bättre sent än aldrig, kanske...

Hörde på radion imorse att Bill Clinton varit i Göteborg igår för att signera sin bok "Giving: How Each of Us Can Change the World". Kön ringlade lång på Avenyn. Efteråt höll Clinton ett föredrag och berättade bl.a. att, lyssna noga nu: vi har ett ansvar föra att inte förstöra vår planet, så att våra barnbarn har en bra värld att leva i. Nähä! Men så fick han väl också några hundra tusen för det, och då ska det ju faktiskt vara bra. Ett sådant uttalande är värt varenda penny. Trist bara att det inte är alltid är så. Det skulle t.ex. göra Helen "Will someone please think of the children?" Lovejoy i Simpsons till miljonär.

Och lite synd är det ju förstås att Clinton kommit till insikt nu efter att han haft åtta år på sig som världens mäktigaste. Men det är väl bättre sent än aldrig. Fast nu kanske jag var orättvis, för han är ju å andra sidan mest känd för att han just gav av sig själv. Eller nåt.

Ikväll smäller det!

Duellen med stort D, Reinfeldt vs Sahlin i Agenda. Jag brukar störa nåt oerhört mig på de där obligatorska politiska kommentatorerna som sitter i en soffa bredvid och efteråt berättar vad politiker "egentligen" menade, för det förstår folk tydligen inte själva. Och "såna där politiker" har ju alltid en illvillig baktanke med allt de säger.

Nu tar Aftonbladet det här kommenterandet till nya höjder:

"Vänsterdebattören Ursula Berge och liberala chefredaktören Sofia Nerbrand fick sätta betyg på Sahlin och Reinfeldt inför debatten i kväll. Här är deras dom."

Man kan alltså få proffstyckarnas kommentarer innan själva debatten! Fantastiskt, då behöver man ju inte ens titta på de där ljugande, hala ålarna som bara slingrar sig. Hela tiden!

Det tycker en stolt politiker. (Fast mina vänner skulle nog säga att mitt uppdrag som ersättare i Miljö- och konsumentnämnden inte gör mig till en "sån där politiker". Den är alltid lika härlig, den där; "Alla andra, men inte du, för dig känner jag ju"-attityden.)

Jag hjärtar P1

De senaste tio-femton åren har jag haft ett kärleksförhållande, till ett radioprogram. På den lilla vita köksradion hemma lyste (och lyser) alltid P1-knappen vid nio-tiden på söndagsmornarna. Och sedan dess har min kärlek till Godmorgon, Världen! bara växt. Det programmet har nämligen någonting så ovanligt som - hög kvalité. SR:s bästa reportrar gör de mest intressanta reportagen. Men det är inte bara det att journalisterna är duktiga och erfarna som gör programmet så bra. Ännu viktigare är att inslagen faktiskt får ta tid. Situationen i Burma, Kim Jong Ils fascination för Hollywood-filmer eller utvecklingen (eller kanske tillbakagången i Ryssland) måste inte avhandlas på max 10 sekunder, vilket ju ofta är fallet i nyhetssändningarna. Det finns utrymme för den vackra och tyvärr utrotningshotade aktiviteten problematisering.

Förutom reportagen innehåller programmet ofta riktigt bra krönikor av mer eller mindre kända personer. Imorse var det en av mina favoriter Svante Weyler som talade om självsäkerhet. Han är så sjukt klok, vill bli som honom (som han?, Anna hjälp!). (Tips! Här finns samtliga Jonas Hassen Khemiris underbara krönikor.)

Sen innehåller ju Godmorgon, Världen! förstås Sveriges bästa politiska satir, imorse bl.a med en desperat Mats Odell som försökte kränga statliga bolag på Blocket. Sen frågade han journalisten om numret till den gamle Trustor-skojaren Joakim Posener. Posener kanske kunde hjälpa till nu när Carnegie inte längre är behjälpliga. Sånt tycker jag, för att använda ett västmanländskt kraftuttryck, är skeeetakul. Sån är jag.

Missa inte Filosofiska rummet i eftermiddag (de borde faktiskt fundera på namnbyte, låter ju så dödligt tråkigt). Det handlar i alla fall om om ateism, tror det kan bli kul.

Rött, alltid rätt?

Förra fredagen, när Burmafrågan fortfarande diskuterades, gjorde Aftonbladet en stor grej av att de minsann delat ut 600 röda t-shirts i centrala Stockholm. "Succé för Aftonbladets tröjutdelning. De röda tröjorna för Burmas folk gick åt som smör" skriver tidningen och konstaterar att "människor upplevde det som superpositivt".

Jag tror det här säger en del om vårt samhälle, om synen på solidaritet, och om medias betydelse och roll.

Det här med att bära rött
För tror någon på allvar att det spelar någon roll att vi i västvärlden köper ännu en halsduk (denna gång röd, och vilken tur sen att just rött är så inne i höst)? Kan ju verka så. Tidningar, TV, radio och Internet översvämmades ju i slutet av förra veckan av människor som "visade sitt stöd för det Burmas folk". Så något måste ju folk tro att det hjälper, eller?

