I lördags pratade jag en stund med en man som flydde från Libanon till Sverige för fyra år sedan. Hans berättelse berörde.
Han föds våren -75, bara några månader innan inbördeskriget bryter ut. Så när hans släktingar nostalgiskt berättar om mellanösterns Paris är det för honom bara ord. Något han aldrig sett, och kanske aldrig får se. Egentligen, säger han, egentligen är det inte så mycket ett religionernas krig. Det står kanske så i historieböckerna och i dagstidningarna, men kriget fortsätter för att någon tjänar på det. För att någon tjänar på att mellanöstern står i brand. Och vi förlorar och tvingas år efter år leva i rädsla och ovisshet. Libanon, fortsätter han, skulle ju kunna vara en verklig pärla vid Medelhavets strand, och fler turister skulle kunna öka förståelsen mellan Öst och Väst. Men det tar aldrig slut.
Som så många andra libaneser när han en dröm om att återvända. Och han berättar med värme om sitt land. Om att kunna stå uppe i de snötäckta bergen och blicka ut över strandremsan som möter Medelhavet. Och kärleksfullt beskriver han Beiruts stränder och små kaféer, och sin systers meze.
När vi skiljs åt vid T-centralen har jag redan glömt vad tomat och gröna oliver heter på arabiska, men den där känslan av ett sjukt och så fruktansvärt onödigt krig sitter kvar som en vass tagg i bröstet.
Sådana där möten får en att tänka efter, de ger perspektiv. Och nej, jag kan aldrig riktigt förstå det han beskriver, och jag kan aldrig riktigt känna det han känner. Jag kan lyssna och göra något för att fler ska få upp ögonen för det där kriget som ingen verkar vilja ha men som ändå aldrig får något slut.
Han föds våren -75, bara några månader innan inbördeskriget bryter ut. Så när hans släktingar nostalgiskt berättar om mellanösterns Paris är det för honom bara ord. Något han aldrig sett, och kanske aldrig får se. Egentligen, säger han, egentligen är det inte så mycket ett religionernas krig. Det står kanske så i historieböckerna och i dagstidningarna, men kriget fortsätter för att någon tjänar på det. För att någon tjänar på att mellanöstern står i brand. Och vi förlorar och tvingas år efter år leva i rädsla och ovisshet. Libanon, fortsätter han, skulle ju kunna vara en verklig pärla vid Medelhavets strand, och fler turister skulle kunna öka förståelsen mellan Öst och Väst. Men det tar aldrig slut.
Som så många andra libaneser när han en dröm om att återvända. Och han berättar med värme om sitt land. Om att kunna stå uppe i de snötäckta bergen och blicka ut över strandremsan som möter Medelhavet. Och kärleksfullt beskriver han Beiruts stränder och små kaféer, och sin systers meze.
När vi skiljs åt vid T-centralen har jag redan glömt vad tomat och gröna oliver heter på arabiska, men den där känslan av ett sjukt och så fruktansvärt onödigt krig sitter kvar som en vass tagg i bröstet.
Sådana där möten får en att tänka efter, de ger perspektiv. Och nej, jag kan aldrig riktigt förstå det han beskriver, och jag kan aldrig riktigt känna det han känner. Jag kan lyssna och göra något för att fler ska få upp ögonen för det där kriget som ingen verkar vilja ha men som ändå aldrig får något slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar