Mental knockout

Orkar inte skriva så mycket nu, är nämligen mentalt utmattad efter den här intellektuella boxningsmatchen. Vet inte vem som avgick med segern men jag känner mig knockad. Alla är välkomna att hoppa in i ringen och delta.

Vilken hjälte!

Efter att IOGT-NTO för några veckor sedan uteslöt pingstpastor Åke Green har förbundet tappat omkring 1200 medlemmar. Detta diskuterades i P1-morgon imorse och förbundets ordförande Sven-Olov Carlsson debatterade mot Åke Green.

Man skulle kunna tro att IOGT-NTO i det läget väljer att ligga lågt för att inte tappa ännu fler medlemmar. Men Sven-Olov gör det rakt motsatta. Han tar fighten, sågar Åke Greens uttalande och knäcker honom i debatten. Det är inte medlemssiffrorna som är det viktigaste för Sven-Olov, det är att försvara alla människors lika värde. Och det gör mig så glad. Tack Sven-Olov, du är en hjälte.

Här kan du lyssna till dagens sändning.

Hoppsan, glömde visst

Advokat Per E Samuelsson är aktiv i debatten kring domen mot våldtäktsmannen Tito Beltran. I bland annat gårdagens Debatt hävdade han att svenska domstolar inte tar hänsyn till att minnen kan förändras över tid. Men, är han hygglig och berättar för oss, det kan de faktiskt göra. Och kan betyder att de gör det. Och eftersom den aktuella våldtäkten skedde för åtta år sedan, säger Samuelsson indirekt att Tito Beltran är felaktigt dömd.

Gång på gång hävdar Samuelsson detta. Utan att veta speciellt mycket om hur vårt minne eller fungerar eller hur våra domstolar arbetar vågar jag hävda att han är helt ute och cyklar.

1. Varför nämner inte Per E Samuelsson med ett enda ord att även den som våldtar skulle kunna drabbas av en minnesförlust? Den som begår våldtäkten har väl verkligen ett motiv till att förändra sin minnesbild?

2. Tror han att en våldtäkt är något man kan glömma lite så där bara? Att hävda att offret har fel är att ytterligare bestraffa henne, vilket kommer att leda till att ännu färre vågar anmäla.

Har jag fel?

Kan man ta patent på sina öron?

Du som följt den här bloggen vet att jag tycker om promenader. På gymnasiet brukade jag gå hem, gillade att traska förbi pendeln och Tingshuset, genom parken vid Åvägen och svänga upp till höger på Norrängsvägen. Kommer att tänka på de där promenaderna den här morgonen, när snålblåst biter mig i kinderna. Okej kanske inte direkt biter, men iallafall nafsar lite.

Mellan gymnasiet i Huddinge C och Almvägen är det nån kilometer eller två, slår mig att jag aldrig riktigt mätt sträckan. Under otaliga kyliga vintermorgnar utvecklade jag en teknik för mäta temperaturen.

Min hypotes var denna: Om det börja värka i öronen när du går mellan Huddinge och hem utan mössa, så är det -13 grader eller kallare. Ibland kunde jag känna den där stickande känslan redan vid Sannas P:s gröna trähus, då var det riktigt kallt, minst minus 20. Ibland nöp det till utanför lilla röda huset med konstiga gubben som klistrade upp "Låt folk bo kvar, slopa fastighetsskatten"-lappar på lyktstolparna. Han bodde några hundra meter närmare hemma än Sanna, och på det här sättet kunde jag bestämma temperaturen med kanske +- 5 graders säkerhet. Åtminstone trodde jag det då.

Vilka idéer man hade, synd att de blåst bort med åren. Nästa gång jag är hemma ska jag testa om metoden fortfarande funkar, men då måste det bita lite, inta bara nafsa.

Han gör min dag!

Bara måste berätta om en riktigt skön grej som hände imorse. Jag går på Ringvägen utanför Kopparlunden. För dig som inte känner den här stan så är det en spikrak, kanske 200 m lång gångväg. En bit framför mig ska en man precis gå över gatan och väntar på att några bilar ska passera. Han är propert klädd i finbyxor och lackskor, och håret är välkammat. Inget konstigt i det.

