liberalt hyckleri

Funderade på en sak efter det förra in lägget om privatfinansiering av sjukvård. Jag antar att den borgerliga landstingsledningen har godkänt planerna på ett barnsjukhus, och borgarna består till stor del av så kallade liberaler. Nu till min fundering;

Jag förstår om en liberal tycker att var och en ska sköta sitt och betala för sin egen vård. Var och en bestämmer hur mycket var och en vill kämpa jadajada. Naturligtvis är det en tramslöjlig förenkling, men okej, jag förstår deras resonemang. Men hur kan detta resonemang gälla för barn? En treåring kan väl omöjligen ha "kämpat" så hårt att han/hon är mer värd än sina kompisar på förskolan?

Hyckeriet i den liberala ideologin blir som tydligast när det gäller synen på barn. Ett barn som växer upp under svåra förhållanden kan ju aldrig ha sig själv att skylla. Men det tycker man alltså som liberal. Så ungar, kämpa på!

PS. Är riktigt nöjd med inläggets titel, låter som ett punkband. DS.

modernt?

Bakåtsträvare, så jävla tråkiga och omoderna. Ser bara problem hela tiden. Tänk lite nytt och fräscht för en gångs skull!

I förra veckan blev det klart att Stockholm ska få ett privat barnsjukhus. Martina ska det heta och ta emot hela 20 000 akutbesök om året, vilket motsvarar ungefär hälften av antalet akutbesök vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Att jämföra antalet besök säger kanske ändå inte så mycket om den vård som kommer bedrivas. Martina tänker nämligen rikta in sig på barn som inte är så allvarligt sjuka och därför inte prioriteras på akutmottagningarna. Utan större kunskap om sjukvårdens kostnader vågar jag mig ändå på gissningen att de patienterna innebär jämförelsevis små kostnader för vårdgivaren. Tur då att landstinget finns och kan ta hand om de svårare fallen.

Den avgörande skillnaden är ju annars naturligtvis att Astrid Lindgren barnsjukhus finansieras med våra gemensamma pengar och Martina genom privata försäkringar. Initivtagarna ser inga (läs vill inte se några) problem med detta utan beskriver det tvärtom som en så på nysvenska kallad win-win-situation.

–De som av ideologiska eller ekonomiska skäl inte vill teckna en sådan här försäkring får antagligen lättare att komma fram i den offentliga vården genom att köerna minskar där, säger Staffan Meurling.

Vi tar det igen "de som av ekonomiska skäl inte vill teckna en försäkring...". Staffan, jag tror faktiskt att det handlar mer om vad folk kan (eller inte kan) än vad de vill. Om alla får varsin försäkring tror jag nog faktiskt att de flesta skulle vara intresserade. Man skulle kanske till och med kunna tänka sig en allmän sjukförsäkring som vi gemensamt betalar via skatten. Vore inte det en bra idé?!

Naturligtvis kommer ytterligare försäkringslösningar att leda till ett minskande intresse för att hjälpa till att finansiera den offentliga vården, allt annat är trams. Och det handlar självklart inte om privat kontra offentlig vård, att den förstnämda skulle vara mer effektiv än den andra. (Jag rekommenderar den som tvivlar på detta att titta på Michael Moores film Sicko eller den här intervjun.) Det som allt handlar om är självklart om det ska vara tjockleken på plånboken, eller snarare föräldrarnas plånbok, som avgör vilken vård man ska få.

I debatten har inte många negativa röster hörts. För all tjänar ju på det här, halleluja! Och om någon mot förmodan skulle tycka att det är en ganska rimlig princip att den som är sjukast bör få vård först, och det oberoende av hur rik eller fattig denne är, då är det tydligen en riktig bakåtsträvare. En trött jävla såsse-kommunist. Kom igen nu, tänk lite nytt för fan.

Men vad är det egentligen som är modernt? 1800-talets extrema klassamhälle känns väl inte så fräscht? Är det verkligen framtiden? För mig är det solidariska samhället det moderna. Det civiliserade och mänskliga. Hjälper du till att försvara principerna om allas lika värde?

sista sista

Har egentligen väldigt lite tid för bloggande just nu, men bara måste kommentera Slutet av det sista Avsnittet. Om du har missat den fantastiska TV-serien Sopranos under alla år, försök åtminstone få tag i sista avsnittet, och bara njut. Viserligen kanske man måste känna till karaktärerna, så hör av dig så ska jag berätta.

