Stela fingrar och det offentliga rummet

Kom precis hem från en sån där promenad som man inte vill ska ta slut. När man tar den där berömda långa vägen hem, och så ett extra varv runt huset för att hinna lyssna klart på favoritskivan för stunden.

Satt ute och läste en stund på en parkbänk. Empiriska studier har nämligen visat att jag a) inte kan tentaplugga hemma, b) inte kan tentaplugga i en dammig läsesal och c) inte kan tentaplugga i ett söndagsstängt bibliotek på söndagar. Inte så mycket att välja på då, och skönt att parkbänkar fortfarande tillhör det offentliga rummet. Men det är väl förstås bara en tidsfråga innan även de är avgiftsbelagda. För sånt kan man ju inte hålla på och subventionera, med mina skattepengar! Nä, folk får gaska upp sig lite, de kan ju inte sitta och vila så där stup i kvarten. Ska de det får de banne mig ta med sig en egen pall.

Solen värmde staden hela dagen, och jag satt där på min (förlåt Anna, allas vår gemensamma) parkbänk och försökte ta in varenda liten svag, men ack så tapper, solstråle som kämpat sig hela vägen genom eldar och isande kyla bara för att varsamt kyssa min kind.

Försökte in i det sista övertyga mig själv om att nu är det väl ändå vår. Solen hjälpte mig men mina stelfrusna fingrar sa ifrån. Uthärdade länge men gav upp när jag inte längre kunde vända blad, blir så tråkigt att läsa då.

Och sist två tips; 1) Joannas intressanta inlägg om kvinnlig sexuell frigörelse. 2) Per Andersson och Henrik Dorsins kuplett i Godmorgon, Världen! imorse. Kvarten in i timme 2. Repris kl. 22.05 ikväll eller på webben. Nog för nu.

Jag vet ju att världen är orättvis, men kan ändå bli överraskad av hur illa det verkligen är. Ett konkret exempel som svider; den andra januari, förra onsdagen alltså, vid lunchtid hade en familj i USA använt lika mycket energi som en familj i Tanzania kommer att göra under hela året. Så är det år efter år. Och då drabbar dessutom förstärkningen av växthuseffekten familjen i Tanzania hårdast, trots att den alltså har minst skuld. Kanske en sisådär tvåhundradedel av skulden, vad vet jag. Om skuld nu kan mätas i siffror.

Ett annat exempel fick jag av Starkt Material i P3 för några dagar sedan. Lyssna 30 min in i timme 2. Både tankeväckande och så sjukt att det blir roligt. Fast sen blir man bara arg.

Maktfullkomligheten och populism

För någon månad sedan presenterade Lärarförbundet en undersökning där föräldrar tillfrågats om hur de såg på a) sina egna barns skolgång och b) skolan i allmänhet. Resultatet visade att förtroendet för de egna barnens skolgång var betydligt högre än det för skolan generellt. En av orsakerna till förtroendeglappet är, gissar jag, medias ofta negativa beskrivningar. Så gott som varje gång skolan förekommer i media är det under rubriker som "så många går ut utan betyg i din kommun" eller "svenska elever inte lika smarta som finska". Ytterst sällan diskuteras bakomliggande orsaker såsom att andelen utlandsfödda ungdomar är 12 % i Sverige jämfört med 1 % i Finland. Naturligtvis påverkar språksvårigheter hur man lär in, men sådant tar ju förstås lite för mycket plats på Expressens löpsedel.

Vill man förändra den svenska skolan till en där elever delas upp ännu tydligare, och ännu tidigare, i olika kategorier, en skola där social bakgrund har ännu större betydelse än idag, då är naturligtvis de mediala larmrapporterna som manna från himlen. Så kan Björklund fortsätta hävda att betyg i lägre åldrar är bra. Men visste fler hur utvecklingssamtalen används inom skolan idag, de som, till skillnad från betyg, ger verklig information om barnets behov för att utvecklas, så är jag övertygad om att det inte skulle finnas något stöd för Björklunds betygshets.

