Promenader är underskattade. Det där att bara röra sig utan ett givet mål. Att ta in omgivningen, fundera över något eller fylla huvudet med musik. Har märkt att man kan blåsa bort jobbiga tankar med hög volym. Basen är viktig. Kanske inte så hälsosamt men hjälper för stunden och ger, vad jag har märkt, inga varaktiga hallucinationer. Igår följde John Legend med runt stan. Håkan gick med en stund. Satt inne ett tag och väntade på att regnet skulle ge med sig men det trummade envist på mot träterrassen här utanför. Och himlen förblev jämngrå så jag gav upp. På väg ut märker jag att mitt paraply är borta och efter långt letande långt in i garderoben hittar jag en gammal regnjacka i mörkgrön galon. Galon är också underskattat.
Det jag uppskattar mest med den här stan är närheten till vattnet. Det tar mig tio minuter tills jag känner doften av insjö. Okej, det är inte sälta och havsvågor, men har sin egen speciella charm. Igår när jag gick där längs stranden var det mörkt, regnigt, kallt och rätt blåsigt. Men fjärden låg lugn. Det var heldagsregn i december, och rinnig sandwich och svala sommardopp kändes avlägsna. Minst sagt.
Fast ändå närvarande, för sen är jag plötsligt där. När musiken tystnar några sekunder mellan två låtar lyssnar jag på droppandet mot galonkapuschongen och för en kort stund befinner jag mig i en skogsglänta mitt i ett stilla sommarregn som slår lätt mot tunn tältduk. Låter kanske löjligt, kan nog tycka det själv nu när jag skriver om det, men det det var så det kändes. Tillbaka i mörkret och snålblåsten känner jag mig ändå inte besviken. Tvärtom. Sommaren känns nog aldrig så underbar som när den är som längst bort. Njuter mer nu än när man är mitt uppe i den. Konstigt det där.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Åhh, inte alls löjligt.Och faktiskt egentligen inte alls konstigt. Men det jag ville säga är att jag tycker att du skriver häää-äärligt. Och vilken känsla du förmedlar!
Tack så mycket! Men lite konstigt är det väl ändå, eller kanske bara dumt att man inte riktigt kan uppskatta vissa saker när man upplever dem.
Är det drömmen om något som är det viktigaste, inte själva målet? Fast om man inte bryr sig om målet är det väl ingen idé att drömma. Eller nåt. Äh, jag vet inte, kan ingen bara berätta hur det är?
Lite grand tror jag att det är en vanesak, och något man kan träna på. Att aktivt tänka på att då och då stanna upp och känna NUet. Cease the moment. Som på promenaden, då uppskattade du nuet lika mycket som målet, för att du tog dig tid att känna och tänka efter. Jag vet inte hur det rent praktiskt går till, kanske kan man sätta mobilalarmet på olika tidpunkter varje dag, och när det ringer ta chansen att känna in rummet. (Hej, Ernst!) Nä, men alltså... Jag vet inte. Men allt går så snabbt, veckorna bara flyger förbi. Från trötta måndagsmornar till ångestsöndagskvällar. Jag känner få som faktiskt tar sig tid att uppskatta allt där imellan. Det är ju jättetragiskt.
Vad gäller det där om det är att ha en dröm, vägen dit eller drömen i sig som är Grejen måste jag nog finurla vidare.
Men kanske ska vi starta en veckolång bloggutmaning? Varje dag posta ett inlägg där vi beskriver något som verkligen gjort vår dag, som gör att vi uppskattar och ser det mellan trötta måndagen och ångestiga söndagen? Som en del av träningen...
Tror du har rätt och ingen dum idé det där med bloggutmaningen. Jag är på. När börjar vi och vilka ska vara med?
Idag! Jag, och du och Anna N. Och sen borde fler vara med. Men jag har inte så många bloggande kompisar. Några förslag?
Ni är de coolaste och jag är på!
Skicka en kommentar