Maktfullkomligheten och populism

För någon månad sedan presenterade Lärarförbundet en undersökning där föräldrar tillfrågats om hur de såg på a) sina egna barns skolgång och b) skolan i allmänhet. Resultatet visade att förtroendet för de egna barnens skolgång var betydligt högre än det för skolan generellt. En av orsakerna till förtroendeglappet är, gissar jag, medias ofta negativa beskrivningar. Så gott som varje gång skolan förekommer i media är det under rubriker som "så många går ut utan betyg i din kommun" eller "svenska elever inte lika smarta som finska". Ytterst sällan diskuteras bakomliggande orsaker såsom att andelen utlandsfödda ungdomar är 12 % i Sverige jämfört med 1 % i Finland. Naturligtvis påverkar språksvårigheter hur man lär in, men sådant tar ju förstås lite för mycket plats på Expressens löpsedel.

Vill man förändra den svenska skolan till en där elever delas upp ännu tydligare, och ännu tidigare, i olika kategorier, en skola där social bakgrund har ännu större betydelse än idag, då är naturligtvis de mediala larmrapporterna som manna från himlen. Så kan Björklund fortsätta hävda att betyg i lägre åldrar är bra. Men visste fler hur utvecklingssamtalen används inom skolan idag, de som, till skillnad från betyg, ger verklig information om barnets behov för att utvecklas, så är jag övertygad om att det inte skulle finnas något stöd för Björklunds betygshets.

Jag blev uppriktigt ledsen av att läsa Jan Björklunds kommentar idag: "Sverige måste lämna flumskolan genom mer fokus på kunskapsresultat". För han spelar på människors fördomar och okunskap och det är ingenting annat än ren och skär jävla populism. Båda lärarfacken, som rimligtvis har en betydligt bättre bild av hur det ser ut i skolan och vad barn behöver för sin utveckling, är emot förslaget. Så här säger t.ex. Metta Fjelkner, ordförande för lärarnas riksförbund.

"Det finns ingen förankring i skolan eller föräldramajoriteten om att sätta ett slags betyg på sjuåringar. De måste vara mer mogna för att förstå varför de får ett betygsliknande omdöme."

Men Björklund är så kåt på att stå i rampljuset och visa sig handlingskraftig att han viftar bort sånt som vänsterflum.

Vi som vet att mer betyg inte gör skolan bättre måste säga ifrån, måste börja försvara en skola där alla elever ges möjligheter att växa och utvecklas. Jag har insett att det är på allvar nu och kommer göra allt jag kan. Lova mig att du också tar fighten.

Ett litet, nästan gratis radiotips.

Visst, Svenskt Näringslivs "all shopping är bra shopping"- kampanj före jul känns ganska passé och sönderpratad. Men det här inlägget om Det Konsumistiska Manifestet av journalisten Kajsa Olsson är ändå tänkvärt och lite kul. Lyssna 8 minuter in i radioprogrammet Obs.

Vilken hjälte

Så här dan före dopparedan försöker Alf Svensson lysa i kapp med sions kalla stjärna. Han tycker att regeringen talat för mycket till människors hjärna och för lite till våra hjärtan. I förändringsivern har högerpolitikens konsekvenser för den enskilde glömts bort.

Alf, två saker:

1. Jag tror problemet är precis det motsatta. För regeringen har talat, och väldigt tydligt dessutom, rakt in i människors hjärta. Och 57 % av svenskarna tycker inte om det de hör. Politiken som förs vidgar klyftorna i samhället, och det dessutom i den starkaste svenska högkonjunkturen någonsin.

2. Du sitter i riksdagen, Alf. Vad har du gjort för att förhindra regeringens hjärtlösa politik? Inte ett jävla dugg. Sluta snacka och försök göra nåt vettigt istället.

När jag skrev den där första meningen kom jag att tänka på en fin sång och hittade en inspelning av den här. Soundet känns väldigt mycket 80-tal och det är smärtsamt att konstatera att konflikten i Israel-Palestina inte verkar vara närmare en lösning idag, 20 år senare. Och att Björn Afzelius inte finns bland oss längre. Du behövs här.

Det är ju tyvärr inte tanken som räknas

"Nu kan rika köra miljövänligt"

Skriver Aftonbladet angående den nya så kallade miljöbilen Koenigsegg CCXR. Den har effekt på 1018 hästkrafter, alltså ungefär 9-10 gånger mer än en mellanstor bil. Bränsleförbrukningen är naturligtvis därefter, omkring 2 l etanol milen vid blandad körning och tillåten hastighet (man kan ju för övrigt fråga sig vad som är poängen med att kunna köra i 400). Till det ska läggas de där 25 % som "försvinner" när man beräknar bränsleförbrukning enligt EU:s biltillverkarvänliga metod.