Då händer det. Han gör den verkligen. Jag har sett den några gånger tidigare, men bara på film. Mästaren som lär sin elev hur han ska kunna slå den dumma i slutfighten. Han lär honom Tranan. Den här onsdagsmorgonen i februari ser jag den i igen. Okej, kanske inte mästarklass på den, men desto skönare. Upp med högerknäet och ut med armarna, flaxa långsamt. Sen hoppar han lagom graciöst över till högerbenet, och så, när bilarna passerat, över gatan i långa indianhoppssteg. Över på andra sidan rättar han till sina kläder och spatserar iväg som om inget har hänt. Helt fantastiskt!

Gladpop i lurarna, solsken i blick och Karate Kid på en gångväg i Västerås. Ibland är livet lättare att leva.

Blir trött och går hem nu.

Hörde precis låten Scream på radion. Har du hört den? En kvinna berättar att tjejen ska skrika när hon har sex med sin man för att visa att hon gillar honom. Han ska va tyst. Jo men det är ju klart, varför ska han skrika, hon är ju hans, han behöver inte bevisa något. Det är hon som är beroende av honom, hon som ska ta emot. Och skrika ut att hon gillar det.

I låten stönar kvinnan don´t fight it if you like. Undrar hur många tjejer som känner sig stärkta att säga nej efter att hört det budskapet. Om du säger nej menar du det egentligen inte, du är mest pryd. Know you like, don´t fight it, kom igen då gumman, vet att du vill. För det säger Timbaland.

Skiten avslutas i en orgie av unkna stereotypa könsroller och heteronormativitet när Timbaland med mörk, släpig röst berättar hur han ska sätta på nån tjej så att hon skriker högt. Know you like, girl. Vafan vet han om det?

Jag blir trött och går hem. Och jag som var på bra humör imorse. Fan.

Är du med?

Igår visade SVT den tredje delen i dokumentärserien De kastlösa. Den handlar om en stor grupp människor i Indien, de som lever mitt i men samtidigt långt utanför samhället. Bakom datajättarnas fasader finns de kastlösa, oberörbara, de som fötts in i misär och förnedring. De som i bästa fall kan få det bättre i nästa liv, men det här är redan förstört.

Jag hittar inte rätt ord för att beskriva deras situation, så jag tar några exempel på hur vardagen kan se ut för en kastlös.

En kvinna arbetar med att göra rent de offentliga toaletterna. I IT-undrets Hyderabad, liksom i många andra indiska storstäder, finns toaletter där all urin och avföring leds till stora grusplaner. Kvinnans jobb är att samla upp sörjan, hälla den i en korg, bära korgen till en soptipp och dumpa innehållet. Inga skyddskläder, inte ens handskar.

Många kvinnor arbetar som prostituerade, de är födda in i prostitutionen utan någon chans att komma ur den. De sitter utanför sina hem och väntar på kunder dagarna i ända. Männen kommer dit, ligger med dem och går därifrån. De talar inte med kvinnorna, för det är inte bra dig att prata med en oberörbar. Men att ligga med dem går bra, bara man stänker lite vatten under armarna när man är klar. Då tvättas det orena bort, berättar en man som just besökt kvinnan. Han säger det som att det är det naturligtaste i världen, verkar inte ens reflektera över sitt beteende. Det är liksom så det är, tough luck.

Ibland skär man sig och kan bli svårt sjuk, berättar en man i 20-årsåldern. Hans uppgift är att rensa kloakerna. När det blir stopp klättrar han ner i avloppsbrunnen, ställer sig i strömmen av avloppsvatten och gräver för att hitta det som sätter igen ledningen.

Är det en liten undanskymd grupp som lever under de här helt omänskliga förhållandena? 160 miljoner indier saknar kast, i det som brukar kallas världens största demokrati. Om det varit ett litet land som vi inte kunde uttala namnet på hade vi sagt upp förbindelserna igår, men jättar som Indien och Kina vågar sig ingen på, de är för viktiga för ABB och Ericsson.

Två avsnitt kvar nu, tag chansen på söndag kl. 17.25. Du kommer tycka att det är jobbigt. Du kommer vilja ta på dig skygglapparna och blunda för verkligheten. Gör det, men kom ihåg att du då deltar i förnedringen. Bara genom upplysning och påtryckningar kan en förändring uppnås. Jag tänker kontakta UD för att få deras syn på det här, sen kanske man kan gå vidare. Är du med?