Jag blev uppriktigt ledsen av att läsa Jan Björklunds kommentar idag: "Sverige måste lämna flumskolan genom mer fokus på kunskapsresultat". För han spelar på människors fördomar och okunskap och det är ingenting annat än ren och skär jävla populism. Båda lärarfacken, som rimligtvis har en betydligt bättre bild av hur det ser ut i skolan och vad barn behöver för sin utveckling, är emot förslaget. Så här säger t.ex. Metta Fjelkner, ordförande för lärarnas riksförbund.

"Det finns ingen förankring i skolan eller föräldramajoriteten om att sätta ett slags betyg på sjuåringar. De måste vara mer mogna för att förstå varför de får ett betygsliknande omdöme."

Men Björklund är så kåt på att stå i rampljuset och visa sig handlingskraftig att han viftar bort sånt som vänsterflum.

Vi som vet att mer betyg inte gör skolan bättre måste säga ifrån, måste börja försvara en skola där alla elever ges möjligheter att växa och utvecklas. Jag har insett att det är på allvar nu och kommer göra allt jag kan. Lova mig att du också tar fighten.

Ett litet, nästan gratis radiotips.

Visst, Svenskt Näringslivs "all shopping är bra shopping"- kampanj före jul känns ganska passé och sönderpratad. Men det här inlägget om Det Konsumistiska Manifestet av journalisten Kajsa Olsson är ändå tänkvärt och lite kul. Lyssna 8 minuter in i radioprogrammet Obs.

Vilken hjälte

Så här dan före dopparedan försöker Alf Svensson lysa i kapp med sions kalla stjärna. Han tycker att regeringen talat för mycket till människors hjärna och för lite till våra hjärtan. I förändringsivern har högerpolitikens konsekvenser för den enskilde glömts bort.

Alf, två saker:

1. Jag tror problemet är precis det motsatta. För regeringen har talat, och väldigt tydligt dessutom, rakt in i människors hjärta. Och 57 % av svenskarna tycker inte om det de hör. Politiken som förs vidgar klyftorna i samhället, och det dessutom i den starkaste svenska högkonjunkturen någonsin.

2. Du sitter i riksdagen, Alf. Vad har du gjort för att förhindra regeringens hjärtlösa politik? Inte ett jävla dugg. Sluta snacka och försök göra nåt vettigt istället.

När jag skrev den där första meningen kom jag att tänka på en fin sång och hittade en inspelning av den här. Soundet känns väldigt mycket 80-tal och det är smärtsamt att konstatera att konflikten i Israel-Palestina inte verkar vara närmare en lösning idag, 20 år senare. Och att Björn Afzelius inte finns bland oss längre. Du behövs här.

Det är ju tyvärr inte tanken som räknas

"Nu kan rika köra miljövänligt"

Skriver Aftonbladet angående den nya så kallade miljöbilen Koenigsegg CCXR. Den har effekt på 1018 hästkrafter, alltså ungefär 9-10 gånger mer än en mellanstor bil. Bränsleförbrukningen är naturligtvis därefter, omkring 2 l etanol milen vid blandad körning och tillåten hastighet (man kan ju för övrigt fråga sig vad som är poängen med att kunna köra i 400). Till det ska läggas de där 25 % som "försvinner" när man beräknar bränsleförbrukning enligt EU:s biltillverkarvänliga metod.

Häromdagen skrev DN att det behövdes vete motsvarande 240 limpor för att tanka en normalstor Volvo med etanol. Det ställer liksom allting på sin spets, för plötsligt blir det en direkt motsättning mellan vårt energislösande sätt att transportera oss och de där svältande barnen på affischen bakom Idol-Måns på TV-galan.

Sen är det förstås inte bättre att använda mineralolja bara för att vi inte kan äta den. Problemet ligger istället i hur vi använder vår energi. För att transportera en bil på ett ton upp till Eiffeltornets topp åtgår 1 kWh energi. Det är lika mycket som när du drar på spisen på max en timme.

