Om att måla in sig i ett hörn

I närheten av mitt hus ligger ett gammalt industriområde. Ett eget kvarter lite utanför stadskärnan. Kopparlunden heter området och känner du igen det beror det kanske på att det där som Åsas pappa arbetar i boken Mig äger ingen. Jag tar en promenad där ibland, känner atmosfären. Det är den där typen av äldre industriområde klätt i rödbrunt tegel och grå kullersten, inte som dagens trista i vit plast och korrigerad plåt. Trots att det är många år sedan den tunga industrin försvann härifrån, tycker jag mig ibland höra maskiner slamra när jag går där. Och vilket vackert namn förresten på ett industriområde, Kopparlunden. Inte som Huddinge Östra eller så.

På en rostig stolpe där i Kopparlunden sitter resterna av ett litet klistermärke. Såhär efter kanske 30 år är det knappt läsbart, men med lite fantasi kan man urskilja "Köp Svenskt, rädda teko-industrin. SSU". Jag kommer att tänka på det där klistermärket när jag läser om regeringens 28-miljardersprogram för att rädda bilindustrin. Regeringen, oppositionen, IF Metall, Bil Sweden - nästan alla verkar tycka att det är väl spenderade pengar. Fast jag håller inte med.

Härom kvällen diskuterades detta i SVT:s Debatt. Fast diskuterades är ju fel ord, för Debatt är inget diskussionsprogram, åtminstone inte om man med diskussion menar konstruktiv dialog där olika åsikter möts. Istället verkar det handla mest om att skrika ut sin åsikt, högst och mest i falsett vinner. Människor bjuds in för att kasta skit på varandra och de få vettiga, insatta, kunniga personerna ges max 20 sekunder, sen tycker Josefsson att det blir dålig TV och avbryter. Men i alla fall... en av deltagarna var en ekonom från någon av alla högertankesmedjor, minns inte namnet. Killen tyckte att det var jättekonstigt att arbetarrörelsen ville att staten skulle gå in med pengar för att rädda Volvo PV och SAAB, för det var ju en naturlig del av samhällsutvecklingen att företag gick i konkurs. Och det har han ju rätt i.

Det är en viktig del i den svenska arbetsmarknadsmodellen som den sett ut under många decennier, och som varit framgångsrik när det gäller tillväxt och låg arbetslöshet. De företag som är olönsamma, lågproduktiva kan inte överleva på sikt, det är bara dumt att streta emot och speciellt dumt att peta in skattepengar. De effektiva företagen överlever och skapar ekonomisk utveckling, människor får anställning. Visst, högerkillen har rätt, men han råkar glömma en liten detalj.

Och det han glömmer är att en dynamisk arbetsmarknad kräver ett stabilt socialt skyddsnät. Som det ser ut nu får de som tvingas ut i arbetslöshet kanske hälften av den tidigare lönen i a-kassa. Det drabbar inte bara dem själva och deras familjer. Att människor inte har pengar att handla för är ett problem för hela samhället. En snöboll sätts i rullning. Ju fler arbetslösa med låg ersättning, desto sämre total köpkraft, vilket i sin tur gör det svårare för restauranger, butiker, frisörer etc. att få verksamheten att gå ihop. Ännu fler förlorar jobbet vilket minskar kommunernas skatteintäkter och leder till uppsägningar inom skolan och vården.

Vidare krävs ett fungerande utbildningssystem, så att människor kan ta de jobb som skapas i de mer effektiva företagen. Och så har det ju varit. Sverige drabbades inte av massarbetslöshet när tiotusentals förlorade sina arbeten inom varvs- och Tekoindustrin. Och trots SSU:arnas Köp Svenskt-kampanj gick inte staten in med några omfattande stödprogram. Den nuvarande regeringen minskar dock antalet platser inom vuxenutbildningen. Kommunerna får inga pengar när staten prioriterar skattesänkningar.

De sänkta ersättningsinvåerna och de minskade möjligheterna till omskolning gör nu att regeringen är tvungen att stödja Volvo PV och SAAB ekonomiskt. Den har målat in sig i ett hörn och kan inte göra på något annat sätt. Konsekvenserna av arbetslösheten blir helt enkelt så svåra.

