Varför inte tala sanning?

Det frågar sig Peter Wolodarski i söndagens DN och syftar på att både Sahlin och Reinfeldt talade om ett bra val på valnatten för en vecka sedan. Sen skriver han en lång krönika om hur mycket folket tycker om folkpartiet. Och han är förresten inte ensam om att dra långtgående slutsatser om opninion på hemmaplan utifrån valresultatet. Och visst kan man tolka valresultatet på det sättet, men det är inte rätt. För Wolodarski, och de flesta andra jag hört, glömmer en helt avgörande faktor; 57% av svenskarna valde att inte utnyttja sin rösträtt, en siffra som skulle varit ännu högre om inte Piratpartiet deltagit. Det är meningslöst att jämföra detta valresultat med ett riksdagsval där 21% väljer soffan.

Wolodarski hävdar vidare att högerpartierna gick framåt, för, i procent fick de ju något mer än oppositionen. Och så kan man tolka det, men det har ingenting med vetenskaplighet att göra. I Djursholm röstade nämligen 65%, i Bromma 70%. I Tensta färre än 20%. Men den lilla detaljen glömmer Wolodarski. Utan att ta med de faktum att 1: borgerliga väljare är betydligt mer benägna att gå till vallokalen och 2. att EU-positiva troligen är mer benägna att rösta i EU-parlamentsvalet, så blir en analys inte bara meningslös, den blir direkt felaktig. Men det är klart, tar man hänsyn till valdeltagandet så måste ju slutsatsen bli att högerpartierna gjort ett uselt val, Moderaterna (18,8%) uslast av de usla. Så om Wolodarski höll sig till sanningen skulle han inte bli långlivad på ledarplats. Vi förstår varför du inte talar sanning.

En dyrköpt seger?

Har ju inte riktigt tagit henne på allvar, något jag uppenbarligen inte är ensam om. Faktiskt svårt att göra det. Finns väl knappast någon kandidat, Alf Svensson inräknad, som kommit så lindrigt undan som hon. Medan Schyman tvingats försvara sig mot låga påhopp och fördomar om henne och F!s politik, så har Corazza Bildt glidit in på en fet räkmacka. Har hon fått en enda tuff fråga? Igår intervjuades hon i Studio 1 och jag blev verkligen uppörd, upprörd på ett sätt som jag sällan blir. Det är fan inte klokt att en människa med sådana löjligt låga kunskaper om samhälle, politik, EU etc. väljs till parlamentariker. Och det är faktiskt ett demokratiskt problem att hon inte ställts mot väggen.

I intervjun igår svarade hon samma sak på varje fråga; det är viktigt att vi arbetar tillsammans för maten. Maten, maten, maten, gång på gång, likt en robot. Inte ens hur det ska göras, bara därför att (likt en trotsig sjuåring). Sveriges radio brukar ha slipade journalister som följer upp med tuffa frågor, men antagligen blev Monica Saarinen så paff av hennes okunnighet att hon tappade tråden. Till sist får Corazza Bildt en bra fråga; hur ska hon kunna samarbeta med Berlusconis konservativa parti? Jo, säger hon, det är ju viktigt att vi arbetar gemensamt för maten. Basta! Men den här gången kommer hon inte så lätt undan och får samma fråga igen. Samtidigt i huvudet på Anna-Maria Corazza Bildt: Ooops, error...matharangen kanske inte funkar en gång till...kortslutning i hjärnan, data output error...men...äh...har det! Berlusconi har inte blivit vald!, svarar hon påtagligt pressad. Vad!?, har inte Berlusconi blivit vald, vill jag så gärna gärna gärna att Saarinen ska fråga men...Klockan är kvart i fem, här är Ekot.

Jag hoppas att medierna bättrar sig nu när hon faktiskt har en tydlig maktposition, och vågar ställa de där tuffa frågorna. Och jag hoppas att de moderata väljare som kryssat henne skäms varje gång hon framträder. Fast det är nog att hoppas på för mycket. Men så blir jag förhoppningfull när jag tänker mig henne i nästa års valrörelse, om hon nu tillåts vara med vill säga. Hennes seger i parlamentsvalet kan visa sig dyrköpt för Reinfeldt.

Framtidsdagar?