Med tanke på hur min absoluta favoritserie, Six feet under, slutade i våras hade jag inga större förväntingar inför gårdagens Sopranos. Och den första halvtimmen var ju bra, ett ordinärt avsnitt. Sopranos har alltid en hög lägstanivå, men det var inte magiskt, och inte riktigt Sista Avsnittet-bra. Då kommer slutscenen. Tony och Carmela väntar på sina vuxna barn på en sliten pizzeria. Man får se i klipp se att barnen är på väg och efter några små händelser på vägen kommer alla på plats. I pizzerians lilla bar sitter en skum person som sneglar åt familjens bord. Efter ett tag går han in på toaletten. Och sen är allt svart.

Jag har alltid tyckt att förutsägbara filmer har varit rätt tråkiga. Mitt intresse för action och romantiska komedier har därför aldrig varit speciellt stort. Sen någon gång i tonåren när jag en dröm om att James Bond eller Ethan Hunt ska dö på något simpelt sätt, typ att de halkar och slår i huvudet eller nåt. Men sånt händer ju bara på verkligheten. Slutet på det allra sista avsnittet igår kväll var allt annat än förutsägbart.

Det andra som var helt lysande med slutet var att alla de händelser som utspelade sig strax innan slutscenen var just vanliga händelser, sådant som vi upplever varje dag utan att reflektera över det. På film brukar ju allt som händer ha en betydelse på något sätt. Film blir så mycket bättre när den är lite mer lik verkligheten. Känns ju förvisso lite märkligt att säga att Sopranos är lik verkligheten, för särskilt lik min verklighet är den, tack och lov, inte. Men ni förstår vad jag menar. Annars fråga.

PS. Efter lite letande på nätet fick jag reda på att den skumma mannen i baren tydligen hade varit med tidigare och då dödat en av seriens huvudpersoner, Phil Leotardo. Någon trodde att Tony i själva verket blir skjuten där inne på pizzerian. Och när Tony dör så dör, så dör serien. Så allt de där händelserna hade kanske en viss betydelse i alla fall. Och det förtar ju förstås lite av min lycka, men ett av TV-historiens bästa slut var det definitivt ändå. DS.

Undrar hur många gånger man hört ordet "föräldraansvar" den senaste veckan? Bara i gårdagens Agenda nämndes det säkert tio gånger. Det är naturligtvis bra att föräldrarnas ansvar diskuteras och det har säkert lett till att Stockholm den gångna helgen har översvämmats av föräldrar som vill visa att de minsann bryr sig. Tyvärr brukar sådana trender dö lika snabbt som de uppstår, men vi får hoppas att den här håller i sig.

En förutsättning för att den ska hålla i sig mer än två veckor är att vi på allvar börjar fundera på vår roll i samhället och i världen. Varför ska det behöva ske en dödmisshandel av en pojke från övre medelklassen för att fokus ska riktas på frågan? Jo, för att många inte vill se vad som händer. Tyvärr kommer det dock ibland för nära oss för att vi ska kunna titta bort. Vi är troligen de mest välinformerade varelser som någonsin levt på planeten. Vi vet att många - ja, till och med de flesta - av våra systrar och bröder lever i fattigdom. Ändå är det så innerligt svårt att göra vad man kan för att förbättra för våra medmänniskor. Många skyller på tidsbrist; "du vet man jobbar, och sen ska ju ungarna till fotbollen och sånt...".Nä, det är klart, då hinner man ju inte vara med och diskutera hur vi kan göra skolan bättre, eller något annat. Det går ju så mycket snabbare och lättare att klaga i efterhand.

Tror det för det mesta handlar om ren och skär lathet. Någon annan får göra det. Kommer ihåg föräldramötena på mellan- och högstadiet. Stående punkt på dagordningen; Nattvandring. Alltid samma fem-sex föräldrar som vädjade om att fler skulle gå med. Alltid samma tystnad och efter en stund: "Okej, men skriv upp er när ni vet om ni kan." Nästa möte, samma diskussion (läs monolog). Och lika skämmigt för de barn vars föräldrar var de där jobbiga som alltid skulle lägga sig i. Men nu pappa, är jag stolt över att du var en av där fem-sex.

Försök till bakgrundsbeskrivning

Ungdomar har i alla tider försökt dölja saker för sina föräldrar. Föräldrar har i alla tider försökt, och alltför ofta tyvärr lyckats, intala sig själva om att deras lilla puttenutt aaaldrig skulle åka in till stan en fredagkväll och supa skallen i bitar och göra en massa andra "dumheter". "För Jessica sover ju över hos Lina ikväll". Det känns som om ungdomar idag tvingas bli "vuxna" så tidigt. Det är väl kanske en utveckling som pågått under lång tid men som verkar ha accelererat de senaste tio-femton åren. Vad det beror på är jag inte tillräckligt insatt i och kunnig om för att kunna svara på, men jag kan ju försöka mig på en hobbyanalys:

Det har alltid varit viktigt att vara snygg, att visa att man har pengar och att vara framgångsrik. Konkurrens människor emellan har självklart alltid funnits. Chanserna att uppnå framgång har dock, för de allra flesta, varit så liten att konkurrensen inte fått genomslag i samhället. Det har säkert ofta till och med varit bättre att samarbeta. Nu när vi inte är lika beroende av varandra längre, samtidigt som vi översköljs av tips på hur vi ska vara, hur vi ska tjäna lätta pengar och bli framgångsrika (om inte annat så igenom att vara med i Big Brother), då blir det viktigare att hävda sig själv. Tyvärr sker det ofta på bekostnad av andra. Dessutom erbjuder Internet en fristad för ungdomar där de slipper jobbiga föräldrar, lärare och fritidspersonal. Det finns självklart fördelar med det, men i kombination med anonymiteten på Internet blir klimatet här troligen ännu hårdare än i "verkliga livet".

Helgens tragiska dödsmisshandel verkar tyvärr vara en jävla soppa av ett allt kallare samhällsklimat där man ska visa sig stark, förälderlig godtrogenhet, ett snedvridet mansideal och (o)kunskap om vad människokroppen faktiskt tål hämtad från någon Van Damme-film.

Har jag rätt? Eller är analysen löjlig och gammalmodig?

Vad vi kan göra åt det ska jag skriva om i nästa inlägg.

bättre sent än aldrig, kanske...

Hörde på radion imorse att Bill Clinton varit i Göteborg igår för att signera sin bok "Giving: How Each of Us Can Change the World". Kön ringlade lång på Avenyn. Efteråt höll Clinton ett föredrag och berättade bl.a. att, lyssna noga nu: vi har ett ansvar föra att inte förstöra vår planet, så att våra barnbarn har en bra värld att leva i. Nähä! Men så fick han väl också några hundra tusen för det, och då ska det ju faktiskt vara bra. Ett sådant uttalande är värt varenda penny. Trist bara att det inte är alltid är så. Det skulle t.ex. göra Helen "Will someone please think of the children?" Lovejoy i Simpsons till miljonär.

Och lite synd är det ju förstås att Clinton kommit till insikt nu efter att han haft åtta år på sig som världens mäktigaste. Men det är väl bättre sent än aldrig. Fast nu kanske jag var orättvis, för han är ju å andra sidan mest känd för att han just gav av sig själv. Eller nåt.

Ikväll smäller det!

Duellen med stort D, Reinfeldt vs Sahlin i Agenda. Jag brukar störa nåt oerhört mig på de där obligatorska politiska kommentatorerna som sitter i en soffa bredvid och efteråt berättar vad politiker "egentligen" menade, för det förstår folk tydligen inte själva. Och "såna där politiker" har ju alltid en illvillig baktanke med allt de säger.

Nu tar Aftonbladet det här kommenterandet till nya höjder:

"Vänsterdebattören Ursula Berge och liberala chefredaktören Sofia Nerbrand fick sätta betyg på Sahlin och Reinfeldt inför debatten i kväll. Här är deras dom."

Man kan alltså få proffstyckarnas kommentarer innan själva debatten! Fantastiskt, då behöver man ju inte ens titta på de där ljugande, hala ålarna som bara slingrar sig. Hela tiden!

Det tycker en stolt politiker. (Fast mina vänner skulle nog säga att mitt uppdrag som ersättare i Miljö- och konsumentnämnden inte gör mig till en "sån där politiker". Den är alltid lika härlig, den där; "Alla andra, men inte du, för dig känner jag ju"-attityden.)

Jag hjärtar P1

De senaste tio-femton åren har jag haft ett kärleksförhållande, till ett radioprogram. På den lilla vita köksradion hemma lyste (och lyser) alltid P1-knappen vid nio-tiden på söndagsmornarna. Och sedan dess har min kärlek till Godmorgon, Världen! bara växt. Det programmet har nämligen någonting så ovanligt som - hög kvalité. SR:s bästa reportrar gör de mest intressanta reportagen. Men det är inte bara det att journalisterna är duktiga och erfarna som gör programmet så bra. Ännu viktigare är att inslagen faktiskt får ta tid. Situationen i Burma, Kim Jong Ils fascination för Hollywood-filmer eller utvecklingen (eller kanske tillbakagången i Ryssland) måste inte avhandlas på max 10 sekunder, vilket ju ofta är fallet i nyhetssändningarna. Det finns utrymme för den vackra och tyvärr utrotningshotade aktiviteten problematisering.

Förutom reportagen innehåller programmet ofta riktigt bra krönikor av mer eller mindre kända personer. Imorse var det en av mina favoriter Svante Weyler som talade om självsäkerhet. Han är så sjukt klok, vill bli som honom (som han?, Anna hjälp!). (Tips! Här finns samtliga Jonas Hassen Khemiris underbara krönikor.)

Sen innehåller ju Godmorgon, Världen! förstås Sveriges bästa politiska satir, imorse bl.a med en desperat Mats Odell som försökte kränga statliga bolag på Blocket. Sen frågade han journalisten om numret till den gamle Trustor-skojaren Joakim Posener. Posener kanske kunde hjälpa till nu när Carnegie inte längre är behjälpliga. Sånt tycker jag, för att använda ett västmanländskt kraftuttryck, är skeeetakul. Sån är jag.

Missa inte Filosofiska rummet i eftermiddag (de borde faktiskt fundera på namnbyte, låter ju så dödligt tråkigt). Det handlar i alla fall om om ateism, tror det kan bli kul.

Rött, alltid rätt?

Förra fredagen, när Burmafrågan fortfarande diskuterades, gjorde Aftonbladet en stor grej av att de minsann delat ut 600 röda t-shirts i centrala Stockholm. "Succé för Aftonbladets tröjutdelning. De röda tröjorna för Burmas folk gick åt som smör" skriver tidningen och konstaterar att "människor upplevde det som superpositivt".

Jag tror det här säger en del om vårt samhälle, om synen på solidaritet, och om medias betydelse och roll.

Det här med att bära rött
För tror någon på allvar att det spelar någon roll att vi i västvärlden köper ännu en halsduk (denna gång röd, och vilken tur sen att just rött är så inne i höst)? Kan ju verka så. Tidningar, TV, radio och Internet översvämmades ju i slutet av förra veckan av människor som "visade sitt stöd för det Burmas folk". Så något måste ju folk tro att det hjälper, eller?

Fast jag tror ändå inte det. För jag tror inte att människor (de få som nu faktiskt gjorde det) klär sig i rött för att stödja någon, utan för att stilla sitt dåliga samvete. Man vet att man kan göra något som faktiskt betyder någonting, t.ex. slänga en slant i en insamlingsbössa. Fast då kanske jag, hemska tanke, m...m...måste avstå något. Stod själv på torget i lördags med en insamlingsbössa. Männsikor hastade förbi, många in på en golfbutik i närheten, och det blev så tydligt då, att många väljer att lägga några tusen på en ny putt-klubba och noll kr på medmänniskor som misshandlas och dödas för att de vågar säga ifrån. Men vilken tur ändå att det finns golfkepsar i rött, va!

Tillbaka till Stureplan

Tänk ändå att människor gjorde den oerhörda uppoffringen att ta emot en gratis t-shirt! Klart som fan att man upplevde det som superpositivt; gott samvete och ingen uppoffring i ett! Men Aftonbladet, det går väl inte?! Klart det går, bara vi får några schyssta bilder så att vi kan kränga några lösnummer. Dessuom är det väl svårt att tänka sig en bättre goodwill-reklam än att hjälpa ett gäng förtryckta munkar. Så de där pengarna betalar definitivt igen sig.

Funderar på vad de där pengarna som Aftonbladet köpte tröjor för och skänkte till rika stockholmare kunde gjort för den burmesiska fredsrörelsen. En kopiator och några tusen flygblad kanske, vad vet jag. Fast det hade ju inte blivit så bra bilder för Aftonbladet förstås.

Nygammalt

För några veckor sedan utspelade sig följande konversation under ett möte:

Ung moderat kvinna kommer in från fikapausen. Bredvid henne sitter en äldre moderat man. Han drar ut stolen för henne, och hon ler och säger: "Taaack! Det var snällt av dig!

Han ser mycket nöjd ut och svarar med myndig stämma: "Mmm, du vet, det där sitter ju i sen barnsben, att man ska vara trevlig mot kvinnor.

Kvinnan fnittrar tillbaka: "Ja, sånt där händer ju tyvärr inte så ofta nuförtiden. Män är ju inte så trevliga mot kvinnor längre, alltså på grund av all jämställdhet och sånt där. De två ler i samförstånd.


Finns det människor som är emot jämställdhet? Jag trodde faktiskt inte det. Visste ju att alla inte kallar sig feminister, men om jämställdhet trodde jag inte det var någon diskussion längre. Och att det skulle uttryckas av en typ 23-årig tjej var ännu mer förvånande.

Så nya var de nya moderaterna.

Har funderat på det förra inlägget och är inte helt nöjd. Jag kritiserade 68-vänstern för att tycka en massa utan att ha riktig koll. Det var fel av två skäl:

1. Det verkar som att jag försöker framställa mig själv som väldigt medveten. Det är jag inte.

2. Det är viktigt att människor engagerar sig även om de inte har precis alla kort på borden. Vem skulle då våga tycka någonting? Problemet idag är ju faktiskt inte att människor tycker till för mycket, utan det motsatta.

Sanningen med stort S?

Har haft en mening på hjärnan hela dagen. Vilken? Jo, du gissade rätt! Meningen är ju förstås "...och vi glömde den naturliga socialismen och sådde första fröet till kapitalismen". Bra gissat, men vet du också varför det där hände? Nä, tänkte väl det. Ska berätta, för "så här är det" nämligen. En apa ramlade ner från ett träd och tappade svansen någon gång strax före stenåldern och, som man säger, resten är reviderad historia.

Allt det här, och mycket, mycket mer, har jag lärt mig från skivan "Så här är det" inspelad någon gång på det sköna 70-talet. Något som slår mig när jag lyssnar på den där skivan, och mycket annan progg, och även när jag tittar på Upp till kamp-serien, är att de som såg själva som fullständigt upplysta och medvetna, ofta uppvisar en förvånansvärd naivitet. Som i Upp till kamp:s andra avsnitt när universitetsstudenterna under en föreläsning börjar kasta skräp på läraren och kräver att den borgerliga läroplanen ska krossas. Eller (r):arnas vilda strejker som bara stärkte arbetsgivaresidan eftersom de splittrade facket. Sådana här saker ledde till, vadå? Fast de där exemplen är ju ändå bara västanvindar i jämförelse med när man sjunger om Stalin som vår vän och kamrat. Godtrogenheten når nya nivåer.

Allt kanske inte var bättre förr. Klart det är kul att sjunga att fabriksägarna lever i överflöd medan arbetarna tvingas blanda bark i sitt bröd, men så är det faktiskt inte i Sverige idag, och var det knappast på 70-talet heller. Men att fabrikerna ger en massa jobb är ju inte fullt lika kul att skandera. Låter jag tråkig, kan tycka det själv faktiskt. Så jag kommer lyssna på "Längesen" fler gånger och glädjas åt att vi nog är lite mer "medvetna" idag. Åtminstone vet vi att inget är så enkelt som vi trodde då.