Ett litet statement

Gick förbi stadsbiblioteket på vägen hem igår. Jag gillar verkligen biblioteket här i stan; en vacker byggnad med mycket rymd, massor med böcker, skivor, filmer och tidningar. När jag står där inne på musikavdelningen är det en sak som slår mig. Här finns massor av fantastisk musik som jag aldrig skulle ha kommit i kontakt med om jag istället valt att gå in på Åhléns och köpa mig en skiva. Jag hade stått där och studerat den stora topplisteväggen för att få veta vad som säljer mest, för det som säljer måste ju vara bra.

Tror att det här är den borgerliga så kallade valfrihetens dilemma. Att marknadskrafterna ofta är så starka att andra värden än penningens inte får något utrymme. Så ökar likriktningen och det som inte passar in i normen blir konstigt och ”alternativt”. När det istället är mångfald vi behöver för att förstå varandra. Så jag gör ett statement i det lilla och tar några skivor mest på måfå. Känns bra.

Kubansk salsa och kall öl + + +

Värme

Satt mest och skrev hela långa dagen. Såg solen gå upp på väg till skolan, kände dess värme mot min rygg inne i biblioteket och när jag traskade hemåt hade den för länge sedan gått ner. En vanlig dag, inget speciellt.

Det har hunnit bli rätt kyligt nu och luften är så där krispigt torr, runt omkring mig miljoner små iskristaller. Viker in på Konsum för en liter mjölk. Till vänster om entrén ser jag en SSU:are jag känner. Han står bakom ett litet bord täckt av broschyrer och tidningar. Han bjuder mig på glögg och pepparkakor, och berättar engagerat om Kooperation utan gränsers arbete för rättvisa och solidaritet. Jag kanske är lättrörd, men den värme jag känner när jag står där kan ingen decemberkyla i världen rå på.

Alldeles för lite sol - -
Konsum +
Medmänsklighet + + +

Dag 2

Tog vägen till vänster om kyrkogården imorse, det är så mycket lugnare där än på gångvägen vid Ringvägen. Konstaterar att man stör sig så mycket mer på biltrafik när man lyssnar på musik. Och i morse fick ingenting störa, för jag hade rockhistoriens förmodligen skönaste gitarrsolo i lurarna, Jimi Hendrix i Bold as Love. Njöt hela vägen till högskolan (och hoppas att jag inte sjöng med så högt att jag skrämde något stackars barn när jag gick förbi förskolan).

Killen är bara 26 när skivan Axis – Bold as Love släpps i London -67, faktiskt i dagarna precis 40 år sedan. Tänker på vad jag själv uppnått under lika lång tid. Kommer inte på något som motsvarar hans prestation, men tröstar mig med att jag förhoppningsvis får några fler år på mig att göra något vettigt. Hendrix dör av en överdos sömntabletter, och säkert lite annat smått och gott, 1970, bara 28 år gammal. Jaja, jag vet att det här skulle handla om vardagens små glädjeämnen. Det bidde:

Åldersångest –
Tragisk och alldeles för tidig bortgång - -
Slipper störande biltrafik +
Fantastiskt gitarrsolo +++

Fyra steg framåt och tre bakåt.

Antar utmaningen

Jag har blivit bloggutmanad av Joanna. Ska under en veckas varje dag tid skriva om de där små sakerna i vardagen som är vackra, roliga, härliga, givande, men som är så lätta att hasta förbi. Kan erkänna att jag är lite orolig, för tänk om det nu visar sig att jag lever ett tomt och tråkigt liv. Å andra sidan kan det ju då vara bra att bli uppmärksammad på det så att man kan försöka göra någonting åt det. Vi får se vad som händer.

Dag 1
Sitter i stora glaskuben här på högskolan och skriver. Väldigt grått ute. Nästan alla som passerar förbi är klädda i svart eller grått, i något enstaka fall med en liten piffig rosa sjal. Då händer det. En man i tomteluva går förbi. Den lyser i rött och i toppen sitter en stor vit boll. I övrigt ser han ut som folk gör mest. Han går in i biblioteket och jag väntar spänt på att han ska komma ut med en säck böcker. Och han kommer ut efter ett tag, men tomhänt.

Har aldrig riktigt fastnat för Springsteen, men nu ger jag honom en chans. Och jag gillar det verkligen, blir nästan lite rörd av sista låten. Han och tomten gör min dag.

Tråkigt väder -
Rolig och oväntad tomte ++
Inga böcker till barna i jul -
Jungleland från skivan Born to run +

Ligger på plus.