Använd pengarna till vettigare saker
Vaknar tidigt och knäpper på TV:n, reprisen av gårdagens Mittnytt. I Östersund planeras uppsägningar inom vården och en gymnasieskola i Timrå ska dra in var tredje lärartjänst nästa år. Tänk om bara en liten del av de 28 miljarderna istället användes till att säkerställa kvalitet i välfärden. 28 miljarder motsvarar omkring 300 heltidsanställningar i varenda svensk kommun. Jag tycker att det är bättre spenderade pengar, bifall någon?

Hur ett minus ett blir två

För några veckor sedan lyssnade jag på en paneldiskussion om hur företag och organisationer kan arbeta med miljöfrågor. En av paneldeltagarna var Camilla Slunge Dowling, miljöchef på OKQ8. Hennes budskap, som hon återkom till gång på gång, var att företaget måste hitta så kallade symbolfrågor. Hon tog som exempel att OKQ8 numera enbart serverar ekologiskt kaffe på sina mackar. Det, tyckte Camilla, var att arbeta aktivt med miljöfrågorna. Och jag förstår henne. Ett företag vars enda mål är att tjäna så mycket pengar som möjligt resonerar naturligtvis så. Kunderna ska känna sig duktiga, vilket de förhoppningsvis gör om de läser KRAV på plastmuggen. I bästa fall känner de sig så pass miljövänliga att de tänker att nu kan vi ju ta bilen en bit till, för vi har ju ändå varit så snälla mot miljön. Vem vinner på det?

Det är så lätt att låta sig luras, speciellt om vi vill bli lurade. Jag kan själv känna så där när jag står vid kyldisken och ska köpa mjölk, ekologisk eller ekoologisk. Köper jag den ekologiska kan jag ju kosta på mig någonting mindre miljövänligt. Risken är förstås att detta någonting är mer miljöskadligt. Men vi funkar inte så, vi har så svårt att värdera och jämföra. Något miljöbra minus något miljödåligt, 1-1=0 tänker vi, när det i själva verket kanske är 1-1,5 eller nåt. Dessutom minns vi nog tydligare de gånger då vi gjort ett bra val, därför att vi vill det, därför att vi mår bra av att tänka att vi gjort ett vettigt val. Ett helt naturligt beteende, men effekten kan bli att jag t.ex. byter några bilresor mot de där KRAV-märkta bananerna jag köpte för tre veckor sedan, och vips så har 1-2 blivit 2 för mig, men -3 för miljön, eller nåt.

I slutet av den där paneldiskussionen fick Camilla Slunge Dowling frågan hur politiska partier kan arbeta med miljöfrågorna. Och ja, hon svarade förstås att det är viktigt att jobba med symbolfrågor. Men den här gången förstår jag henne inte alls. För politik är väl inte som försäljning, inte som att kränga bensin i en plastmugg med KRAV-loggan utanpå. Eller är det just så det är? Vill ju inte tro det men ibland kan man undra.

Sjunger Backlash blues

I början av november tar jag en promenad bort mot Östra hamnen. Sjön på min högra sida är lugn och lika grå som himlen, vindstilla, lätt regn. Förbi gamla ångkraftverket, det som en gång i tiden var världens modernaste kraftverk, hade någon revolutionerande teknik som amerikaner och japaner kom för att studera. Nu en i stort sett övergiven koloss i rött tegel, fritidsbåtsmuseum i bottenvåningen, öppet lörd. 10-14, ring för visning. Fuktig kyla tränger innanför jackan. Över grusplanen, mellan båtar i vinterdvala, och förbi buskaget där näktergalen sjöng förra gången jag gick här.

Lyssnar på Nina Simones mjuka, klara röst. Har hört skivan förut, men det är först nu som jag riktigt förstår henne. Backlash blues är så slagkraftig i all sin enkelhet, eller kanske just därför. Den handlar om vardagsrasism i 60-talets USA, men framförallt om att den en dag ska krossas och att världen ska bli mänskligare. 1967 kommer ”Nina Simone Sings the blues & nuff said”. Mer än fyrtio år senare får hon rätt när USA väljer en färgad president. Och jag hatar att behöva skriva färgad, inser att det fortfarande är så långt kvar tills Kings och Simones och din och min dröm går i uppfyllelse. Men valet är ett steg i rätt riktning, och himlen känns lite ljusare nu.

