen till en massa politiska jippon". Att protestera mot inskränkningar av yttrandefriheten är alltså ett "politiskt jippo".

Men att bjuda journalisterna på tårta är det tydligen inte.

Uppdatering. Nu vill även statsministern vara med och utveckla den moderata vokabulären. På frågan om det var rätt av Ulrika Schenström att inte låta sig utfrågas av KU, svarade han att han förstår hennes beslut eftersom det föreligger en risk att KU-förhöret blir ett spektakel. Läs också här.

Usel sömn och en härlig bok.

Vaknar som vanligt vid halvfyrasnåret. Inte vaknar till och somnar om, utan vaknar vaknar. Mer vaken än någonsin på dagen vrider jag mig en stund i sängen, men ger efter en stund upp och sträcker mig efter den lilla knappen på sänglampan. Svettas lätt, inte så mycket på grund av värmen som av alla de där jobbiga tankarna som har den dåliga vanan att alltid dyka upp mitt i natten. Fast det är väl kanske lika bra att de kommer då istället för på dagen. Synd bara att det för tillfället inte är istället för utan både och.

Och precis som varje natt försöker jag blåsa bort de där tankarna genom att läsa ett kapitel eller två. Det brukar ju funka, men läser man böcker som Mig äger ingen så blir det där kapitlet lätt till tretton, och ni som vet hur långsamt jag läser förstår att klockan hinner bli både fem och halv sex innan jag trevar efter lampknappen igen. Visserligen trött i huvudet nu, men vetskapen om att hammarslag och betongblandarslammer brutalt kommer att tränga in i min försvaraslösa stackars lägenhet om någon timme, gör mig lätt stressad. Och stress funkar dåligt som sömnmedel. Ber en stilla bön för den som uppfann öronproppen och somnar till slut in.

Det är verkligen en fantastisk bok det där, och upplevelsen blir förstås ännu starkare av det faktum att mycket utspelar sig precis utanför mitt hus. Leffe arbetar på Mentalvärken just över gatan, och när jag tittar ut på gångvägen kan jag föreställa mig Åsa på pakethållaren bakom honom, på väg till dagis. Om någon timme ska Aseaströmmen rulla in genom Mimerstadens portar. Men vid det laget sitter redan Åsa ensam på dagistrappan. Kanske släpps hon den här morgonen in via köksingången av mattanten Gun. Från mitt fönster skymtar jag sjön som farfar hivar upp gös efter gös ur, liksom kooperationens numera igenbommade bageri där Åsa arbetar en sommar.

Åsa Linderborg sommarpratade den 10 juli i somras och programmet finns fortfarande att avnjuta här. Missa nu inte det. Så vackert att det gör ont, speciellt i slutet när hon berättar om sin dröm om en bättre värld. Hon gör det med en inlevelse och uppriktighet som man hör alldeles för sällan. Det hörs att hon menar det hon säger och säger det för att hon vill, inte för att övertyga någon annan. Och just därför har hon heller inget behov av att blanda in en massa löjliga floskler för att förstärka sitt budskap. Hon vet vad hon tycker och säger det, och hon säger det på det sätt så att jag blir alldeles varm i kroppen. Förbannat bra musik är det också.

Ja, det här blev ju ett ovanligt märkligt och osammanhängande inlägg, blir väl så när man inte sover ordentligt. Ska lägga mig tidigt ikväll.

Lite läskigt

Har saknat inspiration några dagar, och har väl inte riktigt återfått den än. Måste bara kort nämna en sak jag nyss upplevde på nätet. Blev nämligen hjärntvättad.

Eftersom de flesta av er som läser den här bloggen är minst lika mycket politiska nördar som jag så har ni säkert redan sett Obamas kampanjlåt "Yes We Can". Jag hade inte gjort det och råkade stöta på den här nyss. Och lite läskigt var det faktiskt, för jag försökte verkligen hålla mig kritisk, men det gick verkligen inte. Försökte hålla emot men fann mig istället nästintill gråtfärdig, nynnandes yes we can. Delvis beror det kanske på att jag är lite extra känslosam för tillfället, men nog inte bara därför. Jävligt bra propaganda helt enkelt. Jävla propaganda.

Och när ni är där, passa på att kolla in den här. Samma tema fast liksom tvärtom. Helt, helt underbar.

Ta hand om er.

Mental knockout

Orkar inte skriva så mycket nu, är nämligen mentalt utmattad efter den här intellektuella boxningsmatchen. Vet inte vem som avgick med segern men jag känner mig knockad. Alla är välkomna att hoppa in i ringen och delta.

Vilken hjälte!

Efter att IOGT-NTO för några veckor sedan uteslöt pingstpastor Åke Green har förbundet tappat omkring 1200 medlemmar. Detta diskuterades i P1-morgon imorse och förbundets ordförande Sven-Olov Carlsson debatterade mot Åke Green.

Man skulle kunna tro att IOGT-NTO i det läget väljer att ligga lågt för att inte tappa ännu fler medlemmar. Men Sven-Olov gör det rakt motsatta. Han tar fighten, sågar Åke Greens uttalande och knäcker honom i debatten. Det är inte medlemssiffrorna som är det viktigaste för Sven-Olov, det är att försvara alla människors lika värde. Och det gör mig så glad. Tack Sven-Olov, du är en hjälte.

Här kan du lyssna till dagens sändning.

Hoppsan, glömde visst

Advokat Per E Samuelsson är aktiv i debatten kring domen mot våldtäktsmannen Tito Beltran. I bland annat gårdagens Debatt hävdade han att svenska domstolar inte tar hänsyn till att minnen kan förändras över tid. Men, är han hygglig och berättar för oss, det kan de faktiskt göra. Och kan betyder att de gör det. Och eftersom den aktuella våldtäkten skedde för åtta år sedan, säger Samuelsson indirekt att Tito Beltran är felaktigt dömd.

Gång på gång hävdar Samuelsson detta. Utan att veta speciellt mycket om hur vårt minne eller fungerar eller hur våra domstolar arbetar vågar jag hävda att han är helt ute och cyklar.

1. Varför nämner inte Per E Samuelsson med ett enda ord att även den som våldtar skulle kunna drabbas av en minnesförlust? Den som begår våldtäkten har väl verkligen ett motiv till att förändra sin minnesbild?

2. Tror han att en våldtäkt är något man kan glömma lite så där bara? Att hävda att offret har fel är att ytterligare bestraffa henne, vilket kommer att leda till att ännu färre vågar anmäla.

Har jag fel?

Kan man ta patent på sina öron?

Du som följt den här bloggen vet att jag tycker om promenader. På gymnasiet brukade jag gå hem, gillade att traska förbi pendeln och Tingshuset, genom parken vid Åvägen och svänga upp till höger på Norrängsvägen. Kommer att tänka på de där promenaderna den här morgonen, när snålblåst biter mig i kinderna. Okej kanske inte direkt biter, men iallafall nafsar lite.

Mellan gymnasiet i Huddinge C och Almvägen är det nån kilometer eller två, slår mig att jag aldrig riktigt mätt sträckan. Under otaliga kyliga vintermorgnar utvecklade jag en teknik för mäta temperaturen.

Min hypotes var denna: Om det börja värka i öronen när du går mellan Huddinge och hem utan mössa, så är det -13 grader eller kallare. Ibland kunde jag känna den där stickande känslan redan vid Sannas P:s gröna trähus, då var det riktigt kallt, minst minus 20. Ibland nöp det till utanför lilla röda huset med konstiga gubben som klistrade upp "Låt folk bo kvar, slopa fastighetsskatten"-lappar på lyktstolparna. Han bodde några hundra meter närmare hemma än Sanna, och på det här sättet kunde jag bestämma temperaturen med kanske +- 5 graders säkerhet. Åtminstone trodde jag det då.

