Att mötas

I torsdags hände något märkligt men väldigt härligt. Jag deltog vid en konferens och på kvällen var det middag. En vanlig konferensmiddag, ni vet med coverband och prisutdelning till årets nånting, i det här fallet kommunens bästa restaurang. Fast det var inte det som var det härliga, det kom först lite senare. Händelsen betydde så mycket för mig att jag skrev ner några rader om den och följer ett litet utdrag ur den texten. Till saken hör att jag att jag var rätt nedstämd den där kvällen, åtminstone till en början.

"...Sen blir det lite lättare att andas igen. Nog svårt att inte dras med av glad allsång och buggande 50+are. Svårt att tjura då. Kl. 23 stänger stället och min bordsdam upplyser mig om att det är ju en dag imorgon också. Jag nickar men tvivlar.

Innan jag traskar hemåt sätter jag mig ner en stund och pratar med några jag aldrig tidigare träffat. Tio minuter senare är vi nere på stan för att fortsätta kvällen, ska bara hämta mitt kårleg uppe hos mig så drar vi dit sen. Delar en flaska rött och timmarna går och kåren stänger ändå snart. Pratar om allt möjligt och det känns, på något väldigt konstigt sätt, som om vi alltid känt varandra. Fast ändå inte. Ibland är det så skönt att en massa historia inte ligger emellan. Jag vet inte mycket om dem och de nästan ingenting om mig. Vi är de vi är, här och nu..."

Låter kanske kryptiskt för en utomstående, men poängen var det där mötet. Ser på vetenskapsmagasinet att den moderna storstadsmänniskan är oerhört anonym jämfört med tidigare generationer. Ju närmare vi bor och lever, desto mindre pratar vi med varandra. Ju fler möjligheter till kommunikation vi får, desto mindre möts vi. Och desto mindre blir "risken" för de där oväntade mötena. De där härliga. Istället nätverkar vi på facebook och det blir vi och dom där andra utanför. I vår hjärna har vi ett kraftfullt verktyg för att kommunicera med varandra, för att umgås, för att få och dela med sig. Vad är det som hindrar oss?

Tröjan skaver lite.

Snart har helgen vecka 47 tagit slut, sjunger aldrig Bob Hund. Men jag gör det, och en hel del annat också förresten. Det är ett effektivt sätt att hålla tankarna på marken. Flyger så lätt iväg annars. Och jag bokstavligen dammar av min vackra, gyllengula gitarr. Vet inte varför den blivit stående i ett hörn så länge. Men nu är den min terapeut och kamrat, och den klingar bättre än någonsin. För musik ska byggas utav känsla. Och är det någonting jag har just nu, i rikligt överflöd dessutom, så är det känsla.

Ett litet inskick också till det vi diskuterade i förra inlägget; alltså ifall människor hellre vill ha nyheter om Britney´s senaste sexchock, än sådant som är viktigt och på riktigt. Just nu på aftonbladet.se tycker närmare 50% av läsarna att man lugnt kan fortsätta shoppa på H&M trots att de utnyttjar barnarbetare vars skolor stänger flera månader under skördesäsongen. Ungarna missar skolan, kanske det mest effektiva vapnet i krig mot fattigdom och ofrihet. 50% som köper mjuka paket och nynnar "allt är frid, herren blid" på vägen hem. Säger nog något om hur långt, eller kort, många är beredda att sträcka sig.

Ska lära mig Cohen´s Hallelujah innan dagen är över.

Kan ingen ge stackarn ett ben?

Om du missade Aktuellt kl. 21 igår kväll bara måste du spana in det här, ungefär 4 min in i programmet. Visst är han helt fantastisk! Claes Boltenstern, vilken karl! Jag som trodde att de ärkekonservativa var en utdöd art i vårt land. Vad fel jag hade. Kanslichef på Kungliga Automobil Klubben, bara en sån sak. Hade det varit första april hade jag varit övertygad om att det var ett skämt. Det är jag i och för sig ändå, för han kan faktiskt inte vara på riktigt. I intervjun sitter Herr Boltenstern verkligen framför KAK-skölden med porträtt av kungen och drottningen på varsin sida. Han tycker att Reinfeldt "kapat trossen" med "kärnväljarna" och att de är "centrala" när det blåser snålt. Solklart, Classe. Och du kommer säkert att rösta på nåt annat parti nästa val. Aaa.

