Dag 2

Tog vägen till vänster om kyrkogården imorse, det är så mycket lugnare där än på gångvägen vid Ringvägen. Konstaterar att man stör sig så mycket mer på biltrafik när man lyssnar på musik. Och i morse fick ingenting störa, för jag hade rockhistoriens förmodligen skönaste gitarrsolo i lurarna, Jimi Hendrix i Bold as Love. Njöt hela vägen till högskolan (och hoppas att jag inte sjöng med så högt att jag skrämde något stackars barn när jag gick förbi förskolan).

Killen är bara 26 när skivan Axis – Bold as Love släpps i London -67, faktiskt i dagarna precis 40 år sedan. Tänker på vad jag själv uppnått under lika lång tid. Kommer inte på något som motsvarar hans prestation, men tröstar mig med att jag förhoppningsvis får några fler år på mig att göra något vettigt. Hendrix dör av en överdos sömntabletter, och säkert lite annat smått och gott, 1970, bara 28 år gammal. Jaja, jag vet att det här skulle handla om vardagens små glädjeämnen. Det bidde:

Åldersångest –
Tragisk och alldeles för tidig bortgång - -
Slipper störande biltrafik +
Fantastiskt gitarrsolo +++

Fyra steg framåt och tre bakåt.

Antar utmaningen

Jag har blivit bloggutmanad av Joanna. Ska under en veckas varje dag tid skriva om de där små sakerna i vardagen som är vackra, roliga, härliga, givande, men som är så lätta att hasta förbi. Kan erkänna att jag är lite orolig, för tänk om det nu visar sig att jag lever ett tomt och tråkigt liv. Å andra sidan kan det ju då vara bra att bli uppmärksammad på det så att man kan försöka göra någonting åt det. Vi får se vad som händer.

Dag 1
Sitter i stora glaskuben här på högskolan och skriver. Väldigt grått ute. Nästan alla som passerar förbi är klädda i svart eller grått, i något enstaka fall med en liten piffig rosa sjal. Då händer det. En man i tomteluva går förbi. Den lyser i rött och i toppen sitter en stor vit boll. I övrigt ser han ut som folk gör mest. Han går in i biblioteket och jag väntar spänt på att han ska komma ut med en säck böcker. Och han kommer ut efter ett tag, men tomhänt.

Har aldrig riktigt fastnat för Springsteen, men nu ger jag honom en chans. Och jag gillar det verkligen, blir nästan lite rörd av sista låten. Han och tomten gör min dag.

Tråkigt väder -
Rolig och oväntad tomte ++
Inga böcker till barna i jul -
Jungleland från skivan Born to run +

Ligger på plus.

Sommaren inom

Promenader är underskattade. Det där att bara röra sig utan ett givet mål. Att ta in omgivningen, fundera över något eller fylla huvudet med musik. Har märkt att man kan blåsa bort jobbiga tankar med hög volym. Basen är viktig. Kanske inte så hälsosamt men hjälper för stunden och ger, vad jag har märkt, inga varaktiga hallucinationer. Igår följde John Legend med runt stan. Håkan gick med en stund. Satt inne ett tag och väntade på att regnet skulle ge med sig men det trummade envist på mot träterrassen här utanför. Och himlen förblev jämngrå så jag gav upp. På väg ut märker jag att mitt paraply är borta och efter långt letande långt in i garderoben hittar jag en gammal regnjacka i mörkgrön galon. Galon är också underskattat.

Det jag uppskattar mest med den här stan är närheten till vattnet. Det tar mig tio minuter tills jag känner doften av insjö. Okej, det är inte sälta och havsvågor, men har sin egen speciella charm. Igår när jag gick där längs stranden var det mörkt, regnigt, kallt och rätt blåsigt. Men fjärden låg lugn. Det var heldagsregn i december, och rinnig sandwich och svala sommardopp kändes avlägsna. Minst sagt.

Fast ändå närvarande, för sen är jag plötsligt där. När musiken tystnar några sekunder mellan två låtar lyssnar jag på droppandet mot galonkapuschongen och för en kort stund befinner jag mig i en skogsglänta mitt i ett stilla sommarregn som slår lätt mot tunn tältduk. Låter kanske löjligt, kan nog tycka det själv nu när jag skriver om det, men det det var så det kändes. Tillbaka i mörkret och snålblåsten känner jag mig ändå inte besviken. Tvärtom. Sommaren känns nog aldrig så underbar som när den är som längst bort. Njuter mer nu än när man är mitt uppe i den. Konstigt det där.

Snälla Kerstin, kan inte du bara ta en laxsnitt till och vara tyst?

Jag är en bitter, tråkig och politiskt korrekt jävel, och som tur var slapp jag vara glad så länge. Nån timme senare strötittade jag nämligen på fyrans debattprogram. Divan Kerstin Dellert uttalade sig om en nyöppnad privat cancerklinik i Stockholm och tyckte att man ju ska få betala för sin vård om man vill det. Hey, det är väl ingen stor grej. Typiskt svenskt att vara emot. Och det gör ju bara den offentliga vården bättre. Mmm, bra tänkt där, Kerstin.

Skönt att slippa vara på gott humor när man somnar.

PS. Kolla in det här svaret från en annan riktig torris på frågan om vad hon skrattar åt. Helt lysande, måste erkänna att jag drog lite på munnen, men bara lite. DS.

Det är humor.

”En lyxbil mindre och kunderna skulle kunna känna sig säkra?”

Onsdagskvällar är numera humorkvällar på SVT. Det är Stå-upp och Grotesqo. De har sina poänger, är helt okej. Inte riktigt Mia och Klara-bra, men okej. Men så är det ju det där med verkligheten och dikten. Hur kul ett humorprogram än är så kan det aldrig konkurrera med det som är roligt i riktiga livet. I onsdags stals hela showen av Uppdrag Granskning.

Förstå mig rätt, jag menar inte att jag känner skadeglädje över att ICA åkte dit så att det stänkte gammal nymalen köttfärs om det. Inte så mycket i alla fall. Men det var inte det som var det roligaste. Det var istället själva programmet, elegansen i avslöjandet, de ironiska anspelningarna på ICA:s försök att framstå som kvalitetens fanbärare.

Men det verkliga underhållningsvärdet fanns i de tvära kasten mellan ICA-handlare som i ena klippet självsäkert berättar om sin framgångar, och i nästa med svettiga pannor ber om ursäkt för att de gjort fel, alltid dock med det obligatoriska tilläget, om vi nu gjort fel, för det här är ju förstås ingenting vi känner till. Om de nu erkänner förstås, en av dem börjar anklaga Josefsson för att ha filmat i en annan butik och kläcker ur sig det briljanta: ”Jo, först är det min butik, sen är det svart och så är det min butik igen”.

Jag förslår därför att regel nr. 1 på kursen i mediaträning blir: Anklaga inte en journalist, i synnerhet inte Janne Josefsson. Du får bara äta upp det, och det smakar bittert. Och nej, tänk inte tanken! Jättejättemycket vitlöksmarinad kommer inte göra det ätbart igen. Förstått!

Hysteriskt rolig är också mannen i butiken, som när han får veta om fusket, säger ungefär ja, man har ju känt sig lite risig i kistan ibland, så man vet ju inte vad man käkat, med skön söderdialekt. Det slår ingen Betnér eller Gustavsson. Förresten; frågan längst upp ställer Josefsson till en av cheferna som tagit ut 20 miljoner i lön och har två Ferrari hemma i garaget. Det är humor.

Att mötas

I torsdags hände något märkligt men väldigt härligt. Jag deltog vid en konferens och på kvällen var det middag. En vanlig konferensmiddag, ni vet med coverband och prisutdelning till årets nånting, i det här fallet kommunens bästa restaurang. Fast det var inte det som var det härliga, det kom först lite senare. Händelsen betydde så mycket för mig att jag skrev ner några rader om den och följer ett litet utdrag ur den texten. Till saken hör att jag att jag var rätt nedstämd den där kvällen, åtminstone till en början.

"...Sen blir det lite lättare att andas igen. Nog svårt att inte dras med av glad allsång och buggande 50+are. Svårt att tjura då. Kl. 23 stänger stället och min bordsdam upplyser mig om att det är ju en dag imorgon också. Jag nickar men tvivlar.

Innan jag traskar hemåt sätter jag mig ner en stund och pratar med några jag aldrig tidigare träffat. Tio minuter senare är vi nere på stan för att fortsätta kvällen, ska bara hämta mitt kårleg uppe hos mig så drar vi dit sen. Delar en flaska rött och timmarna går och kåren stänger ändå snart. Pratar om allt möjligt och det känns, på något väldigt konstigt sätt, som om vi alltid känt varandra. Fast ändå inte. Ibland är det så skönt att en massa historia inte ligger emellan. Jag vet inte mycket om dem och de nästan ingenting om mig. Vi är de vi är, här och nu..."

Låter kanske kryptiskt för en utomstående, men poängen var det där mötet. Ser på vetenskapsmagasinet att den moderna storstadsmänniskan är oerhört anonym jämfört med tidigare generationer. Ju närmare vi bor och lever, desto mindre pratar vi med varandra. Ju fler möjligheter till kommunikation vi får, desto mindre möts vi. Och desto mindre blir "risken" för de där oväntade mötena. De där härliga. Istället nätverkar vi på facebook och det blir vi och dom där andra utanför. I vår hjärna har vi ett kraftfullt verktyg för att kommunicera med varandra, för att umgås, för att få och dela med sig. Vad är det som hindrar oss?

Tröjan skaver lite.

Snart har helgen vecka 47 tagit slut, sjunger aldrig Bob Hund. Men jag gör det, och en hel del annat också förresten. Det är ett effektivt sätt att hålla tankarna på marken. Flyger så lätt iväg annars. Och jag bokstavligen dammar av min vackra, gyllengula gitarr. Vet inte varför den blivit stående i ett hörn så länge. Men nu är den min terapeut och kamrat, och den klingar bättre än någonsin. För musik ska byggas utav känsla. Och är det någonting jag har just nu, i rikligt överflöd dessutom, så är det känsla.

Ett litet inskick också till det vi diskuterade i förra inlägget; alltså ifall människor hellre vill ha nyheter om Britney´s senaste sexchock, än sådant som är viktigt och på riktigt. Just nu på aftonbladet.se tycker närmare 50% av läsarna att man lugnt kan fortsätta shoppa på H&M trots att de utnyttjar barnarbetare vars skolor stänger flera månader under skördesäsongen. Ungarna missar skolan, kanske det mest effektiva vapnet i krig mot fattigdom och ofrihet. 50% som köper mjuka paket och nynnar "allt är frid, herren blid" på vägen hem. Säger nog något om hur långt, eller kort, många är beredda att sträcka sig.

Ska lära mig Cohen´s Hallelujah innan dagen är över.