Det är humor.

”En lyxbil mindre och kunderna skulle kunna känna sig säkra?”

Onsdagskvällar är numera humorkvällar på SVT. Det är Stå-upp och Grotesqo. De har sina poänger, är helt okej. Inte riktigt Mia och Klara-bra, men okej. Men så är det ju det där med verkligheten och dikten. Hur kul ett humorprogram än är så kan det aldrig konkurrera med det som är roligt i riktiga livet. I onsdags stals hela showen av Uppdrag Granskning.

Förstå mig rätt, jag menar inte att jag känner skadeglädje över att ICA åkte dit så att det stänkte gammal nymalen köttfärs om det. Inte så mycket i alla fall. Men det var inte det som var det roligaste. Det var istället själva programmet, elegansen i avslöjandet, de ironiska anspelningarna på ICA:s försök att framstå som kvalitetens fanbärare.

Men det verkliga underhållningsvärdet fanns i de tvära kasten mellan ICA-handlare som i ena klippet självsäkert berättar om sin framgångar, och i nästa med svettiga pannor ber om ursäkt för att de gjort fel, alltid dock med det obligatoriska tilläget, om vi nu gjort fel, för det här är ju förstås ingenting vi känner till. Om de nu erkänner förstås, en av dem börjar anklaga Josefsson för att ha filmat i en annan butik och kläcker ur sig det briljanta: ”Jo, först är det min butik, sen är det svart och så är det min butik igen”.

Jag förslår därför att regel nr. 1 på kursen i mediaträning blir: Anklaga inte en journalist, i synnerhet inte Janne Josefsson. Du får bara äta upp det, och det smakar bittert. Och nej, tänk inte tanken! Jättejättemycket vitlöksmarinad kommer inte göra det ätbart igen. Förstått!

Hysteriskt rolig är också mannen i butiken, som när han får veta om fusket, säger ungefär ja, man har ju känt sig lite risig i kistan ibland, så man vet ju inte vad man käkat, med skön söderdialekt. Det slår ingen Betnér eller Gustavsson. Förresten; frågan längst upp ställer Josefsson till en av cheferna som tagit ut 20 miljoner i lön och har två Ferrari hemma i garaget. Det är humor.