Sen kommer Reinfeldt. Den vanliga visan. Prat. Prat. Prat. Människor förstår inte sitt eget bästa. Prat. De tror att de som har det tufft har fått det sämre, men så är det inte. Prat. Prat. Det är långt till valet. Prat. "...det är ett öppet läge" Prat. "...under mina resor där jag träffat offentliganställda kvinnor". Prat. Prat. "Vi är i en genomförandefas". Prat. "Många har känt en koppling till a-kassan och har en självbild av att de betalar mer till höjd a-kassa än vad de fått i sänk skatt. Det må vara så att...att det inte är sant, men det är en upplevelse som många har".

Nä, människor förstår alltså inte sitt eget bästa. Pappa Fredrik vet, inte du. MUF kanske ska börja trycka "Fredrik kan själv"-knappar. Nä, människor förstår faktiskt nästan ingenting. Framförallt förstår de inte hur bra vi moderater är! Eller så kanske det är just det de gör. Och så lite mer prat och huvudet på sned och stora valpögon och fuktig blick in i kameran.

Ostkaka och lite arbetarromantik

En hel vecka nu utan att jag skrivit något här. Lite konstigt är det allt, för det har ju inte saknats grejer att kommentera. Det har varit val i Danmark, valjakt i Japan, EM-val i närheten av Valencia och i onsdags var det ju Ostkakans dag. Det mesta som kunde gå dåligt gick också dåligt, förutom Ostkakans dag förstås som för min del var en riktig fest, i folkmun numera känt som tabberaset på Östra Ringvägen. Hur var din Ostkakans dag? (visst bär den frågan en svag doft av Dolmio pastasås?)

Dagens Vetenskapsradion Forum i P1 handlar till stor del om socialistiska symboler. En så kallad lärd kvinna berättar bl.a. att den knutna näven härstammar från antiken. Att lyfta armen var att blotta sig för fienden, och det skulle tydligen vara något ärofyllt (undrar om kvinnorna som satt hemma med ungarna tyckte det var lika häftigt). Sen har den "lärda" kvinnan mage att påstå att arbetarrörelsen skulle ha haft både vita och blå (blå!) fanor. Kapitalets lakejer gömmer sig överallt och försöker så split och förvirring i våra led. Låt dig inte luras, kamrat.

Var tvungen att sätta mig ned, blev så upprörd. Nåväl, när du lyssnat klart kan du svara på följande fråga: bör SAP byta logga?

Lite evolution och livets mening

Det spekuleras just nu hejvilt om Pekka-Eric Auvinens eventuella motiv till dödsskjutningen i finska Jokela. Tydligen var han anhängare av en politisk-fiolosofisk inriktning kallad ekofascism, vilket fått kreationister, intelligenta designers och annat löst folk att vädra morgonluft. I tidningen Dagen hävdar t.ex. den så kallade "biologen och geovetaren" Mats Molén att skolmassakern var evolutionslärans fel. Med förmodad myndig stämma ryter han att:

- Den förlorade tron på Gud som Skaparen får människor att tappa meningen med livet och snedvrider deras moral.

Mats har varit inne Pekka-Eric Auvinens hemsida och läst en massa hemskheter:

– Där står att ”livet är bara en slump”, ”resultatet av en lång evolution”, ”evolution är både en teori och ett faktum, kreationism/skapelsetro är inte det”. ”Människan är bara en art bland andra”, ”döden är ingen tragedi”, ”alla människors liv är inte värda att behålla”, ”i dag är det naturliga urvalet helt missriktat” och så vidare.