Häromdagen skrev DN att det behövdes vete motsvarande 240 limpor för att tanka en normalstor Volvo med etanol. Det ställer liksom allting på sin spets, för plötsligt blir det en direkt motsättning mellan vårt energislösande sätt att transportera oss och de där svältande barnen på affischen bakom Idol-Måns på TV-galan.

Sen är det förstås inte bättre att använda mineralolja bara för att vi inte kan äta den. Problemet ligger istället i hur vi använder vår energi. För att transportera en bil på ett ton upp till Eiffeltornets topp åtgår 1 kWh energi. Det är lika mycket som när du drar på spisen på max en timme.

För att köra ovan nämnda Volvo en timme åtgår kanske 85 kWh, förmodligen ännu mer om man räknar in att de flesta resor människor gör är korta och i stadstrafik. Det är alltså ett oerhört slöseri med resurser och vi kommer aldrig lyckas ersätta bensinen med förnybara bränslen. För att driva EU:s bilflotta förnyelsebart behövs odlingsytor motsvarande kanske 30-40 gånger de som finns i EU idag (ännu mycket mer yta krävs om vi också vill producera mat, vilket ju kan vara bra). Läs mer i den här artikeln i Forskning och Framsteg.

Om det var något politikområde som den rödgröna sidan hade större trovärdighet i inför valet i fjol, så var det nog hur vi ska hantera miljö- och klimatproblematiken. Det som borgarna hade att komma med var "inga höjda energiskatter", sänkt bensinskatt och utbyggd kärnkraft. Och C frångick sitt kärnkraftsmotstånd. Visserligen hade ju inte miljöfrågorna samma status som idag, men borgerliga spindoctors insåg naturligtivs slagkraften i dem, och kläckte den briljanta idén Miljöbilspremie. I varje debatt kunde sedan Maud lyfta fram denna och klara sig undan, för att strax därefter dra vändan om "vardagspusslet" ett varv till. Kanske avgjorde premien därför valet.

I sig är en miljöbilspremie inte så jättefel. Visserligen tvingas alla, även jag som inte har någon bil, vara med och betala för att några (mestadels medelålders män) ska kunna köpa ny bil. Men det är okej så länge åtgärden verkligen förbättrar miljön. Problemet är att så som premien är utformad idag så är miljöförbättringen väldigt liten. Hade premien gällt små, bränsleeffektiva bilar hade den kunnat fungera. Men det gör den inte och idag kan man köra omkring i en Volvo V-70 som drar dryga litern bensin milen bara för att den rent teoretiskt går att köra på etanol. Ska man införa en premie bör den därför ligga på miljöbränsle. Men, vilket resonemanget ovan visar, inte ens det räcker tyvärr. För det är energianvändningen som är problemet.

Och att Andreas Carlgren klassar Koenigsegg som miljöbil gör den tyvärr inte miljövänlig. Det visar bara att premien inte fungerar.

Perspektiv

I lördags pratade jag en stund med en man som flydde från Libanon till Sverige för fyra år sedan. Hans berättelse berörde.

Han föds våren -75, bara några månader innan inbördeskriget bryter ut. Så när hans släktingar nostalgiskt berättar om mellanösterns Paris är det för honom bara ord. Något han aldrig sett, och kanske aldrig får se. Egentligen, säger han, egentligen är det inte så mycket ett religionernas krig. Det står kanske så i historieböckerna och i dagstidningarna, men kriget fortsätter för att någon tjänar på det. För att någon tjänar på att mellanöstern står i brand. Och vi förlorar och tvingas år efter år leva i rädsla och ovisshet. Libanon, fortsätter han, skulle ju kunna vara en verklig pärla vid Medelhavets strand, och fler turister skulle kunna öka förståelsen mellan Öst och Väst. Men det tar aldrig slut.

Som så många andra libaneser när han en dröm om att återvända. Och han berättar med värme om sitt land. Om att kunna stå uppe i de snötäckta bergen och blicka ut över strandremsan som möter Medelhavet. Och kärleksfullt beskriver han Beiruts stränder och små kaféer, och sin systers meze.

När vi skiljs åt vid T-centralen har jag redan glömt vad tomat och gröna oliver heter på arabiska, men den där känslan av ett sjukt och så fruktansvärt onödigt krig sitter kvar som en vass tagg i bröstet.

Sådana där möten får en att tänka efter, de ger perspektiv. Och nej, jag kan aldrig riktigt förstå det han beskriver, och jag kan aldrig riktigt känna det han känner. Jag kan lyssna och göra något för att fler ska få upp ögonen för det där kriget som ingen verkar vilja ha men som ändå aldrig får något slut.

Ett litet statement

Gick förbi stadsbiblioteket på vägen hem igår. Jag gillar verkligen biblioteket här i stan; en vacker byggnad med mycket rymd, massor med böcker, skivor, filmer och tidningar. När jag står där inne på musikavdelningen är det en sak som slår mig. Här finns massor av fantastisk musik som jag aldrig skulle ha kommit i kontakt med om jag istället valt att gå in på Åhléns och köpa mig en skiva. Jag hade stått där och studerat den stora topplisteväggen för att få veta vad som säljer mest, för det som säljer måste ju vara bra.

Tror att det här är den borgerliga så kallade valfrihetens dilemma. Att marknadskrafterna ofta är så starka att andra värden än penningens inte får något utrymme. Så ökar likriktningen och det som inte passar in i normen blir konstigt och ”alternativt”. När det istället är mångfald vi behöver för att förstå varandra. Så jag gör ett statement i det lilla och tar några skivor mest på måfå. Känns bra.

Kubansk salsa och kall öl + + +

Värme

Satt mest och skrev hela långa dagen. Såg solen gå upp på väg till skolan, kände dess värme mot min rygg inne i biblioteket och när jag traskade hemåt hade den för länge sedan gått ner. En vanlig dag, inget speciellt.

Det har hunnit bli rätt kyligt nu och luften är så där krispigt torr, runt omkring mig miljoner små iskristaller. Viker in på Konsum för en liter mjölk. Till vänster om entrén ser jag en SSU:are jag känner. Han står bakom ett litet bord täckt av broschyrer och tidningar. Han bjuder mig på glögg och pepparkakor, och berättar engagerat om Kooperation utan gränsers arbete för rättvisa och solidaritet. Jag kanske är lättrörd, men den värme jag känner när jag står där kan ingen decemberkyla i världen rå på.

Alldeles för lite sol - -
Konsum +
Medmänsklighet + + +

Dag 2

Tog vägen till vänster om kyrkogården imorse, det är så mycket lugnare där än på gångvägen vid Ringvägen. Konstaterar att man stör sig så mycket mer på biltrafik när man lyssnar på musik. Och i morse fick ingenting störa, för jag hade rockhistoriens förmodligen skönaste gitarrsolo i lurarna, Jimi Hendrix i Bold as Love. Njöt hela vägen till högskolan (och hoppas att jag inte sjöng med så högt att jag skrämde något stackars barn när jag gick förbi förskolan).

Killen är bara 26 när skivan Axis – Bold as Love släpps i London -67, faktiskt i dagarna precis 40 år sedan. Tänker på vad jag själv uppnått under lika lång tid. Kommer inte på något som motsvarar hans prestation, men tröstar mig med att jag förhoppningsvis får några fler år på mig att göra något vettigt. Hendrix dör av en överdos sömntabletter, och säkert lite annat smått och gott, 1970, bara 28 år gammal. Jaja, jag vet att det här skulle handla om vardagens små glädjeämnen. Det bidde:

Åldersångest –
Tragisk och alldeles för tidig bortgång - -
Slipper störande biltrafik +
Fantastiskt gitarrsolo +++

Fyra steg framåt och tre bakåt.

Antar utmaningen

Jag har blivit bloggutmanad av Joanna. Ska under en veckas varje dag tid skriva om de där små sakerna i vardagen som är vackra, roliga, härliga, givande, men som är så lätta att hasta förbi. Kan erkänna att jag är lite orolig, för tänk om det nu visar sig att jag lever ett tomt och tråkigt liv. Å andra sidan kan det ju då vara bra att bli uppmärksammad på det så att man kan försöka göra någonting åt det. Vi får se vad som händer.

Dag 1
Sitter i stora glaskuben här på högskolan och skriver. Väldigt grått ute. Nästan alla som passerar förbi är klädda i svart eller grått, i något enstaka fall med en liten piffig rosa sjal. Då händer det. En man i tomteluva går förbi. Den lyser i rött och i toppen sitter en stor vit boll. I övrigt ser han ut som folk gör mest. Han går in i biblioteket och jag väntar spänt på att han ska komma ut med en säck böcker. Och han kommer ut efter ett tag, men tomhänt.

Har aldrig riktigt fastnat för Springsteen, men nu ger jag honom en chans. Och jag gillar det verkligen, blir nästan lite rörd av sista låten. Han och tomten gör min dag.

Tråkigt väder -
Rolig och oväntad tomte ++
Inga böcker till barna i jul -
Jungleland från skivan Born to run +

Ligger på plus.

Sommaren inom

Promenader är underskattade. Det där att bara röra sig utan ett givet mål. Att ta in omgivningen, fundera över något eller fylla huvudet med musik. Har märkt att man kan blåsa bort jobbiga tankar med hög volym. Basen är viktig. Kanske inte så hälsosamt men hjälper för stunden och ger, vad jag har märkt, inga varaktiga hallucinationer. Igår följde John Legend med runt stan. Håkan gick med en stund. Satt inne ett tag och väntade på att regnet skulle ge med sig men det trummade envist på mot träterrassen här utanför. Och himlen förblev jämngrå så jag gav upp. På väg ut märker jag att mitt paraply är borta och efter långt letande långt in i garderoben hittar jag en gammal regnjacka i mörkgrön galon. Galon är också underskattat.

Det jag uppskattar mest med den här stan är närheten till vattnet. Det tar mig tio minuter tills jag känner doften av insjö. Okej, det är inte sälta och havsvågor, men har sin egen speciella charm. Igår när jag gick där längs stranden var det mörkt, regnigt, kallt och rätt blåsigt. Men fjärden låg lugn. Det var heldagsregn i december, och rinnig sandwich och svala sommardopp kändes avlägsna. Minst sagt.

Fast ändå närvarande, för sen är jag plötsligt där. När musiken tystnar några sekunder mellan två låtar lyssnar jag på droppandet mot galonkapuschongen och för en kort stund befinner jag mig i en skogsglänta mitt i ett stilla sommarregn som slår lätt mot tunn tältduk. Låter kanske löjligt, kan nog tycka det själv nu när jag skriver om det, men det det var så det kändes. Tillbaka i mörkret och snålblåsten känner jag mig ändå inte besviken. Tvärtom. Sommaren känns nog aldrig så underbar som när den är som längst bort. Njuter mer nu än när man är mitt uppe i den. Konstigt det där.

Snälla Kerstin, kan inte du bara ta en laxsnitt till och vara tyst?

Jag är en bitter, tråkig och politiskt korrekt jävel, och som tur var slapp jag vara glad så länge. Nån timme senare strötittade jag nämligen på fyrans debattprogram. Divan Kerstin Dellert uttalade sig om en nyöppnad privat cancerklinik i Stockholm och tyckte att man ju ska få betala för sin vård om man vill det. Hey, det är väl ingen stor grej. Typiskt svenskt att vara emot. Och det gör ju bara den offentliga vården bättre. Mmm, bra tänkt där, Kerstin.

Skönt att slippa vara på gott humor när man somnar.

PS. Kolla in det här svaret från en annan riktig torris på frågan om vad hon skrattar åt. Helt lysande, måste erkänna att jag drog lite på munnen, men bara lite. DS.

Det är humor.

”En lyxbil mindre och kunderna skulle kunna känna sig säkra?”

Onsdagskvällar är numera humorkvällar på SVT. Det är Stå-upp och Grotesqo. De har sina poänger, är helt okej. Inte riktigt Mia och Klara-bra, men okej. Men så är det ju det där med verkligheten och dikten. Hur kul ett humorprogram än är så kan det aldrig konkurrera med det som är roligt i riktiga livet. I onsdags stals hela showen av Uppdrag Granskning.

Förstå mig rätt, jag menar inte att jag känner skadeglädje över att ICA åkte dit så att det stänkte gammal nymalen köttfärs om det. Inte så mycket i alla fall. Men det var inte det som var det roligaste. Det var istället själva programmet, elegansen i avslöjandet, de ironiska anspelningarna på ICA:s försök att framstå som kvalitetens fanbärare.

Men det verkliga underhållningsvärdet fanns i de tvära kasten mellan ICA-handlare som i ena klippet självsäkert berättar om sin framgångar, och i nästa med svettiga pannor ber om ursäkt för att de gjort fel, alltid dock med det obligatoriska tilläget, om vi nu gjort fel, för det här är ju förstås ingenting vi känner till. Om de nu erkänner förstås, en av dem börjar anklaga Josefsson för att ha filmat i en annan butik och kläcker ur sig det briljanta: ”Jo, först är det min butik, sen är det svart och så är det min butik igen”.

Jag förslår därför att regel nr. 1 på kursen i mediaträning blir: Anklaga inte en journalist, i synnerhet inte Janne Josefsson. Du får bara äta upp det, och det smakar bittert. Och nej, tänk inte tanken! Jättejättemycket vitlöksmarinad kommer inte göra det ätbart igen. Förstått!

Hysteriskt rolig är också mannen i butiken, som när han får veta om fusket, säger ungefär ja, man har ju känt sig lite risig i kistan ibland, så man vet ju inte vad man käkat, med skön söderdialekt. Det slår ingen Betnér eller Gustavsson. Förresten; frågan längst upp ställer Josefsson till en av cheferna som tagit ut 20 miljoner i lön och har två Ferrari hemma i garaget. Det är humor.