Fast jag tror ändå inte det. För jag tror inte att människor (de få som nu faktiskt gjorde det) klär sig i rött för att stödja någon, utan för att stilla sitt dåliga samvete. Man vet att man kan göra något som faktiskt betyder någonting, t.ex. slänga en slant i en insamlingsbössa. Fast då kanske jag, hemska tanke, m...m...måste avstå något. Stod själv på torget i lördags med en insamlingsbössa. Männsikor hastade förbi, många in på en golfbutik i närheten, och det blev så tydligt då, att många väljer att lägga några tusen på en ny putt-klubba och noll kr på medmänniskor som misshandlas och dödas för att de vågar säga ifrån. Men vilken tur ändå att det finns golfkepsar i rött, va!

Tillbaka till Stureplan

Tänk ändå att människor gjorde den oerhörda uppoffringen att ta emot en gratis t-shirt! Klart som fan att man upplevde det som superpositivt; gott samvete och ingen uppoffring i ett! Men Aftonbladet, det går väl inte?! Klart det går, bara vi får några schyssta bilder så att vi kan kränga några lösnummer. Dessuom är det väl svårt att tänka sig en bättre goodwill-reklam än att hjälpa ett gäng förtryckta munkar. Så de där pengarna betalar definitivt igen sig.

Funderar på vad de där pengarna som Aftonbladet köpte tröjor för och skänkte till rika stockholmare kunde gjort för den burmesiska fredsrörelsen. En kopiator och några tusen flygblad kanske, vad vet jag. Fast det hade ju inte blivit så bra bilder för Aftonbladet förstås.

Nygammalt

För några veckor sedan utspelade sig följande konversation under ett möte:

Ung moderat kvinna kommer in från fikapausen. Bredvid henne sitter en äldre moderat man. Han drar ut stolen för henne, och hon ler och säger: "Taaack! Det var snällt av dig!

Han ser mycket nöjd ut och svarar med myndig stämma: "Mmm, du vet, det där sitter ju i sen barnsben, att man ska vara trevlig mot kvinnor.

Kvinnan fnittrar tillbaka: "Ja, sånt där händer ju tyvärr inte så ofta nuförtiden. Män är ju inte så trevliga mot kvinnor längre, alltså på grund av all jämställdhet och sånt där. De två ler i samförstånd.


Finns det människor som är emot jämställdhet? Jag trodde faktiskt inte det. Visste ju att alla inte kallar sig feminister, men om jämställdhet trodde jag inte det var någon diskussion längre. Och att det skulle uttryckas av en typ 23-årig tjej var ännu mer förvånande.

Så nya var de nya moderaterna.

Har funderat på det förra inlägget och är inte helt nöjd. Jag kritiserade 68-vänstern för att tycka en massa utan att ha riktig koll. Det var fel av två skäl:

1. Det verkar som att jag försöker framställa mig själv som väldigt medveten. Det är jag inte.

2. Det är viktigt att människor engagerar sig även om de inte har precis alla kort på borden. Vem skulle då våga tycka någonting? Problemet idag är ju faktiskt inte att människor tycker till för mycket, utan det motsatta.

Sanningen med stort S?

Har haft en mening på hjärnan hela dagen. Vilken? Jo, du gissade rätt! Meningen är ju förstås "...och vi glömde den naturliga socialismen och sådde första fröet till kapitalismen". Bra gissat, men vet du också varför det där hände? Nä, tänkte väl det. Ska berätta, för "så här är det" nämligen. En apa ramlade ner från ett träd och tappade svansen någon gång strax före stenåldern och, som man säger, resten är reviderad historia.

Allt det här, och mycket, mycket mer, har jag lärt mig från skivan "Så här är det" inspelad någon gång på det sköna 70-talet. Något som slår mig när jag lyssnar på den där skivan, och mycket annan progg, och även när jag tittar på Upp till kamp-serien, är att de som såg själva som fullständigt upplysta och medvetna, ofta uppvisar en förvånansvärd naivitet. Som i Upp till kamp:s andra avsnitt när universitetsstudenterna under en föreläsning börjar kasta skräp på läraren och kräver att den borgerliga läroplanen ska krossas. Eller (r):arnas vilda strejker som bara stärkte arbetsgivaresidan eftersom de splittrade facket. Sådana här saker ledde till, vadå? Fast de där exemplen är ju ändå bara västanvindar i jämförelse med när man sjunger om Stalin som vår vän och kamrat. Godtrogenheten når nya nivåer.

Allt kanske inte var bättre förr. Klart det är kul att sjunga att fabriksägarna lever i överflöd medan arbetarna tvingas blanda bark i sitt bröd, men så är det faktiskt inte i Sverige idag, och var det knappast på 70-talet heller. Men att fabrikerna ger en massa jobb är ju inte fullt lika kul att skandera. Låter jag tråkig, kan tycka det själv faktiskt. Så jag kommer lyssna på "Längesen" fler gånger och glädjas åt att vi nog är lite mer "medvetna" idag. Åtminstone vet vi att inget är så enkelt som vi trodde då.