Vilka idéer man hade, synd att de blåst bort med åren. Nästa gång jag är hemma ska jag testa om metoden fortfarande funkar, men då måste det bita lite, inta bara nafsa.

Han gör min dag!

Bara måste berätta om en riktigt skön grej som hände imorse. Jag går på Ringvägen utanför Kopparlunden. För dig som inte känner den här stan så är det en spikrak, kanske 200 m lång gångväg. En bit framför mig ska en man precis gå över gatan och väntar på att några bilar ska passera. Han är propert klädd i finbyxor och lackskor, och håret är välkammat. Inget konstigt i det.

Då händer det. Han gör den verkligen. Jag har sett den några gånger tidigare, men bara på film. Mästaren som lär sin elev hur han ska kunna slå den dumma i slutfighten. Han lär honom Tranan. Den här onsdagsmorgonen i februari ser jag den i igen. Okej, kanske inte mästarklass på den, men desto skönare. Upp med högerknäet och ut med armarna, flaxa långsamt. Sen hoppar han lagom graciöst över till högerbenet, och så, när bilarna passerat, över gatan i långa indianhoppssteg. Över på andra sidan rättar han till sina kläder och spatserar iväg som om inget har hänt. Helt fantastiskt!

Gladpop i lurarna, solsken i blick och Karate Kid på en gångväg i Västerås. Ibland är livet lättare att leva.

Blir trött och går hem nu.

Hörde precis låten Scream på radion. Har du hört den? En kvinna berättar att tjejen ska skrika när hon har sex med sin man för att visa att hon gillar honom. Han ska va tyst. Jo men det är ju klart, varför ska han skrika, hon är ju hans, han behöver inte bevisa något. Det är hon som är beroende av honom, hon som ska ta emot. Och skrika ut att hon gillar det.

I låten stönar kvinnan don´t fight it if you like. Undrar hur många tjejer som känner sig stärkta att säga nej efter att hört det budskapet. Om du säger nej menar du det egentligen inte, du är mest pryd. Know you like, don´t fight it, kom igen då gumman, vet att du vill. För det säger Timbaland.

Skiten avslutas i en orgie av unkna stereotypa könsroller och heteronormativitet när Timbaland med mörk, släpig röst berättar hur han ska sätta på nån tjej så att hon skriker högt. Know you like, girl. Vafan vet han om det?

Jag blir trött och går hem. Och jag som var på bra humör imorse. Fan.

Är du med?

Igår visade SVT den tredje delen i dokumentärserien De kastlösa. Den handlar om en stor grupp människor i Indien, de som lever mitt i men samtidigt långt utanför samhället. Bakom datajättarnas fasader finns de kastlösa, oberörbara, de som fötts in i misär och förnedring. De som i bästa fall kan få det bättre i nästa liv, men det här är redan förstört.

Jag hittar inte rätt ord för att beskriva deras situation, så jag tar några exempel på hur vardagen kan se ut för en kastlös.

En kvinna arbetar med att göra rent de offentliga toaletterna. I IT-undrets Hyderabad, liksom i många andra indiska storstäder, finns toaletter där all urin och avföring leds till stora grusplaner. Kvinnans jobb är att samla upp sörjan, hälla den i en korg, bära korgen till en soptipp och dumpa innehållet. Inga skyddskläder, inte ens handskar.

Många kvinnor arbetar som prostituerade, de är födda in i prostitutionen utan någon chans att komma ur den. De sitter utanför sina hem och väntar på kunder dagarna i ända. Männen kommer dit, ligger med dem och går därifrån. De talar inte med kvinnorna, för det är inte bra dig att prata med en oberörbar. Men att ligga med dem går bra, bara man stänker lite vatten under armarna när man är klar. Då tvättas det orena bort, berättar en man som just besökt kvinnan. Han säger det som att det är det naturligtaste i världen, verkar inte ens reflektera över sitt beteende. Det är liksom så det är, tough luck.

Ibland skär man sig och kan bli svårt sjuk, berättar en man i 20-årsåldern. Hans uppgift är att rensa kloakerna. När det blir stopp klättrar han ner i avloppsbrunnen, ställer sig i strömmen av avloppsvatten och gräver för att hitta det som sätter igen ledningen.

Är det en liten undanskymd grupp som lever under de här helt omänskliga förhållandena? 160 miljoner indier saknar kast, i det som brukar kallas världens största demokrati. Om det varit ett litet land som vi inte kunde uttala namnet på hade vi sagt upp förbindelserna igår, men jättar som Indien och Kina vågar sig ingen på, de är för viktiga för ABB och Ericsson.

Två avsnitt kvar nu, tag chansen på söndag kl. 17.25. Du kommer tycka att det är jobbigt. Du kommer vilja ta på dig skygglapparna och blunda för verkligheten. Gör det, men kom ihåg att du då deltar i förnedringen. Bara genom upplysning och påtryckningar kan en förändring uppnås. Jag tänker kontakta UD för att få deras syn på det här, sen kanske man kan gå vidare. Är du med?

Ett ögonblick

Bland det vackraste jag vet är ljus som faller mot en tall. På kvällspromenaden i augusti blir jag stående och betraktar hur sensommarsolen skimrar i kronan och värmer den rödbruna stammen. Vördnadsfullt rör sig trädet i kvällsbrisen, stressar aldrig. När du värmer dig i försommarsolen efter sommarens första dopp, är inte de där låga, vindpinade bergstallarna magiskt vackra då? Då vill jag att tiden ska stanna, men liv är rörelse och solen slocknar.

Nu är ljuset kallare, vitare, men lika vackert. När jag passerar kyrkogården den här morgonen speglar sig solen i de frostnupna tallarna. De rör sig långsamt i vinden, är immuna mot måndagsmorgon. Pophistoriens kanske underbaraste outro är mitt soundtrack och allt är så vackert att jag känner saltsmak i munnen. Bestämmer mig för att oftare försöka lyfta blicken och ta in mer av det vackra som omger oss hela tiden, men som vi är för upptagna för att se. För livet är nu, inte bara den där lördagen om tre veckor när raderna är tomma i kalendern. Ska se något vackert varje dag, är du med?

Vetenskap och okunskap

Båda kanalernas morgonsoffor intas varje fredag av proffstyckare som uttalar sig om veckans nyheter. Imorse diskuterades bland annat Björklunds förslag om nytt betygssysstem. Fast egentligen var det ju ingen riktig diskussion, för alla höll med varandra om att förslaget var bra. Och alla var tvärsäkra i sina uttalanden. Precis som den största delen av svenska folket, om mans ska döma av den här omröstningen.

Tänk dig att du sitter med i en TV-soffa och plötsligt blir tillfrågad om hur koldioxid beter sig i atmosfären, eller om hur franska oregelbundna verb böjs. Om du inte känner dig så insatt i ämnet väljer du förmodligen, utan att skämmas för det, att inte uttala dig. Inget konstigt i det. Det intressanta är att när det kommer till humanvetenskapliga ämnen såsom pedagogik, så verkar de inte klassas som vetenskaper, utan snarare allmänt tyckande. Och då får vem som helst tycka till hur som helst, ofta med så kallat bondförnuft som enda argument. Visst kan man göra det inom alla ämnen, men man får fel på franskaprovet.