Man kan ju tycka vad man vill om ifall livet är en slump eller inte. Men är det verkligen evolutionsteori som "biolog" Molén pratar om? Budskapet i den vetenskapliga teori som fick sitt genombrott i och med att Darwin publicerade "On The Origin Of Species By Means Of Natural Selection", 1859, har ofta felaktigt förenklats till att det är den starke som överlever. Det passar ju väldigt bra om man vill smutskasta en teori och få den att framstå som otrevlig och omänsklig. Problemet är bara att varken Darwin eller någon annan evolutionsteoretiker efter honom påstått det. Enligt evolutionsteorin är det istället den individ som är bäst lämpad som kommer att vara mest framgångsrik. Bra egenskaper behöver därför inte vara råstyrka, utan kan lika gärna handla om att man kan samarbeta eller något annat. Det kanske kan tyckas som en obetydlig skillnad, men det viktiga i sammanhanget är att evolutionsläran inte säger något om vilka egenskaper som gör en individ bäst lämpad. Den uttalar sig över huvud taget inte om hur vi bör bete oss, och är, till skillnad från kreationism, ingen moralfilosfi. Det den beskriver är hur urvalet går till i naturen, varken mer eller mindre.

Därför blir det så konstigt när Mats hävdar att:

– Den här personen är således klart påverkad av evolutionsteorin, och tror sig göra rätt. Sedan har tankarna förstärkts av kopplingen till våld samt ett förvirrande beteende.

Du Mats, jag tror att de där två sista anledningarna räcker ganska långt för att ställa till problem. Så håll dig du till dem, och blanda inte in din personliga religiösa uppfattning. Men Mats ger sig inte, utan fortsätter:

– Evolutionsteorin lärs ut i alla skolor. I många läromedel står även mer eller mindre klart att livet är en slump och/eller att livet är meningslöst.

Skulle ju faktiskt vara kul att se de där böckerna. För att kunna säga som Mats gör ovan måste man dels förmodligen ha en ruskigt bra syn så att man ser det där som står "mer eller mindre klart", dels måste man utgå ifrån att det enda som betyder något är Gud, allt annat är meningslöst. Jag har personligen inga problem med att livet skulle bero på en slump. Det, om något, gör väl att man kan uppskatta sitt liv? Men att det skulle betyda att allt är meningslöst, det håller jag verkligen inte med om. Solidaritet är inte meningslöst. Vänskap är inte meningslöst. Njutning är inte meningslöst. Stilla snöfall över Yngerns mörkblå yta med en fond av tusentals tallar som lutar sig ut över vattnet, är oerhört meningsfullt för mig. Till och med fästingar har ju tydligen en roll i ekosystemet.

Men nu blev det visst en helt annan diskussion än det var tänkt, och den tänker jag inte fortsätta idag.

Den nya arbetarrepubliken?

- Som ledare kan man ju antingen vara snäll eller hård. Jag har valt att vara snäll. Men, tillägger han, man måste visa vem som bestämmer, annars tar de sig för mycket friheter, och det går ju inte.

I onsdags kväll visade Kunskapskanalen dokumentären "China Blue". Den är inspelad i hemlighet och handlar om jeansen du har på dig. Hur de syddes, hur överbliven sytråd klipptes bort, hur de ströks och veks ihop, och till sist lastades på lastbil. Den handlar om en av baksidorna med det ”kinesiska undret”, om unga kvinnor som arbetar för 40 öre per timme med att producera kläder som säljs för flera hundra och ännu mer i våra butiker. Inte minst handlar China Blue om det enorma hyckleriet i att en så kallad socialistisk republik bidrar till att människor tvingas arbeta för svältlöner och under vidriga arbetsförhållanden.