Lyssna här.

Sanningen känns

Idag skriver SVD:s ledarblogg om varför kapitalismen är så bra. Som bevis för detta har Per Gudmundson plockat fram en gammal reklamfilm från Estland under Sovjettiden och han berättar hur osmaklig filmen är:

"Enklast möjliga korsklippning mellan strosande fågel, köttkvarn och mumsande flickor. Plus ett lika upphackat ljudspår som bara upprepar ”kyckling”, ”hackat kött”, ”kyckling”, ”hackat kött”, och så vidare. Det är hit man kommer efter femtio års socialism."

Och visst ser det inte särskilt trevligt ut, men det är ju liksom så det är. Det är ju liksom så mat produceras. Hundrafemtio år av kapitalism har istället gjort oss (lyckligt!?) ovetande om hur maten hamnar på våra tallrikar. Det här är också förmodligen det största hyckleriet inom kapitalismen eftersom den sägs bygga på teorin om den "ekonomiska människan", som antas kunna göra medvetna val med full information om alla möjliga alternativ och dess konsekvenser.

När Ceylon Tea visar bilder från grönskande sluttninger i Indien med några arbetare som rör sig stillsamt bland buskarna, eller när bilföretag beskriver elbilar som "utsläppsfria" (såg det senast i dagens DN, eller när Audi, Saab och säkert många fler beskriver sina dieselbilar som miljöbilar som går på "naturlig kraft", så är det medvetet förljugna bilder som syftar till att desinformera konsumenterna. Det finns hur många exempel som helst (ni får gärna komma med fler så lägger jag upp dem).

I Sovjet behövdes inte reklam för att locka människor till ett visst varumärke eftersom det ofta bara fanns ett sådant. Jag vill förstås inte ha det så, men tycker att man borde kunna ställa högre krav på reklamen, kunna kräva att den inte får vara direkt missvisande. Vad tycker ni?

Hon sätter ord på solidariteten

Såg du dokumentären En som alla – alla som en som visades på SVT i söndags? Den handlade om Sverigedemokraterna och deras inflytande i Landskrona, staden där 20 % av platserna i kommunfullmäktige innehas av äldre män som muttrar om att vi inte har råd med invadrarna och hur hemsk mångkulturen är. Lite jobbigt att titta på.

Men ibland ganska underhållande, som när några SD-människor diskuterar vad som är svenskt och en av dem pekar mot en byggnad över gatan. Den är kanske tre våningar hög med ljusgul putsad fasad och svart plåttak. Mannen konstaterar att det där, det där är minsann är svensk byggnadskonst.

För sådana byggnader finns ju ingen annan stans. Och de svenska arkitekterna har förstås verkat i kulturellt vakuum. Men som sagt, ganska tröttsamt att se gubbarna som jämrar sig över vad som hänt med gamla feina Landskrona. Och jag är på väg att byta kanal, men så är hon bara där, min hjälte.

En av SD-gubbarna driver en antikaffär och en dag kommer en äldre kvinna på besök. Hon kikar runt i butiken och småpratar en stund med ägaren om en tavla. De pratar en stund om staden och hur den förändrats sedan de var små. Ägaren försöker gång på gång föra in samtalet på hur stan förändrats till det sämre och frågar efter en stund om hon inte tycker att det är för mycket invandrare. Säkert tror han just då att han har grepp om situationen, att den äldre kvinnan är ett lätt byte. Hon är en säker röst i nästa val, kanske rentav en blivande partimedlem. Men han underskattar henne.

Naej, utbrister hon, det är hemskt med jakten på invandrare. De hittar bara invandrare som ente gör nånting. Vad skulle sjukhusen göra utan invandrarna? Vi har bara invandrare där. Ingen inser att vi är så beroende av dom. Och, fortsätter hon, Sverige for till Jugoslavien och plockade de bästa arbetarna till varvet… SD-mannen inflikar att det väl ändå var bra? Men kvinnan håller inte med och svarar utan att tveka. Naej, vi utarmade dom på yrkesarbetare!

Hon tar den viktiga dikussionen i vardagen, och med några få meningar sätter hon ord på solidariteten. Jag blir alldeles varm inombords.

Se filmen här.

Två små händelser en lördag.

Har tillbringat några dagar i en informationsdisk på Älvsjömässan. I lördags, mässans sista dag, hände två saker som gjorde mig lite illa till mods. Önskar ibland att jag bara kunde slappna av och ignorera alla korkade saker som sägs och görs runtomkring, men det är svårt. Samtidigt skäms jag lite över att jag inte vågar ta upp sakerna med personerna som säger dem. Det kanske blir lite svårt att hänga med för dig som inte var där, ska försöka förklara. Så här var det:

Händelse 1. Jag sitter utanför ett VIP-rum för att kontrollera att de som går in där verkligen har rätt att göra det. En amerikan går förbi och kommer efter någon minut ut igen. Han går fram till mig och säger med släpig sydstadsdialekt att det minsann inte finns något vatten kvar därinne. Okej säger jag och går med honom in. Mycket riktigt är tillbringaren tom och jag ber om ursäkt och berättar att det nog snart kommer någon som fyller på den. Och så tillägger jag: om du inte vill vänta kan du ju alltid ta vatten därborta och pekar på vattenkranen vid bardisken alldeles intill oss.

Mannen svarar på mitt förslag med en fnysning och ett hånfullt leende. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, är väldigt nära att fråga om det inte är tillräckligt fint och upplysa honom om att var femte av våra medmänniskor inte har tillgång till något vatten överhuvudtaget. Killen är högt ansedd tandläkare och borde väl kunna ha lite koll på verkligheten? Men så tänker jag på att jag jobbar och knyter handen i fickan.

Händelse 2. Alla som deltog vid mässan fick förstås en väska, du vet en sån där kongressväska full med reklam som ingen någonsin läser. När alla mässbesökare är på väg hemåt kan vi konstatera att antalet besökare överskattats med kanske tusen personer. Kartonger med tygväskor står kvar och ingen vet vad som ska hända med dem. En kvinna, för övrigt gift med en av höjdarna inom den organisation som arrangerade mässan, förfasar sig över slöseriet och kläcker den briljanta idén att skänka väskorna till hemlösa. De andra i rummet hummar instämmande.

Själv är jag mållös för andra gången den här dagen, hur kan man vara så jävla naiv? Vill så gärna fråga henne på vilket sätt hemlösa människor skulle ha användning av tusen tygväskor med Colgates logga? Ska de sälja väskorna, eller kanske bygga hus med dem? Och jag vill tipsa henne om att ägna lördagskvällen åt att själv dela ut väskorna vid Sergels torg. Jag vill att hon ska se reaktionerna från människorna, se förnedringen i deras ögon. Det skulle kanske få henne att tänka efter när hon öppnar käften nästa gång.

Men jag säger ingenting, för att jag är feg och för att det slår mig att det nog ändå är lönlöst. Jag kommer aldrig att få några vettiga svar på mina frågor. För antingen är det bara dumdryg naivitet som ligger bakom det hon säger, eller också, och troligare, handlar allt om att hon själv ska kunna sova gott om natten. Den enda välgörenhet hon idkar är mot sig själv, och hon gör det på hemlösa människors bekostnad. Jag mår lite illa.

Under bältet

I "the land of the free" är det numera på sina håll förbjudet att visa delar av sina underkläder. Om 5 cm eller mer syns kan du åka på 25 dollar i böter i Chicago. I någon liten håla som heter Delcambre kan det bli sex månaders fängelse. Fast frågan är ju förstås om fängelsevistelsen gör att brottslingarna bättrar sig. Vad jag har hört har det här modet uppstått just i fängelser där skärp inte är tillåtna.

Frågan är het och har rört upp känslorna bland moralkonservativa. Bland annat har den rappande prästen Dooney da Priest gjort ett album med namnet Pull your pants up där han berättar att "saggin" är dåligt för att det är n-ordet baklänges. Och visst handlar det om rasism, men inte på det sätt Dooney hävdar. Rasismen ligger i att man ger sig på ett mode som främst finns bland den svarta befolkningen. Korta kjolar och djupa urringningar på vita tjejer är förstås fortfarande helt okej, ju mer underkläder som syns desto bättre.

Man kan bara hoppas att folk sätter sig upp mot de här korkade reglerna och drar ner byxorna ännu mer.