För där blir det så tydligt när argumentationen inte stämmer, när man inte vet vad man pratar om. Det visar den röda bocken i kanten. Inom en vetenskap som pedagogiken däremot är det inte lika lätt att säga vad som är rätt och vad som är fel, man måste problematisera. Fast det hinner vi ju inte innan reklamen. När du får frågan om hur koldioxiden i atmosfären säger du inte "koldioxid, vad är det? Menar du luft?". Du säger inte det, för även om du inte exakt vet hur koldioxiden beter sig i atmosfären så har du i alla fall hört talas om ordet koldioxid, en kunskap baserad på några tusen år av forskning. Lärandets vetenskap har säkert en minst lika lång historia, men där är det okej att att bortse ifrån all forskning. Till och med bra om man gör det, det blir ju bättre TV då.

Pedagogiken är en vetenskap som utvecklats under lång tid med bidrag av många både smarta och insatta människor. Lärande och barns utveckling är oerhört komplexa ämnen som inte låter sig avhandlas på fem minuter i en TV-soffa. All respekt för Stig Malms och Maria Abrahamssons kunskaper i arbetsmarknadspolitik, men några pedagoger tror jag inte att de är. Men uttala sig kan de, och gör de.

Snälla, låt kemisten förklara koldioxiden, fransmannen verben, läraren pedagogiken. Och låt tyckarna tycka till om typ...schlagerfestivalen.

Missa inte!

Jag betalar gärna TV-licens när SVT gör serier som "Om ett härta" som går just nu. Gissar att jag inte är ensam om att få en tankeställare eller två av att se hur läkaren Marianne försöker få arbetslivet att gå ihop med ansvaret för hemmet, sin dotter och sin gamla mamma. När hon till slut får nog och skäller ut sin man för att han inte hjälper till hemma, blir han ledsen och hon känner sig elak och skuldbelägger sig själv. Serien är också något av en studie i häskartekniker, som Marianne möter på arbetsplaten likväl som hemma. Sen är ju skådespeleriet helt fantastiskt, framförallt danska Paprika Steen, och dialogen är så naturlig. Sånt gillar jag.

Tyvärr har Centern försökt göra partipolitik av serien eftersom Solveig Ternström sitter i riksdagen för C. Sorgligt. Men hon är i alla fall en riktigt bra skådespelerska, säkert en bra egenskap om man är centerpolitiker.

Självklart inte över, men fan inte under

Göran Persson får återigen kritik, den här gången för att han och Anitra beviljats skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Många debattörer, både från höger och vänster, fördömer detta och kallar det omoraliskt och inkonsekvent, för karln har ju argumenterat emot det han nu utnyttjar. Usch och fy, vilket hyckleri!

För ett och ett halvt år sedan avgick Cecilia Stegö Chiló för att hon medvetet glömt att betala TV-licensen under 16 års tid. Kritikerna hävdade då, naturligtvis helt riktigt, att man inte kan bryta mot lagen bara för att man inte håller med om den. Inget konstigt i det.

Det märkliga är när samma människor nu hävdar att Persson inte ska ha rätt att göra avdrag på skatten bara för att han inte tycker att lagen bra. Alltså; i det ena fallet är det fel att bryta mot lagen för att man inte tycker att den är bra, i det andra är det fel att följa lagen trots att man inte tycker att den är bra. Och de kallar Persson inkonsekvent.

Det här är bara så löjligt, och framförallt ohederligt. För självklart ska Persson ha precis samma skyldigheter och rättigheter som du och jag. Och självklart gjorde Laila Freivalds helt rätt när hon valde att köpa loss sin hyresrätt för några år sedan. Att hon argumenterat emot spelar faktiskt ingen som helst roll. Och hon har all rätt, både juridisk och moralisk, att svära över hur utförsäljningarna kommer att leda till segregering och ökade klassklyftor när hon skriver på papperna.

För politiker ska naturligtvis inte stå över lagen, men de ska fan inte tvingas stå under den heller. Den som är öppen med sina åsikter ska varken straffas eller gynnas för det. Vi har gemensamt bestämt vilka lagar och regler som ska gälla i vårt samhälle och dessa ska självklart omfatta samtliga medborgare. Så jag hoppas att Persson fortsätter dra av på skatten. Jag skulle också göra det, om jag hade råd.

Hyckleriet når nya höjder

Du har säkert hört talas om konstutställningen som just nu pågår på Alingsås konsthall. De vackra fotografierna visar nakna människor som på några bilder har sex med varandra. Det här upprör kristdemokraterna som kallar det "porr för skattebetalarnas pengar" och frågar sig tramsretoriskt "vilka signaler ger det här till våra unga?".

Varje dag möts du och jag av hundratals bilder på nakna och halvnakna människor via TV, filmer, tidningar och mängder med reklam. Gemensamt för de bilder av sexualitet som vi får från kommersiella medier är att de nästan uteslutande visar det heterosexuella förhållandet som det normala, väldigt ofta med kvinnan som underordnad mannen. Porrfilmerna som "våra unga" har lätt tillgång till via nätet är fejkade och bilderna i Frida är retuscherade.

Jag tycker att det här är dåligt. Kristdemokraterna tycker att det är bra, så bra att de vill att reklamens bild av sexualiteten ska vara den enda vi får (läs påtvingas). Ni som följt den är bloggen vet att jag tycker att det är oerhört viktigt att det finns alternativ till det som är kommersiellt gångbart, det gäller såväl parkbänkar som bibliotek och andra offentliga mötesplatser. Naturligtvis gäller detta även beskrivningarna av samhället, inte minst de av sexualiteten. Kristdemokraterna däremot tycker inte att det behövs, de kommer ut som de marknadsliberaler de egentligen alltid varit, tillber Mammon och litar blint på att marknadskrafterna ger den enda rätta och "normala" bilden. Kanske gör det för att de vet att reklamens bild överensstämmer med deras idé om den traditionella kärnfamiljen. Helt säkert har de inte läst Veckorevyn på länge.

Utställning i Alingsås ger en annan beskrivning av samhället än den vi översköljs av via media, och därför är den värd precis varenda en av de 50 000 skattekronorna, för övrigt ett spott i havet jämfört med de miljarder som vi svenska konsumenter betalar porrindustrin, film- och reklambranschen för att de ska fortsätta utnyttja och förstärka heteronormativiteten och objektifiera kvinnan.

Tar vintergatan hem

Vid halv tio-tiden gick jag bort till affären för en liter möjlk. Den första vinterkvällen på flera veckor och himlen är mättad med snöflingor, sådana där stora och luddiga som de bara blir när strecket ligger precis under nollan. Passerar mitt hus från södersidan. Det lyser uppe hos mig och jag lägger märke till julstjärnan i fönstret. Den är i lila papp och kom till mig ihopvikt tillsammans med en tidning någon gång för flera år sedan, hittade den under sängen i höstas. Nu har den hängt där några veckor och växt ihop med inredningen. Jag inte tänker på den när jag är hemma, men nu när jag ser huset utifrån lyser den svart mot ljuset från den klotformade rislampan i bakgrunden.

Och då händer något märkligt. När jag går där längs huset och tittar upp är det som att de där två, lampan och stjärnan liksom börja röra sig. De är plötsligt ett levande solsystem omgivna av ett oändligt myller av stora, luddiga, vita stjärnor. Jag stannar till en sekund för att ta in det vackra, men rörelse är liv och solen slocknar.

Kommer du ihåg den där scenen i slutet av filmen när Al Gore visar en satellitbild över vår galax? Och han pekar på en av de tusentals prickarna och säger att det är där, det är vår planet. Det är här vi lever, och bara här vi kan leva. Den där bilden tänker jag på när jag passerar mitt hus på väg hem med en liter mjölk. Och på sannolikheten att du och jag ska leva samtidigt på den där lilla pricken. Den är kanske oändligt liten. Jag vet inte, ingen vet, för ingen kan förstå vad oändlig betyder. Det enda vi vet är att oändligt liten inte betyder omöjlig. Så låt oss utmana slumpen.

Hur blev det så här?

Alla var i extas. Morgonens sportsändningar visade målen gång på gång, och proffstyckarna i båda kanalerna försökte övertrumfa varandra med berömmande ord. Fanstico, honom ska vi ha! Fast vad var det egentligen Zlatan gjorde? Slog in en helt felaktigt dömd straff och sedan gjort ett spelmål en stund senare.

Utan den där straffen hade ingen nämnt honom idag. Och den stackars killen som helt regelrätt nickar undan bollen och sen får höra att han tagit den med handen, han hade varit hjälte. Tänk er att han varit svensk, tänk om självaste Zlatan blivit utsatt för den felaktiga behandlingen, vilket liv det hade blivit då! Det hade varit domarskandal och klart att italienska maffian ligger bakom, klart de har mutat domaren. För det vet man ju hur de där lömska italienarna är, jävla spagettiklippare hela bunten.

Det är så lätt att låta känslorna svalla över och tappa förståndet. Jag kan förstå, men inte försvara, att det händer på AIK-läktaren bland berusade och av grupptryck till fotknölarna nedtryckta supporters. Men på sportjournalister borde väl kraven vara högre? Eller är det just därför man väljer att bevaka sport, för att slippa vara saklig och objektiv? Medan samhällsjournalister ofta vinner berömmelse genom granskande, avslöjande, viktiga reportage, så verkar det vara attityd och åsikter som är det viktigate egenskapen för en så kallad sportjournalist. Man ska tycka att damfotboll är så jävla tråkigt och hata någon förbundskapten. Och så älska Zlatan förstås, då ligger karriärvägen öppen.

Känns som om det ligger i tiden att prata skit om andra (men inte Zlatan förstås), att det är okej på nåt sätt idag. Gärna anonyma påhopp som man inte kan försvara sig emot, för när man försöker göra det har mediestormen redan blåst över. Hey Baberiba gör succé på att håna dem som vågar sticka ut, vågar se annorlunda ut eller tycka något som inte är konvention. Passar du inte in i mallen, finn dig i att bli förolämpad tills du rättar in dig i ledet! Är det inte sorgligt att samhället blivit så hårt?

Du kanske tycker att det här är ett fånigt exempel, vad har sportjournalisterna med att samhället blir hårdare att göra? Jo, för inom sportens värld är det nämligen okej att känna "vi mot dom", och då ligger fördomen alltid farligt nära. Varje elak kommentar gör det mer okej att snacka skit om andra, och gör samhället lite hårdare. Utvecklingen av vårt samhälle ligger i de små värderingsförskjutningarna.

Förresten, sa jag att Zlatan efter den felaktiga straffen sprang fram till en Parmaspelare och nöp honom i kinden? Fan va skön ha e? Eller? Om en svensk blivit förnedrad på det sättet av t.ex. en nigerian, vilka fördomar om nigerianer hade inte det fött? För det vet man ju att...

Hon är bara sju.

Ska precis stänga av TV:n. Fast är ju egentligen inte så trött, så jag bläddrar igenom mina fyra kanaler ännu en gång i hopp om att kanske kanske hitta något vettigt att bli sömnig till. Knappar in 3 som i Kunskapkanalen och ser barn på en skolgård. En speaker berättar att de kommer från både israeliska och arabiska familjer och att de går där i skolan tillsammans. I samma klass och med både hebreiska och arabiska på schemat. Jag tänker att det där är nog ännu en dokumentär om ännu ett projekt för att skapa ömsesidig förståelse, som det så fint heter. Ett projekt med en vacker tanke men som aldrig blir mer än just ett projekt. Filmen kommer att visa söta små barn som klättrar i klätterställningen tillsammans. De är framtiden kommer den att säga, de är lösningen på den eviga konflikten.

Fast den säger inte det. Den säger motsatsen. Visst leker barnen tillsammans ibland. Det är när de, så där som barn gör, glömmer bort tid och rum och kastar sig handlöst in i leken. Men strax blir de påminda av vuxenvärlden om vad de ska tycka om den andre. Och för ett barn är den vuxnes ord lag.