Vi får följa 17-åriga bondflickan Jasmine från den dag hon lämnar sin familj för att resa till storstaden och förhoppningsvis hitta ett arbete. Hennes äldre syster har just börjat på gymnasiet och det bara finns möjlighet för en av dem att gå där. Jasmine måste istället börja bidra till familjens försörjning. Tågresan tar 14 dagar och på plats får hon snart tag på ett jobb som trådklippare i en jeansfabrik. Arbetarna består till övervägande delen av unga kvinnor, vissa bara 14 år gamla. Dagarna under lysrören är långa, omkring 10 timmar. Fast inte när det börjar närma sig leverans förstås, då finns inga tidsbegränsningar. Regeln lyder: står det på griffeltavlan att vi jobbar tills vi är klara, så gör vi det. Ingen övertidsersättning eller ledighet. Ingenting. Chefen, han som yttrar det inledande citatet och en av mycket få män i byggnaden, spenderar huvuddelen av sina arbetsdagar framför sina övervakningkameror. Med de bevakar han varje vrå av fabriken, och som om det inte räckte paraderar svartklädda vakter och håller koll på att arbetarna sköter sig och är flitiga.

Kvällen före leverans-deadline är som vanligt mycket slitsam. Efter 17 timmars arbete orkar Jasmine och hennes 14-åriga vän inte mer, och de ger sig ner på stan för att köpa en kopp hälsote. Teet, har de hört, ska hjälpa mot de envisa sömnattackerna som kommer allt oftare. Det kostar motsvarande en timmes arbete, men det får det vara värt. När teet druckits upp skyndar de direkt tillbaka för ytterligare ett antal timmars arbete. Efter en arbetsdag på 25 timmar får de äntligen gå till sängs. När de vaknar får de veta att alla som lämnat byggnaden under natten ska böta 20 yuan, motsvarande ungefär tre dagslöner.

Hur blev socialismens högborg ett paradis för hänsynslösa utsugare? Jag vet att frågan stinker floskler, men den är ändå berättigad. Det borde väl inte gå, men gör tydligen det. Eller kanske inte, det får tiden utvisa. Bakgrunden till den här situationen finns i den väldiga folkförflyttning som sker i dagens Kina. Mer än 130 miljoner människor som söker lyckan, eller kanske söker undvika olyckan, i någon av Kinas närmast explosionsartat snabbväxande städer. Många lyckas ta sig ur den extrema fattigdomen, men många fastnar också i arbetsförhållandena liknande de i filmen. Och klagar du så kan du dra, det finns alltid tio, eller hundra, eller tusen med mössan i hand utanför fabriksporten.

Du som missade China Blue i onsdags har en ny chans på lördag. Så skippa shoppingrundan och lär dig lite om hur våra medmänniskor har det. Du har ju så många jeans ändå.

liten, liten detalj bara.

Vid ett tillfälle under förra årets valrörelse pratade jag med tjej som gick sista året på gymnasiet. Vi diskuterade politik och hon berättade för mig om sin mamma som blivit sjukskriven och att de nu hade svårt att få pengarna att räcka till, alltså redan innan regeringsskiftet.

Fast, sa hon, det är egentligen inte pengarna som är det stora problemet, utan själva sättet man betraktar människor på. Hur man liksom ser ner på de som har det svårast. Borgarna verkar tycka att den som är sjuk är en belastning för samhället, en börda på de duktiga och arbetssamma medborgarnas axlar. De som redan har det tuffast kan då (ska då!) tryckas ner ytterligare. För den som inte gör rätt för sig, den tär.

Och med klinisk precision opererar man bort den gnutta soldaritet och medmänsklighet som eventuellt finns kvar i samhället. Jag vet att det är svårt att återge ett sådant samtal som vi hade då. Det blir mest platt så här i skrift. Men det är på mötet med den här tjejen jag tänker när jag läser om ledande moderater som, trots höga löner, år efter år medvetet utnyttjat svart arbetskraft.

Tärande?! Nääääeee, nu skojar du, va! Närande ska det vara, vi när väl ekonomin. Inte sant, älskling? Jo, tänkte väl det.

Men vänta nu... Hur blev det mer okej att fuska med skatten än att ta emot de bidrag man enligt lag har rätt till?

Läser i DN att det fuskas betydligt mer med skatter än med bidrag.