Sommaren inom

Promenader är underskattade. Det där att bara röra sig utan ett givet mål. Att ta in omgivningen, fundera över något eller fylla huvudet med musik. Har märkt att man kan blåsa bort jobbiga tankar med hög volym. Basen är viktig. Kanske inte så hälsosamt men hjälper för stunden och ger, vad jag har märkt, inga varaktiga hallucinationer. Igår följde John Legend med runt stan. Håkan gick med en stund. Satt inne ett tag och väntade på att regnet skulle ge med sig men det trummade envist på mot träterrassen här utanför. Och himlen förblev jämngrå så jag gav upp. På väg ut märker jag att mitt paraply är borta och efter långt letande långt in i garderoben hittar jag en gammal regnjacka i mörkgrön galon. Galon är också underskattat.

Det jag uppskattar mest med den här stan är närheten till vattnet. Det tar mig tio minuter tills jag känner doften av insjö. Okej, det är inte sälta och havsvågor, men har sin egen speciella charm. Igår när jag gick där längs stranden var det mörkt, regnigt, kallt och rätt blåsigt. Men fjärden låg lugn. Det var heldagsregn i december, och rinnig sandwich och svala sommardopp kändes avlägsna. Minst sagt.

Fast ändå närvarande, för sen är jag plötsligt där. När musiken tystnar några sekunder mellan två låtar lyssnar jag på droppandet mot galonkapuschongen och för en kort stund befinner jag mig i en skogsglänta mitt i ett stilla sommarregn som slår lätt mot tunn tältduk. Låter kanske löjligt, kan nog tycka det själv nu när jag skriver om det, men det det var så det kändes. Tillbaka i mörkret och snålblåsten känner jag mig ändå inte besviken. Tvärtom. Sommaren känns nog aldrig så underbar som när den är som längst bort. Njuter mer nu än när man är mitt uppe i den. Konstigt det där.

Snälla Kerstin, kan inte du bara ta en laxsnitt till och vara tyst?

Jag är en bitter, tråkig och politiskt korrekt jävel, och som tur var slapp jag vara glad så länge. Nån timme senare strötittade jag nämligen på fyrans debattprogram. Divan Kerstin Dellert uttalade sig om en nyöppnad privat cancerklinik i Stockholm och tyckte att man ju ska få betala för sin vård om man vill det. Hey, det är väl ingen stor grej. Typiskt svenskt att vara emot. Och det gör ju bara den offentliga vården bättre. Mmm, bra tänkt där, Kerstin.

Skönt att slippa vara på gott humor när man somnar.

PS. Kolla in det här svaret från en annan riktig torris på frågan om vad hon skrattar åt. Helt lysande, måste erkänna att jag drog lite på munnen, men bara lite. DS.

Det är humor.

”En lyxbil mindre och kunderna skulle kunna känna sig säkra?”

Onsdagskvällar är numera humorkvällar på SVT. Det är Stå-upp och Grotesqo. De har sina poänger, är helt okej. Inte riktigt Mia och Klara-bra, men okej. Men så är det ju det där med verkligheten och dikten. Hur kul ett humorprogram än är så kan det aldrig konkurrera med det som är roligt i riktiga livet. I onsdags stals hela showen av Uppdrag Granskning.

Förstå mig rätt, jag menar inte att jag känner skadeglädje över att ICA åkte dit så att det stänkte gammal nymalen köttfärs om det. Inte så mycket i alla fall. Men det var inte det som var det roligaste. Det var istället själva programmet, elegansen i avslöjandet, de ironiska anspelningarna på ICA:s försök att framstå som kvalitetens fanbärare.

Men det verkliga underhållningsvärdet fanns i de tvära kasten mellan ICA-handlare som i ena klippet självsäkert berättar om sin framgångar, och i nästa med svettiga pannor ber om ursäkt för att de gjort fel, alltid dock med det obligatoriska tilläget, om vi nu gjort fel, för det här är ju förstås ingenting vi känner till. Om de nu erkänner förstås, en av dem börjar anklaga Josefsson för att ha filmat i en annan butik och kläcker ur sig det briljanta: ”Jo, först är det min butik, sen är det svart och så är det min butik igen”.

Jag förslår därför att regel nr. 1 på kursen i mediaträning blir: Anklaga inte en journalist, i synnerhet inte Janne Josefsson. Du får bara äta upp det, och det smakar bittert. Och nej, tänk inte tanken! Jättejättemycket vitlöksmarinad kommer inte göra det ätbart igen. Förstått!

Hysteriskt rolig är också mannen i butiken, som när han får veta om fusket, säger ungefär ja, man har ju känt sig lite risig i kistan ibland, så man vet ju inte vad man käkat, med skön söderdialekt. Det slår ingen Betnér eller Gustavsson. Förresten; frågan längst upp ställer Josefsson till en av cheferna som tagit ut 20 miljoner i lön och har två Ferrari hemma i garaget. Det är humor.