I början av november tar jag en promenad bort mot Östra hamnen. Sjön på min högra sida är lugn och lika grå som himlen, vindstilla, lätt regn. Förbi gamla ångkraftverket, det som en gång i tiden var världens modernaste kraftverk, hade någon revolutionerande teknik som amerikaner och japaner kom för att studera. Nu en i stort sett övergiven koloss i rött tegel, fritidsbåtsmuseum i bottenvåningen, öppet lörd. 10-14, ring för visning. Fuktig kyla tränger innanför jackan. Över grusplanen, mellan båtar i vinterdvala, och förbi buskaget där näktergalen sjöng förra gången jag gick här.
Lyssnar på Nina Simones mjuka, klara röst. Har hört skivan förut, men det är först nu som jag riktigt förstår henne. Backlash blues är så slagkraftig i all sin enkelhet, eller kanske just därför. Den handlar om vardagsrasism i 60-talets USA, men framförallt om att den en dag ska krossas och att världen ska bli mänskligare. 1967 kommer ”Nina Simone Sings the blues & nuff said”. Mer än fyrtio år senare får hon rätt när USA väljer en färgad president. Och jag hatar att behöva skriva färgad, inser att det fortfarande är så långt kvar tills Kings och Simones och din och min dröm går i uppfyllelse. Men valet är ett steg i rätt riktning, och himlen känns lite ljusare nu.
Lyssna här.
Lyssnar på Nina Simones mjuka, klara röst. Har hört skivan förut, men det är först nu som jag riktigt förstår henne. Backlash blues är så slagkraftig i all sin enkelhet, eller kanske just därför. Den handlar om vardagsrasism i 60-talets USA, men framförallt om att den en dag ska krossas och att världen ska bli mänskligare. 1967 kommer ”Nina Simone Sings the blues & nuff said”. Mer än fyrtio år senare får hon rätt när USA väljer en färgad president. Och jag hatar att behöva skriva färgad, inser att det fortfarande är så långt kvar tills Kings och Simones och din och min dröm går i uppfyllelse. Men valet är ett steg i rätt riktning, och himlen känns lite ljusare nu.
Lyssna här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar