Vid ett tillfälle under förra årets valrörelse pratade jag med tjej som gick sista året på gymnasiet. Vi diskuterade politik och hon berättade för mig om sin mamma som blivit sjukskriven och att de nu hade svårt att få pengarna att räcka till, alltså redan innan regeringsskiftet.
Fast, sa hon, det är egentligen inte pengarna som är det stora problemet, utan själva sättet man betraktar människor på. Hur man liksom ser ner på de som har det svårast. Borgarna verkar tycka att den som är sjuk är en belastning för samhället, en börda på de duktiga och arbetssamma medborgarnas axlar. De som redan har det tuffast kan då (ska då!) tryckas ner ytterligare. För den som inte gör rätt för sig, den tär.
Och med klinisk precision opererar man bort den gnutta soldaritet och medmänsklighet som eventuellt finns kvar i samhället. Jag vet att det är svårt att återge ett sådant samtal som vi hade då. Det blir mest platt så här i skrift. Men det är på mötet med den här tjejen jag tänker när jag läser om ledande moderater som, trots höga löner, år efter år medvetet utnyttjat svart arbetskraft.
Tärande?! Nääääeee, nu skojar du, va! Närande ska det vara, vi när väl ekonomin. Inte sant, älskling? Jo, tänkte väl det.
Men vänta nu... Hur blev det mer okej att fuska med skatten än att ta emot de bidrag man enligt lag har rätt till?
Läser i DN att det fuskas betydligt mer med skatter än med bidrag.
- Ungefär en fjärdedel jämfört med skattefusket, det är min personliga uppfattning, säger Stig Orustfjord som ägnat sig åt de här frågorna i femton år.
Märkligt att den "lilla detaljen" inte nämndes i förra årets valdebatter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar