Har tillbringat några dagar i en informationsdisk på Älvsjömässan. I lördags, mässans sista dag, hände två saker som gjorde mig lite illa till mods. Önskar ibland att jag bara kunde slappna av och ignorera alla korkade saker som sägs och görs runtomkring, men det är svårt. Samtidigt skäms jag lite över att jag inte vågar ta upp sakerna med personerna som säger dem. Det kanske blir lite svårt att hänga med för dig som inte var där, ska försöka förklara. Så här var det:
Händelse 1. Jag sitter utanför ett VIP-rum för att kontrollera att de som går in där verkligen har rätt att göra det. En amerikan går förbi och kommer efter någon minut ut igen. Han går fram till mig och säger med släpig sydstadsdialekt att det minsann inte finns något vatten kvar därinne. Okej säger jag och går med honom in. Mycket riktigt är tillbringaren tom och jag ber om ursäkt och berättar att det nog snart kommer någon som fyller på den. Och så tillägger jag: om du inte vill vänta kan du ju alltid ta vatten därborta och pekar på vattenkranen vid bardisken alldeles intill oss.
Mannen svarar på mitt förslag med en fnysning och ett hånfullt leende. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, är väldigt nära att fråga om det inte är tillräckligt fint och upplysa honom om att var femte av våra medmänniskor inte har tillgång till något vatten överhuvudtaget. Killen är högt ansedd tandläkare och borde väl kunna ha lite koll på verkligheten? Men så tänker jag på att jag jobbar och knyter handen i fickan.
Händelse 2. Alla som deltog vid mässan fick förstås en väska, du vet en sån där kongressväska full med reklam som ingen någonsin läser. När alla mässbesökare är på väg hemåt kan vi konstatera att antalet besökare överskattats med kanske tusen personer. Kartonger med tygväskor står kvar och ingen vet vad som ska hända med dem. En kvinna, för övrigt gift med en av höjdarna inom den organisation som arrangerade mässan, förfasar sig över slöseriet och kläcker den briljanta idén att skänka väskorna till hemlösa. De andra i rummet hummar instämmande.
Själv är jag mållös för andra gången den här dagen, hur kan man vara så jävla naiv? Vill så gärna fråga henne på vilket sätt hemlösa människor skulle ha användning av tusen tygväskor med Colgates logga? Ska de sälja väskorna, eller kanske bygga hus med dem? Och jag vill tipsa henne om att ägna lördagskvällen åt att själv dela ut väskorna vid Sergels torg. Jag vill att hon ska se reaktionerna från människorna, se förnedringen i deras ögon. Det skulle kanske få henne att tänka efter när hon öppnar käften nästa gång.
Men jag säger ingenting, för att jag är feg och för att det slår mig att det nog ändå är lönlöst. Jag kommer aldrig att få några vettiga svar på mina frågor. För antingen är det bara dumdryg naivitet som ligger bakom det hon säger, eller också, och troligare, handlar allt om att hon själv ska kunna sova gott om natten. Den enda välgörenhet hon idkar är mot sig själv, och hon gör det på hemlösa människors bekostnad. Jag mår lite illa.
8 kommentarer:
Jag kommer ihåg några gånger i vår nattöppna valstuga där du inte alls har varit rädd för att säga ifrån :) Jag kommer ihåg en arg man från europaparlamentsvalet som verkligen fick sina fiskar varma, och en man i senaste riksdagsvalet som hoppade på mig gällande helt andra saker än politik!
Det handlar bara om att välja sina tillfällen, och det passar sig inte alltid att vara den arga som säger ifrån. Jag tycker snarare att det är synd om den människan som inte klarar av att dricka samma vatten som den "vanliga" mässbesökaren, tänk vad han måste missa i livet!
Tack för att du bloggar igen!
Kram!
Tack för kommentaren, Johanna. Skönt att bli påmind om att jag inte alltid håller tyst.
Och så blev jag nyfiken, den där andra mannen du nämnde, var det han som vi träffade på utanför högskolan?
Kram
Man nummer två var när jag gästspelade i valet -06 och du och Simon hoppade in när den onyktra (prominenta) herren började prata om mitt utseende. Utanför högskolan kommer jag inte ihåg, vad hände där?
/J
Okej, jag minns inte riktigt det där. Man har ju avverkat några onyktra män i valstugan, så att säga. Man kan ju inte komma ihåg alla ;)
Du kanske inte var med där vid högskolan, jag tjafsade lite med en rasist och har nog aldrig varit så nära att slå till någon som då. Men jag lyckades lugna ner mig, och det var nog lika bra att det inte blev något bråk (speciellt bra för mig).
Jo just det. Du blev tokig :) Det kommer jag ihåg, du ser att du kan säga ifrån. Det handlar mer om att välja sina strider! Jag brukar fundera över mina upptåg, om det verkligen har gjort någon nytta, som när jag skällde ut en butikschef i V-ås för att de hade kläder med kvinnoförnedrande tryck, eller när jag skällde ut en taxichaufför som sa något nedlåtande om invandrare...förmodligen har de personerna glömt det och gått vidare efter en kvart :)
Jag tänkte, precis som Johanna, påpeka att jag känner dig som en som verkligen säger ifrån!
Ja, precis som Johanna säger (och därigenom Anna också). Minns specifikt killen vid valstugan valet 06 som du skällde ut efter noter (var nog sista kvällen).
Johanna: jag tvivlar på att nån av de som fått sig en utskällning från nån av er glömmer det i första taget och jag menar det på det allra bästa sättet :)
Som ni säger vågar jag nog säga ifrån när jag står där i valstugan, men att ta den där diskussionen i vardagen runt fikabordet är ofta svårare. Jag kan bli för rädd att stöta mig med människor och skapa tråkig stämning.
Fast då vinner ju likgiltigheten, och så blir det ännu svårare att uttrycka en åsikt om nåt annat än idoljuryn. Så jag tror ändå att man gör en liten insats när man säger ifrån, ifrågasätter eller visar att man håller med. Man kanske framstår som den där jobbiga, pk-iga typen och man kanske inte lyckas vinna några sympatier. Men i längden så bidrar man förhoppningsvis till att det blir mer tillåtet för folk att säga vad de tycker.
Tack föra alla snälla och bra kommentarer!
Skicka en kommentar