Usel sömn och en härlig bok.

Vaknar som vanligt vid halvfyrasnåret. Inte vaknar till och somnar om, utan vaknar vaknar. Mer vaken än någonsin på dagen vrider jag mig en stund i sängen, men ger efter en stund upp och sträcker mig efter den lilla knappen på sänglampan. Svettas lätt, inte så mycket på grund av värmen som av alla de där jobbiga tankarna som har den dåliga vanan att alltid dyka upp mitt i natten. Fast det är väl kanske lika bra att de kommer då istället för på dagen. Synd bara att det för tillfället inte är istället för utan både och.

Och precis som varje natt försöker jag blåsa bort de där tankarna genom att läsa ett kapitel eller två. Det brukar ju funka, men läser man böcker som Mig äger ingen så blir det där kapitlet lätt till tretton, och ni som vet hur långsamt jag läser förstår att klockan hinner bli både fem och halv sex innan jag trevar efter lampknappen igen. Visserligen trött i huvudet nu, men vetskapen om att hammarslag och betongblandarslammer brutalt kommer att tränga in i min försvaraslösa stackars lägenhet om någon timme, gör mig lätt stressad. Och stress funkar dåligt som sömnmedel. Ber en stilla bön för den som uppfann öronproppen och somnar till slut in.

Det är verkligen en fantastisk bok det där, och upplevelsen blir förstås ännu starkare av det faktum att mycket utspelar sig precis utanför mitt hus. Leffe arbetar på Mentalvärken just över gatan, och när jag tittar ut på gångvägen kan jag föreställa mig Åsa på pakethållaren bakom honom, på väg till dagis. Om någon timme ska Aseaströmmen rulla in genom Mimerstadens portar. Men vid det laget sitter redan Åsa ensam på dagistrappan. Kanske släpps hon den här morgonen in via köksingången av mattanten Gun. Från mitt fönster skymtar jag sjön som farfar hivar upp gös efter gös ur, liksom kooperationens numera igenbommade bageri där Åsa arbetar en sommar.

Åsa Linderborg sommarpratade den 10 juli i somras och programmet finns fortfarande att avnjuta här. Missa nu inte det. Så vackert att det gör ont, speciellt i slutet när hon berättar om sin dröm om en bättre värld. Hon gör det med en inlevelse och uppriktighet som man hör alldeles för sällan. Det hörs att hon menar det hon säger och säger det för att hon vill, inte för att övertyga någon annan. Och just därför har hon heller inget behov av att blanda in en massa löjliga floskler för att förstärka sitt budskap. Hon vet vad hon tycker och säger det, och hon säger det på det sätt så att jag blir alldeles varm i kroppen. Förbannat bra musik är det också.

Ja, det här blev ju ett ovanligt märkligt och osammanhängande inlägg, blir väl så när man inte sover ordentligt. Ska lägga mig tidigt ikväll.

Lite läskigt

Har saknat inspiration några dagar, och har väl inte riktigt återfått den än. Måste bara kort nämna en sak jag nyss upplevde på nätet. Blev nämligen hjärntvättad.

Eftersom de flesta av er som läser den här bloggen är minst lika mycket politiska nördar som jag så har ni säkert redan sett Obamas kampanjlåt "Yes We Can". Jag hade inte gjort det och råkade stöta på den här nyss. Och lite läskigt var det faktiskt, för jag försökte verkligen hålla mig kritisk, men det gick verkligen inte. Försökte hålla emot men fann mig istället nästintill gråtfärdig, nynnandes yes we can. Delvis beror det kanske på att jag är lite extra känslosam för tillfället, men nog inte bara därför. Jävligt bra propaganda helt enkelt. Jävla propaganda.

Och när ni är där, passa på att kolla in den här. Samma tema fast liksom tvärtom. Helt, helt underbar.

Ta hand om er.

Mental knockout

Orkar inte skriva så mycket nu, är nämligen mentalt utmattad efter den här intellektuella boxningsmatchen. Vet inte vem som avgick med segern men jag känner mig knockad. Alla är välkomna att hoppa in i ringen och delta.

Vilken hjälte!

Efter att IOGT-NTO för några veckor sedan uteslöt pingstpastor Åke Green har förbundet tappat omkring 1200 medlemmar. Detta diskuterades i P1-morgon imorse och förbundets ordförande Sven-Olov Carlsson debatterade mot Åke Green.

Man skulle kunna tro att IOGT-NTO i det läget väljer att ligga lågt för att inte tappa ännu fler medlemmar. Men Sven-Olov gör det rakt motsatta. Han tar fighten, sågar Åke Greens uttalande och knäcker honom i debatten. Det är inte medlemssiffrorna som är det viktigaste för Sven-Olov, det är att försvara alla människors lika värde. Och det gör mig så glad. Tack Sven-Olov, du är en hjälte.

Här kan du lyssna till dagens sändning.

Hoppsan, glömde visst

Advokat Per E Samuelsson är aktiv i debatten kring domen mot våldtäktsmannen Tito Beltran. I bland annat gårdagens Debatt hävdade han att svenska domstolar inte tar hänsyn till att minnen kan förändras över tid. Men, är han hygglig och berättar för oss, det kan de faktiskt göra. Och kan betyder att de gör det. Och eftersom den aktuella våldtäkten skedde för åtta år sedan, säger Samuelsson indirekt att Tito Beltran är felaktigt dömd.

Gång på gång hävdar Samuelsson detta. Utan att veta speciellt mycket om hur vårt minne eller fungerar eller hur våra domstolar arbetar vågar jag hävda att han är helt ute och cyklar.

1. Varför nämner inte Per E Samuelsson med ett enda ord att även den som våldtar skulle kunna drabbas av en minnesförlust? Den som begår våldtäkten har väl verkligen ett motiv till att förändra sin minnesbild?

2. Tror han att en våldtäkt är något man kan glömma lite så där bara? Att hävda att offret har fel är att ytterligare bestraffa henne, vilket kommer att leda till att ännu färre vågar anmäla.

Har jag fel?

Kan man ta patent på sina öron?

Du som följt den här bloggen vet att jag tycker om promenader. På gymnasiet brukade jag gå hem, gillade att traska förbi pendeln och Tingshuset, genom parken vid Åvägen och svänga upp till höger på Norrängsvägen. Kommer att tänka på de där promenaderna den här morgonen, när snålblåst biter mig i kinderna. Okej kanske inte direkt biter, men iallafall nafsar lite.

Mellan gymnasiet i Huddinge C och Almvägen är det nån kilometer eller två, slår mig att jag aldrig riktigt mätt sträckan. Under otaliga kyliga vintermorgnar utvecklade jag en teknik för mäta temperaturen.

Min hypotes var denna: Om det börja värka i öronen när du går mellan Huddinge och hem utan mössa, så är det -13 grader eller kallare. Ibland kunde jag känna den där stickande känslan redan vid Sannas P:s gröna trähus, då var det riktigt kallt, minst minus 20. Ibland nöp det till utanför lilla röda huset med konstiga gubben som klistrade upp "Låt folk bo kvar, slopa fastighetsskatten"-lappar på lyktstolparna. Han bodde några hundra meter närmare hemma än Sanna, och på det här sättet kunde jag bestämma temperaturen med kanske +- 5 graders säkerhet. Åtminstone trodde jag det då.

Vilka idéer man hade, synd att de blåst bort med åren. Nästa gång jag är hemma ska jag testa om metoden fortfarande funkar, men då måste det bita lite, inta bara nafsa.

Han gör min dag!

Bara måste berätta om en riktigt skön grej som hände imorse. Jag går på Ringvägen utanför Kopparlunden. För dig som inte känner den här stan så är det en spikrak, kanske 200 m lång gångväg. En bit framför mig ska en man precis gå över gatan och väntar på att några bilar ska passera. Han är propert klädd i finbyxor och lackskor, och håret är välkammat. Inget konstigt i det.

Då händer det. Han gör den verkligen. Jag har sett den några gånger tidigare, men bara på film. Mästaren som lär sin elev hur han ska kunna slå den dumma i slutfighten. Han lär honom Tranan. Den här onsdagsmorgonen i februari ser jag den i igen. Okej, kanske inte mästarklass på den, men desto skönare. Upp med högerknäet och ut med armarna, flaxa långsamt. Sen hoppar han lagom graciöst över till högerbenet, och så, när bilarna passerat, över gatan i långa indianhoppssteg. Över på andra sidan rättar han till sina kläder och spatserar iväg som om inget har hänt. Helt fantastiskt!

Gladpop i lurarna, solsken i blick och Karate Kid på en gångväg i Västerås. Ibland är livet lättare att leva.