Filmen ger ingen idyllisk bild, den inger inget hopp. Den visar ett djupt rotat förakt mot "de andra", hur föräldrar, från tidig ålder, lär sina barn att tycka illa om sina klasskompisar för att de talar ett annat språk och tillber en annan gud. Israeliska barn som stolta sjunger nationalsången om att de är det utvalda folket som gud älskar. En sjuårig flicka berättar in i kameran att araberna är lömska och har dödat hennes morfar. Vi har rätt till marken, vi vill inte ha några araber här. Att araberna hon talar om är flickan hon hoppade hopprep med idag på rasten, det har hon glömt nu. Hennes pappa har hjälpt henne glömma.

På maskeraden är en pojke utklädd till bosättare. Först fnissar jag till, för det där är ju bara så jävla dumt, men skrattet fastnar i halsen när jag förstår att det är på allvar. Blir så ledsen av att se vuxna pränta in i sina barn att "de andra" kan man inte lita på, de är falska och tjuvar. Och när det är dags för klassfest vill tjejerna inte bjuda in några av sina arabiska klasskompisar för att de inte tycker att de är trevliga. Sånt gör så ont.

Och sömnig blir jag inte, ligger och funderar länge.

Stela fingrar och det offentliga rummet

Kom precis hem från en sån där promenad som man inte vill ska ta slut. När man tar den där berömda långa vägen hem, och så ett extra varv runt huset för att hinna lyssna klart på favoritskivan för stunden.

Satt ute och läste en stund på en parkbänk. Empiriska studier har nämligen visat att jag a) inte kan tentaplugga hemma, b) inte kan tentaplugga i en dammig läsesal och c) inte kan tentaplugga i ett söndagsstängt bibliotek på söndagar. Inte så mycket att välja på då, och skönt att parkbänkar fortfarande tillhör det offentliga rummet. Men det är väl förstås bara en tidsfråga innan även de är avgiftsbelagda. För sånt kan man ju inte hålla på och subventionera, med mina skattepengar! Nä, folk får gaska upp sig lite, de kan ju inte sitta och vila så där stup i kvarten. Ska de det får de banne mig ta med sig en egen pall.

Solen värmde staden hela dagen, och jag satt där på min (förlåt Anna, allas vår gemensamma) parkbänk och försökte ta in varenda liten svag, men ack så tapper, solstråle som kämpat sig hela vägen genom eldar och isande kyla bara för att varsamt kyssa min kind.

Försökte in i det sista övertyga mig själv om att nu är det väl ändå vår. Solen hjälpte mig men mina stelfrusna fingrar sa ifrån. Uthärdade länge men gav upp när jag inte längre kunde vända blad, blir så tråkigt att läsa då.

Och sist två tips; 1) Joannas intressanta inlägg om kvinnlig sexuell frigörelse. 2) Per Andersson och Henrik Dorsins kuplett i Godmorgon, Världen! imorse. Kvarten in i timme 2. Repris kl. 22.05 ikväll eller på webben. Nog för nu.

Jag vet ju att världen är orättvis, men kan ändå bli överraskad av hur illa det verkligen är. Ett konkret exempel som svider; den andra januari, förra onsdagen alltså, vid lunchtid hade en familj i USA använt lika mycket energi som en familj i Tanzania kommer att göra under hela året. Så är det år efter år. Och då drabbar dessutom förstärkningen av växthuseffekten familjen i Tanzania hårdast, trots att den alltså har minst skuld. Kanske en sisådär tvåhundradedel av skulden, vad vet jag. Om skuld nu kan mätas i siffror.

Ett annat exempel fick jag av Starkt Material i P3 för några dagar sedan. Lyssna 30 min in i timme 2. Både tankeväckande och så sjukt att det blir roligt. Fast sen blir man bara arg.