För att köra ovan nämnda Volvo en timme åtgår kanske 85 kWh, förmodligen ännu mer om man räknar in att de flesta resor människor gör är korta och i stadstrafik. Det är alltså ett oerhört slöseri med resurser och vi kommer aldrig lyckas ersätta bensinen med förnybara bränslen. För att driva EU:s bilflotta förnyelsebart behövs odlingsytor motsvarande kanske 30-40 gånger de som finns i EU idag (ännu mycket mer yta krävs om vi också vill producera mat, vilket ju kan vara bra). Läs mer i den här artikeln i Forskning och Framsteg.

Om det var något politikområde som den rödgröna sidan hade större trovärdighet i inför valet i fjol, så var det nog hur vi ska hantera miljö- och klimatproblematiken. Det som borgarna hade att komma med var "inga höjda energiskatter", sänkt bensinskatt och utbyggd kärnkraft. Och C frångick sitt kärnkraftsmotstånd. Visserligen hade ju inte miljöfrågorna samma status som idag, men borgerliga spindoctors insåg naturligtivs slagkraften i dem, och kläckte den briljanta idén Miljöbilspremie. I varje debatt kunde sedan Maud lyfta fram denna och klara sig undan, för att strax därefter dra vändan om "vardagspusslet" ett varv till. Kanske avgjorde premien därför valet.

I sig är en miljöbilspremie inte så jättefel. Visserligen tvingas alla, även jag som inte har någon bil, vara med och betala för att några (mestadels medelålders män) ska kunna köpa ny bil. Men det är okej så länge åtgärden verkligen förbättrar miljön. Problemet är att så som premien är utformad idag så är miljöförbättringen väldigt liten. Hade premien gällt små, bränsleeffektiva bilar hade den kunnat fungera. Men det gör den inte och idag kan man köra omkring i en Volvo V-70 som drar dryga litern bensin milen bara för att den rent teoretiskt går att köra på etanol. Ska man införa en premie bör den därför ligga på miljöbränsle. Men, vilket resonemanget ovan visar, inte ens det räcker tyvärr. För det är energianvändningen som är problemet.

Och att Andreas Carlgren klassar Koenigsegg som miljöbil gör den tyvärr inte miljövänlig. Det visar bara att premien inte fungerar.

Perspektiv

I lördags pratade jag en stund med en man som flydde från Libanon till Sverige för fyra år sedan. Hans berättelse berörde.

Han föds våren -75, bara några månader innan inbördeskriget bryter ut. Så när hans släktingar nostalgiskt berättar om mellanösterns Paris är det för honom bara ord. Något han aldrig sett, och kanske aldrig får se. Egentligen, säger han, egentligen är det inte så mycket ett religionernas krig. Det står kanske så i historieböckerna och i dagstidningarna, men kriget fortsätter för att någon tjänar på det. För att någon tjänar på att mellanöstern står i brand. Och vi förlorar och tvingas år efter år leva i rädsla och ovisshet. Libanon, fortsätter han, skulle ju kunna vara en verklig pärla vid Medelhavets strand, och fler turister skulle kunna öka förståelsen mellan Öst och Väst. Men det tar aldrig slut.

Som så många andra libaneser när han en dröm om att återvända. Och han berättar med värme om sitt land. Om att kunna stå uppe i de snötäckta bergen och blicka ut över strandremsan som möter Medelhavet. Och kärleksfullt beskriver han Beiruts stränder och små kaféer, och sin systers meze.

När vi skiljs åt vid T-centralen har jag redan glömt vad tomat och gröna oliver heter på arabiska, men den där känslan av ett sjukt och så fruktansvärt onödigt krig sitter kvar som en vass tagg i bröstet.

Sådana där möten får en att tänka efter, de ger perspektiv. Och nej, jag kan aldrig riktigt förstå det han beskriver, och jag kan aldrig riktigt känna det han känner. Jag kan lyssna och göra något för att fler ska få upp ögonen för det där kriget som ingen verkar vilja ha men som ändå aldrig får något slut.