- Som ledare kan man ju antingen vara snäll eller hård. Jag har valt att vara snäll. Men, tillägger han, man måste visa vem som bestämmer, annars tar de sig för mycket friheter, och det går ju inte.
I onsdags kväll visade Kunskapskanalen dokumentären "China Blue". Den är inspelad i hemlighet och handlar om jeansen du har på dig. Hur de syddes, hur överbliven sytråd klipptes bort, hur de ströks och veks ihop, och till sist lastades på lastbil. Den handlar om en av baksidorna med det ”kinesiska undret”, om unga kvinnor som arbetar för 40 öre per timme med att producera kläder som säljs för flera hundra och ännu mer i våra butiker. Inte minst handlar China Blue om det enorma hyckleriet i att en så kallad socialistisk republik bidrar till att människor tvingas arbeta för svältlöner och under vidriga arbetsförhållanden.
Vi får följa 17-åriga bondflickan Jasmine från den dag hon lämnar sin familj för att resa till storstaden och förhoppningsvis hitta ett arbete. Hennes äldre syster har just börjat på gymnasiet och det bara finns möjlighet för en av dem att gå där. Jasmine måste istället börja bidra till familjens försörjning. Tågresan tar 14 dagar och på plats får hon snart tag på ett jobb som trådklippare i en jeansfabrik. Arbetarna består till övervägande delen av unga kvinnor, vissa bara 14 år gamla. Dagarna under lysrören är långa, omkring 10 timmar. Fast inte när det börjar närma sig leverans förstås, då finns inga tidsbegränsningar. Regeln lyder: står det på griffeltavlan att vi jobbar tills vi är klara, så gör vi det. Ingen övertidsersättning eller ledighet. Ingenting. Chefen, han som yttrar det inledande citatet och en av mycket få män i byggnaden, spenderar huvuddelen av sina arbetsdagar framför sina övervakningkameror. Med de bevakar han varje vrå av fabriken, och som om det inte räckte paraderar svartklädda vakter och håller koll på att arbetarna sköter sig och är flitiga.
Kvällen före leverans-deadline är som vanligt mycket slitsam. Efter 17 timmars arbete orkar Jasmine och hennes 14-åriga vän inte mer, och de ger sig ner på stan för att köpa en kopp hälsote. Teet, har de hört, ska hjälpa mot de envisa sömnattackerna som kommer allt oftare. Det kostar motsvarande en timmes arbete, men det får det vara värt. När teet druckits upp skyndar de direkt tillbaka för ytterligare ett antal timmars arbete. Efter en arbetsdag på 25 timmar får de äntligen gå till sängs. När de vaknar får de veta att alla som lämnat byggnaden under natten ska böta 20 yuan, motsvarande ungefär tre dagslöner.
Hur blev socialismens högborg ett paradis för hänsynslösa utsugare? Jag vet att frågan stinker floskler, men den är ändå berättigad. Det borde väl inte gå, men gör tydligen det. Eller kanske inte, det får tiden utvisa. Bakgrunden till den här situationen finns i den väldiga folkförflyttning som sker i dagens Kina. Mer än 130 miljoner människor som söker lyckan, eller kanske söker undvika olyckan, i någon av Kinas närmast explosionsartat snabbväxande städer. Många lyckas ta sig ur den extrema fattigdomen, men många fastnar också i arbetsförhållandena liknande de i filmen. Och klagar du så kan du dra, det finns alltid tio, eller hundra, eller tusen med mössan i hand utanför fabriksporten.
I onsdags kväll visade Kunskapskanalen dokumentären "China Blue". Den är inspelad i hemlighet och handlar om jeansen du har på dig. Hur de syddes, hur överbliven sytråd klipptes bort, hur de ströks och veks ihop, och till sist lastades på lastbil. Den handlar om en av baksidorna med det ”kinesiska undret”, om unga kvinnor som arbetar för 40 öre per timme med att producera kläder som säljs för flera hundra och ännu mer i våra butiker. Inte minst handlar China Blue om det enorma hyckleriet i att en så kallad socialistisk republik bidrar till att människor tvingas arbeta för svältlöner och under vidriga arbetsförhållanden.
Vi får följa 17-åriga bondflickan Jasmine från den dag hon lämnar sin familj för att resa till storstaden och förhoppningsvis hitta ett arbete. Hennes äldre syster har just börjat på gymnasiet och det bara finns möjlighet för en av dem att gå där. Jasmine måste istället börja bidra till familjens försörjning. Tågresan tar 14 dagar och på plats får hon snart tag på ett jobb som trådklippare i en jeansfabrik. Arbetarna består till övervägande delen av unga kvinnor, vissa bara 14 år gamla. Dagarna under lysrören är långa, omkring 10 timmar. Fast inte när det börjar närma sig leverans förstås, då finns inga tidsbegränsningar. Regeln lyder: står det på griffeltavlan att vi jobbar tills vi är klara, så gör vi det. Ingen övertidsersättning eller ledighet. Ingenting. Chefen, han som yttrar det inledande citatet och en av mycket få män i byggnaden, spenderar huvuddelen av sina arbetsdagar framför sina övervakningkameror. Med de bevakar han varje vrå av fabriken, och som om det inte räckte paraderar svartklädda vakter och håller koll på att arbetarna sköter sig och är flitiga.
Kvällen före leverans-deadline är som vanligt mycket slitsam. Efter 17 timmars arbete orkar Jasmine och hennes 14-åriga vän inte mer, och de ger sig ner på stan för att köpa en kopp hälsote. Teet, har de hört, ska hjälpa mot de envisa sömnattackerna som kommer allt oftare. Det kostar motsvarande en timmes arbete, men det får det vara värt. När teet druckits upp skyndar de direkt tillbaka för ytterligare ett antal timmars arbete. Efter en arbetsdag på 25 timmar får de äntligen gå till sängs. När de vaknar får de veta att alla som lämnat byggnaden under natten ska böta 20 yuan, motsvarande ungefär tre dagslöner.Hur blev socialismens högborg ett paradis för hänsynslösa utsugare? Jag vet att frågan stinker floskler, men den är ändå berättigad. Det borde väl inte gå, men gör tydligen det. Eller kanske inte, det får tiden utvisa. Bakgrunden till den här situationen finns i den väldiga folkförflyttning som sker i dagens Kina. Mer än 130 miljoner människor som söker lyckan, eller kanske söker undvika olyckan, i någon av Kinas närmast explosionsartat snabbväxande städer. Många lyckas ta sig ur den extrema fattigdomen, men många fastnar också i arbetsförhållandena liknande de i filmen. Och klagar du så kan du dra, det finns alltid tio, eller hundra, eller tusen med mössan i hand utanför fabriksporten.
Du som missade China Blue i onsdags har en ny chans på lördag. Så skippa shoppingrundan och lär dig lite om hur våra medmänniskor har det. Du har ju så många jeans ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar