Ska precis stänga av TV:n. Fast är ju egentligen inte så trött, så jag bläddrar igenom mina fyra kanaler ännu en gång i hopp om att kanske kanske hitta något vettigt att bli sömnig till. Knappar in 3 som i Kunskapkanalen och ser barn på en skolgård. En speaker berättar att de kommer från både israeliska och arabiska familjer och att de går där i skolan tillsammans. I samma klass och med både hebreiska och arabiska på schemat. Jag tänker att det där är nog ännu en dokumentär om ännu ett projekt för att skapa ömsesidig förståelse, som det så fint heter. Ett projekt med en vacker tanke men som aldrig blir mer än just ett projekt. Filmen kommer att visa söta små barn som klättrar i klätterställningen tillsammans. De är framtiden kommer den att säga, de är lösningen på den eviga konflikten.
Fast den säger inte det. Den säger motsatsen. Visst leker barnen tillsammans ibland. Det är när de, så där som barn gör, glömmer bort tid och rum och kastar sig handlöst in i leken. Men strax blir de påminda av vuxenvärlden om vad de ska tycka om den andre. Och för ett barn är den vuxnes ord lag.
Filmen ger ingen idyllisk bild, den inger inget hopp. Den visar ett djupt rotat förakt mot "de andra", hur föräldrar, från tidig ålder, lär sina barn att tycka illa om sina klasskompisar för att de talar ett annat språk och tillber en annan gud. Israeliska barn som stolta sjunger nationalsången om att de är det utvalda folket som gud älskar. En sjuårig flicka berättar in i kameran att araberna är lömska och har dödat hennes morfar. Vi har rätt till marken, vi vill inte ha några araber här. Att araberna hon talar om är flickan hon hoppade hopprep med idag på rasten, det har hon glömt nu. Hennes pappa har hjälpt henne glömma.
På maskeraden är en pojke utklädd till bosättare. Först fnissar jag till, för det där är ju bara så jävla dumt, men skrattet fastnar i halsen när jag förstår att det är på allvar. Blir så ledsen av att se vuxna pränta in i sina barn att "de andra" kan man inte lita på, de är falska och tjuvar. Och när det är dags för klassfest vill tjejerna inte bjuda in några av sina arabiska klasskompisar för att de inte tycker att de är trevliga. Sånt gör så ont.
Och sömnig blir jag inte, ligger och funderar länge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Usch, jag får ont i magen bara av att läsa.
Förlåt, det var inte meningen.
Det var väl visst meningen? Kanske inte just att jag skulle få magont, men att beröra. Och det lyckades du ju med, och det är bra.
Okej, det var väl meningen då. Tack också för dina fina ord på om den här bloggen på dn blogg, de kommer jag leva länge på. Tack.
Vad mycket bättre allt skulle bli om vi alltid såg varandra som i första hand människor, och i andra hand alla andra mera obetydliga epitet. Både palestinska och israeliska barn får lära sig att hata dem på andra sidan muren, det var inte så runt Osloavtalet, men så är det nu.
Ja, det är möjligt att du har rätt, Nils. Det kanske fanns en större förståelse tidigare.
Hej Anders!
Vilket bra inlägg,fint skrivet. Jag hade missat det här inlägget. Blir berörd av ämnet, det är sorgligt att se barn hata, de borde ju inte veta vad det är. Det känns hopplöst, om barnen i Israel känner så här, vad finns det då att hoppas på?
Och tack som fan för stödet på min blogg om frågan huruvida jag är rasbiolog eller inte.
Hälsningar Roya
Skicka en kommentar