- Ungefär en fjärdedel jämfört med skattefusket, det är min personliga uppfattning, säger Stig Orustfjord som ägnat sig åt de här frågorna i femton år.

Märkligt att den "lilla detaljen" inte nämndes i förra årets valdebatter.

Punsch-kotte med bitter eftersmak

Kom nyss hem från en promenad till Huddinge centum. Tog vägen genom lilla parken vid Tingshuset. Vädret var inget vidare så jag skyndade hemåt, men hann ändå lågga märke till ett klistermärke som satt på en lyktstolpe, med ett tänkvärt budskap.

Märket är en del av Greenpeace´s kampanj för att förmå OKQ8 att lägga ner planerna på att börja importera palmolja för att tillverka så kallad biodiesel. Palmolja är nämligen inte så bra. Faktiskt riktigt dåligt. Eller egentligen inte. För palmoljan har många bra egenskaper, den är t.ex. hållbar och billig att framställa, vilken gör den perfekt att använda i alla möjliga sorters matvaror. Den finns kanske i den punsch-kotte jag tuggar i mig just nu (fast det vet man inte för det behöver av någon anledning inte märkas ut).

Problemet med palmolja är inte oljan i sig. Den är inte farlig och fettsammansättningen är säkert helt okej. Problemet är istället hur den odlas. Eller inte det egentligen heller, för den kan mycket väl odlas på ett hållbart sätt. Det är när den inte gör det som det blir problem, jättejättestora problem. Tyvärr efterfrågas mer och mer biobränsle, och då tenderar odlingen att bli av den ohållbara typen.

USA eller Kina, USA eller Kina. Vilket land som står för de största utsläppen av växthusgaser diskuteras ofta. Men vilket land är värst efter dessa två? Jo, det är faktiskt Indonesien, och anledningen är att Indonesien varje år skövlar stora mängder regnskog för att anlägga, just det, palmoljeplantager. Det är naturligtvis ett problem i sig att världens mest artrika skog skövlas, där några av världens sista vilda orangutanger lever, men skövlingen medför också enorma utsläpp av växthusgaser. Så här fungerar det: I Indonesien består regnskogen till stor del av en typ av träskområden (en sorts torvmossar) där vattnet står mycket högt. Under tusentals år har döda växter och djur fallit ner på marken, men den höga vattennivån har förhindrat dem från att förmultna. När organiskt material förmultnar avgår koldioxid och således finns stora mängder koldioxid "lagrad" i torvområdena.

Oljepalmen vill ha det torrare än det som torvmarkerna erbjuder. Områdena dikas därför ut och koldioxid avgår. Räknar man på det visar det sig att utsläppen av koldioxid från "biodiesel" framställd ur palmolja är ungefär 3 gånger större än de från bensin. Så mycket bio var den dieseln.

Pihlblad-affären?

Schenström hit och Schenström dit. Varför kallas det inte inte Pihlblad-affären? Vem bryr sig om vem Ulrica Schenström kysser? Okej, jag vet att hon kanske hade jour och då är det ju naturligtvis inte så lämpligt att vara "glad i hatten", men jag kan inte komma ifrån att de starka reaktioner som till slut ledde till hennes avgång, luktar lite unken kvinnosyn. En man som var berusad och ville kramas skulle nog snarare betraktas som, just "manlig" enligt den vanliga stereotypa bilden av en man. Nu känns det som om Schenström tvingats avgå mer för att hon inte passat in i bilden av hur en "kvinna" ska bete sig, än för hur hon faktiskt skött, eller misskött, sitt jobb. Och den känslan är inte så trevlig.

Personligen tycker jag dessutom att det mest uppseendeväckande i hela historien är att en av landets mest namnkunniga politiska kommentatorer har så trevligt med statsministerns närmaste tjänsteman. Som tv-tittare vill jag kunna vara säker på att nyheternas politiska reportrar försöker ge en så objektiv bild som möjligt. Jag tror inte Pihlblad kan ge det om han har privata kopplingar till rikets mäktigaste tjänsteman. Så varför inte Pihlblad-affären?