I helgen som gick var cirkusen i stan. Kommunalråd och riksdagsmän gästade Västerås för att diskutera socialdemokratins framtidsfrågor. Själv var jag där som funktionär och kan konstatera att det finns en hel massa att diskutera om socialdemokratin ska ha en ljus framtid.

Vad är poängen?
1000 personer åker från när och fjärran för att träffas över en helg för att göra… vadå? De som orkar går på seminarier som de redan hört många gånger tidigare. Vi vet att typ 98 % av det vi får höra kommer att vara som bortblåst när vi passerar tröskeln på väg ut. Ändå hålls dessa seminarier på vartenda arrangemang, antagligen för att de är ett effektivt sätt att slå ihjäl tiden fram till lördagskvällens obligatoriska fest.

Är det värt pengarna?
Hotellboende och resor för 1000 personer, hyra av kongresscentret, lunch och middag med två band, ståuppkomiker och DJ antar jag handlar om ett antal miljoner kronor. En kongress måste förstås kosta en del, men för ett icke-arrangemang som framtidsdagarna är det ruskigt mycket pengar. Bara en sådan sak som vinet till middagen. För det första kan man ju diskutera hur lämpligt det är att ett parti med, åtminstone historiskt sett, nära band till nykterhetsrörelsen lägger pengar på spritdrycker. För det andra kan man fundera över mängderna; tre glas vin till maten plus välkomstdrink. Det landar på åtminstone 150 000 kr. Förvisso trevligt, men att plocka pengar ur partikassan för att köpa vin åt ett gäng välbetalda kommunalråd och riksdagsmänniskor är minst sagt en märklig prioritering.

Och man kan faktiskt jämföra. Bara som ett exempel skulle socialdemokraterna kunnat anställa en person på heltid fram till valet i juni för de pengar som brändes på alkohol under lördagskvällen. Tänk om partiet, istället för att slänga några miljoner på vad som i praktiken var en gratisfest för partitopparna, kunde valt att t.ex. köpa in två kursgårdar åt SSU eller öka stödet till alla S-föreningar som knappt har råd med fikabröd på mötena. Men viljan att tänka nytt verkar tyvärr inte finnas. Därför blir helgens framtidsdagar en jobbig påminnelse om hur omodernt partiet är på många sätt. Snälla Mona och Marita, det är inte Twitter eller Youtube som är framtiden. Ska partiet ha en framtid måste vi bli ett parti för våra alla medlemmar, vi måste få igång ett engagemang på den lägsta nivån i partiet, i våra föreningar. Helgens framtidsdagar visar att det är väldigt långt kvar att gå.

Om att måla in sig i ett hörn

I närheten av mitt hus ligger ett gammalt industriområde. Ett eget kvarter lite utanför stadskärnan. Kopparlunden heter området och känner du igen det beror det kanske på att det där som Åsas pappa arbetar i boken Mig äger ingen. Jag tar en promenad där ibland, känner atmosfären. Det är den där typen av äldre industriområde klätt i rödbrunt tegel och grå kullersten, inte som dagens trista i vit plast och korrigerad plåt. Trots att det är många år sedan den tunga industrin försvann härifrån, tycker jag mig ibland höra maskiner slamra när jag går där. Och vilket vackert namn förresten på ett industriområde, Kopparlunden. Inte som Huddinge Östra eller så.

På en rostig stolpe där i Kopparlunden sitter resterna av ett litet klistermärke. Såhär efter kanske 30 år är det knappt läsbart, men med lite fantasi kan man urskilja "Köp Svenskt, rädda teko-industrin. SSU". Jag kommer att tänka på det där klistermärket när jag läser om regeringens 28-miljardersprogram för att rädda bilindustrin. Regeringen, oppositionen, IF Metall, Bil Sweden - nästan alla verkar tycka att det är väl spenderade pengar. Fast jag håller inte med.

Härom kvällen diskuterades detta i SVT:s Debatt. Fast diskuterades är ju fel ord, för Debatt är inget diskussionsprogram, åtminstone inte om man med diskussion menar konstruktiv dialog där olika åsikter möts. Istället verkar det handla mest om att skrika ut sin åsikt, högst och mest i falsett vinner. Människor bjuds in för att kasta skit på varandra och de få vettiga, insatta, kunniga personerna ges max 20 sekunder, sen tycker Josefsson att det blir dålig TV och avbryter. Men i alla fall... en av deltagarna var en ekonom från någon av alla högertankesmedjor, minns inte namnet. Killen tyckte att det var jättekonstigt att arbetarrörelsen ville att staten skulle gå in med pengar för att rädda Volvo PV och SAAB, för det var ju en naturlig del av samhällsutvecklingen att företag gick i konkurs. Och det har han ju rätt i.

Det är en viktig del i den svenska arbetsmarknadsmodellen som den sett ut under många decennier, och som varit framgångsrik när det gäller tillväxt och låg arbetslöshet. De företag som är olönsamma, lågproduktiva kan inte överleva på sikt, det är bara dumt att streta emot och speciellt dumt att peta in skattepengar. De effektiva företagen överlever och skapar ekonomisk utveckling, människor får anställning. Visst, högerkillen har rätt, men han råkar glömma en liten detalj.

Och det han glömmer är att en dynamisk arbetsmarknad kräver ett stabilt socialt skyddsnät. Som det ser ut nu får de som tvingas ut i arbetslöshet kanske hälften av den tidigare lönen i a-kassa. Det drabbar inte bara dem själva och deras familjer. Att människor inte har pengar att handla för är ett problem för hela samhället. En snöboll sätts i rullning. Ju fler arbetslösa med låg ersättning, desto sämre total köpkraft, vilket i sin tur gör det svårare för restauranger, butiker, frisörer etc. att få verksamheten att gå ihop. Ännu fler förlorar jobbet vilket minskar kommunernas skatteintäkter och leder till uppsägningar inom skolan och vården.

Vidare krävs ett fungerande utbildningssystem, så att människor kan ta de jobb som skapas i de mer effektiva företagen. Och så har det ju varit. Sverige drabbades inte av massarbetslöshet när tiotusentals förlorade sina arbeten inom varvs- och Tekoindustrin. Och trots SSU:arnas Köp Svenskt-kampanj gick inte staten in med några omfattande stödprogram. Den nuvarande regeringen minskar dock antalet platser inom vuxenutbildningen. Kommunerna får inga pengar när staten prioriterar skattesänkningar.

De sänkta ersättningsinvåerna och de minskade möjligheterna till omskolning gör nu att regeringen är tvungen att stödja Volvo PV och SAAB ekonomiskt. Den har målat in sig i ett hörn och kan inte göra på något annat sätt. Konsekvenserna av arbetslösheten blir helt enkelt så svåra.

Använd pengarna till vettigare saker
Vaknar tidigt och knäpper på TV:n, reprisen av gårdagens Mittnytt. I Östersund planeras uppsägningar inom vården och en gymnasieskola i Timrå ska dra in var tredje lärartjänst nästa år. Tänk om bara en liten del av de 28 miljarderna istället användes till att säkerställa kvalitet i välfärden. 28 miljarder motsvarar omkring 300 heltidsanställningar i varenda svensk kommun. Jag tycker att det är bättre spenderade pengar, bifall någon?

Hur ett minus ett blir två

För några veckor sedan lyssnade jag på en paneldiskussion om hur företag och organisationer kan arbeta med miljöfrågor. En av paneldeltagarna var Camilla Slunge Dowling, miljöchef på OKQ8. Hennes budskap, som hon återkom till gång på gång, var att företaget måste hitta så kallade symbolfrågor. Hon tog som exempel att OKQ8 numera enbart serverar ekologiskt kaffe på sina mackar. Det, tyckte Camilla, var att arbeta aktivt med miljöfrågorna. Och jag förstår henne. Ett företag vars enda mål är att tjäna så mycket pengar som möjligt resonerar naturligtvis så. Kunderna ska känna sig duktiga, vilket de förhoppningsvis gör om de läser KRAV på plastmuggen. I bästa fall känner de sig så pass miljövänliga att de tänker att nu kan vi ju ta bilen en bit till, för vi har ju ändå varit så snälla mot miljön. Vem vinner på det?

Det är så lätt att låta sig luras, speciellt om vi vill bli lurade. Jag kan själv känna så där när jag står vid kyldisken och ska köpa mjölk, ekologisk eller ekoologisk. Köper jag den ekologiska kan jag ju kosta på mig någonting mindre miljövänligt. Risken är förstås att detta någonting är mer miljöskadligt. Men vi funkar inte så, vi har så svårt att värdera och jämföra. Något miljöbra minus något miljödåligt, 1-1=0 tänker vi, när det i själva verket kanske är 1-1,5 eller nåt. Dessutom minns vi nog tydligare de gånger då vi gjort ett bra val, därför att vi vill det, därför att vi mår bra av att tänka att vi gjort ett vettigt val. Ett helt naturligt beteende, men effekten kan bli att jag t.ex. byter några bilresor mot de där KRAV-märkta bananerna jag köpte för tre veckor sedan, och vips så har 1-2 blivit 2 för mig, men -3 för miljön, eller nåt.

I slutet av den där paneldiskussionen fick Camilla Slunge Dowling frågan hur politiska partier kan arbeta med miljöfrågorna. Och ja, hon svarade förstås att det är viktigt att jobba med symbolfrågor. Men den här gången förstår jag henne inte alls. För politik är väl inte som försäljning, inte som att kränga bensin i en plastmugg med KRAV-loggan utanpå. Eller är det just så det är? Vill ju inte tro det men ibland kan man undra.

Sjunger Backlash blues

I början av november tar jag en promenad bort mot Östra hamnen. Sjön på min högra sida är lugn och lika grå som himlen, vindstilla, lätt regn. Förbi gamla ångkraftverket, det som en gång i tiden var världens modernaste kraftverk, hade någon revolutionerande teknik som amerikaner och japaner kom för att studera. Nu en i stort sett övergiven koloss i rött tegel, fritidsbåtsmuseum i bottenvåningen, öppet lörd. 10-14, ring för visning. Fuktig kyla tränger innanför jackan. Över grusplanen, mellan båtar i vinterdvala, och förbi buskaget där näktergalen sjöng förra gången jag gick här.

Lyssnar på Nina Simones mjuka, klara röst. Har hört skivan förut, men det är först nu som jag riktigt förstår henne. Backlash blues är så slagkraftig i all sin enkelhet, eller kanske just därför. Den handlar om vardagsrasism i 60-talets USA, men framförallt om att den en dag ska krossas och att världen ska bli mänskligare. 1967 kommer ”Nina Simone Sings the blues & nuff said”. Mer än fyrtio år senare får hon rätt när USA väljer en färgad president. Och jag hatar att behöva skriva färgad, inser att det fortfarande är så långt kvar tills Kings och Simones och din och min dröm går i uppfyllelse. Men valet är ett steg i rätt riktning, och himlen känns lite ljusare nu.

Lyssna här.

Sanningen känns

Idag skriver SVD:s ledarblogg om varför kapitalismen är så bra. Som bevis för detta har Per Gudmundson plockat fram en gammal reklamfilm från Estland under Sovjettiden och han berättar hur osmaklig filmen är:

"Enklast möjliga korsklippning mellan strosande fågel, köttkvarn och mumsande flickor. Plus ett lika upphackat ljudspår som bara upprepar ”kyckling”, ”hackat kött”, ”kyckling”, ”hackat kött”, och så vidare. Det är hit man kommer efter femtio års socialism."

Och visst ser det inte särskilt trevligt ut, men det är ju liksom så det är. Det är ju liksom så mat produceras. Hundrafemtio år av kapitalism har istället gjort oss (lyckligt!?) ovetande om hur maten hamnar på våra tallrikar. Det här är också förmodligen det största hyckleriet inom kapitalismen eftersom den sägs bygga på teorin om den "ekonomiska människan", som antas kunna göra medvetna val med full information om alla möjliga alternativ och dess konsekvenser.

När Ceylon Tea visar bilder från grönskande sluttninger i Indien med några arbetare som rör sig stillsamt bland buskarna, eller när bilföretag beskriver elbilar som "utsläppsfria" (såg det senast i dagens DN, eller när Audi, Saab och säkert många fler beskriver sina dieselbilar som miljöbilar som går på "naturlig kraft", så är det medvetet förljugna bilder som syftar till att desinformera konsumenterna. Det finns hur många exempel som helst (ni får gärna komma med fler så lägger jag upp dem).

I Sovjet behövdes inte reklam för att locka människor till ett visst varumärke eftersom det ofta bara fanns ett sådant. Jag vill förstås inte ha det så, men tycker att man borde kunna ställa högre krav på reklamen, kunna kräva att den inte får vara direkt missvisande. Vad tycker ni?

Hon sätter ord på solidariteten

Såg du dokumentären En som alla – alla som en som visades på SVT i söndags? Den handlade om Sverigedemokraterna och deras inflytande i Landskrona, staden där 20 % av platserna i kommunfullmäktige innehas av äldre män som muttrar om att vi inte har råd med invadrarna och hur hemsk mångkulturen är. Lite jobbigt att titta på.

Men ibland ganska underhållande, som när några SD-människor diskuterar vad som är svenskt och en av dem pekar mot en byggnad över gatan. Den är kanske tre våningar hög med ljusgul putsad fasad och svart plåttak. Mannen konstaterar att det där, det där är minsann är svensk byggnadskonst.

För sådana byggnader finns ju ingen annan stans. Och de svenska arkitekterna har förstås verkat i kulturellt vakuum. Men som sagt, ganska tröttsamt att se gubbarna som jämrar sig över vad som hänt med gamla feina Landskrona. Och jag är på väg att byta kanal, men så är hon bara där, min hjälte.

En av SD-gubbarna driver en antikaffär och en dag kommer en äldre kvinna på besök. Hon kikar runt i butiken och småpratar en stund med ägaren om en tavla. De pratar en stund om staden och hur den förändrats sedan de var små. Ägaren försöker gång på gång föra in samtalet på hur stan förändrats till det sämre och frågar efter en stund om hon inte tycker att det är för mycket invandrare. Säkert tror han just då att han har grepp om situationen, att den äldre kvinnan är ett lätt byte. Hon är en säker röst i nästa val, kanske rentav en blivande partimedlem. Men han underskattar henne.

Naej, utbrister hon, det är hemskt med jakten på invandrare. De hittar bara invandrare som ente gör nånting. Vad skulle sjukhusen göra utan invandrarna? Vi har bara invandrare där. Ingen inser att vi är så beroende av dom. Och, fortsätter hon, Sverige for till Jugoslavien och plockade de bästa arbetarna till varvet… SD-mannen inflikar att det väl ändå var bra? Men kvinnan håller inte med och svarar utan att tveka. Naej, vi utarmade dom på yrkesarbetare!

Hon tar den viktiga dikussionen i vardagen, och med några få meningar sätter hon ord på solidariteten. Jag blir alldeles varm inombords.

Se filmen här.

Två små händelser en lördag.

Har tillbringat några dagar i en informationsdisk på Älvsjömässan. I lördags, mässans sista dag, hände två saker som gjorde mig lite illa till mods. Önskar ibland att jag bara kunde slappna av och ignorera alla korkade saker som sägs och görs runtomkring, men det är svårt. Samtidigt skäms jag lite över att jag inte vågar ta upp sakerna med personerna som säger dem. Det kanske blir lite svårt att hänga med för dig som inte var där, ska försöka förklara. Så här var det:

Händelse 1. Jag sitter utanför ett VIP-rum för att kontrollera att de som går in där verkligen har rätt att göra det. En amerikan går förbi och kommer efter någon minut ut igen. Han går fram till mig och säger med släpig sydstadsdialekt att det minsann inte finns något vatten kvar därinne. Okej säger jag och går med honom in. Mycket riktigt är tillbringaren tom och jag ber om ursäkt och berättar att det nog snart kommer någon som fyller på den. Och så tillägger jag: om du inte vill vänta kan du ju alltid ta vatten därborta och pekar på vattenkranen vid bardisken alldeles intill oss.

Mannen svarar på mitt förslag med en fnysning och ett hånfullt leende. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, är väldigt nära att fråga om det inte är tillräckligt fint och upplysa honom om att var femte av våra medmänniskor inte har tillgång till något vatten överhuvudtaget. Killen är högt ansedd tandläkare och borde väl kunna ha lite koll på verkligheten? Men så tänker jag på att jag jobbar och knyter handen i fickan.

Händelse 2. Alla som deltog vid mässan fick förstås en väska, du vet en sån där kongressväska full med reklam som ingen någonsin läser. När alla mässbesökare är på väg hemåt kan vi konstatera att antalet besökare överskattats med kanske tusen personer. Kartonger med tygväskor står kvar och ingen vet vad som ska hända med dem. En kvinna, för övrigt gift med en av höjdarna inom den organisation som arrangerade mässan, förfasar sig över slöseriet och kläcker den briljanta idén att skänka väskorna till hemlösa. De andra i rummet hummar instämmande.

Själv är jag mållös för andra gången den här dagen, hur kan man vara så jävla naiv? Vill så gärna fråga henne på vilket sätt hemlösa människor skulle ha användning av tusen tygväskor med Colgates logga? Ska de sälja väskorna, eller kanske bygga hus med dem? Och jag vill tipsa henne om att ägna lördagskvällen åt att själv dela ut väskorna vid Sergels torg. Jag vill att hon ska se reaktionerna från människorna, se förnedringen i deras ögon. Det skulle kanske få henne att tänka efter när hon öppnar käften nästa gång.

Men jag säger ingenting, för att jag är feg och för att det slår mig att det nog ändå är lönlöst. Jag kommer aldrig att få några vettiga svar på mina frågor. För antingen är det bara dumdryg naivitet som ligger bakom det hon säger, eller också, och troligare, handlar allt om att hon själv ska kunna sova gott om natten. Den enda välgörenhet hon idkar är mot sig själv, och hon gör det på hemlösa människors bekostnad. Jag mår lite illa.

Under bältet

I "the land of the free" är det numera på sina håll förbjudet att visa delar av sina underkläder. Om 5 cm eller mer syns kan du åka på 25 dollar i böter i Chicago. I någon liten håla som heter Delcambre kan det bli sex månaders fängelse. Fast frågan är ju förstås om fängelsevistelsen gör att brottslingarna bättrar sig. Vad jag har hört har det här modet uppstått just i fängelser där skärp inte är tillåtna.

Frågan är het och har rört upp känslorna bland moralkonservativa. Bland annat har den rappande prästen Dooney da Priest gjort ett album med namnet Pull your pants up där han berättar att "saggin" är dåligt för att det är n-ordet baklänges. Och visst handlar det om rasism, men inte på det sätt Dooney hävdar. Rasismen ligger i att man ger sig på ett mode som främst finns bland den svarta befolkningen. Korta kjolar och djupa urringningar på vita tjejer är förstås fortfarande helt okej, ju mer underkläder som syns desto bättre.

Man kan bara hoppas att folk sätter sig upp mot de här korkade reglerna och drar ner byxorna ännu mer.

Vem ska man tro på?

Hur många gånger har man inte hört sagan om det lilla stackars Georgien och det stora stygga Ryssland nu? USA, Nato, EU - alla tar ensidigt Georgien i försvar och fördömer Rysslands övervåld. Och visst är det övervåld, precis som när georgiska styrkor invaderade Sydossetien. Många civila omkom och omkring hundratusen människor är nu på flykt därifrån, enligt FN.

Utan att ta Ryssland i försvar (man måste faktiskt inte alltid ta ställning) så är det viktigt att komma ihåg att Georgien inte är någon dununge direkt. Men eftersom västerländsk media inte ger hela bilden får man vända sig till bloggare för en djupare analys. Läs gärna det här, skrivet av Röda raketer:

Georgien har under president Saakasjvili blivit ett av världens mest militariserade länder. Landet har världens största militärutgifter i förhållande till BNP, enligt SIPRI. Lilla Georgien har haft den tredje största militärkontingenten under ockupationen av Irak. Georgien har sökt - men ännu inte fått -medlemsskap i NATO. Landet har beväpnats och tränats av framför allt USA och Israel. Georgiens politiska ledning har ett intimt samarbete med neokonservativa krafter i bland annat USA. En av presidentkandidat John McCains närmaste rådgivare är t ex betald lobbyist åt Georgiens regering.

Varför har den sidan av "det lilla landet", som Carl Bildt kallade Georgien härom dagen, inte framkommit i våra nyhetssändningar? Köper den svenska så kallade "fria" televisionen CNN:s vinklingar rakt av? CNN som för övrigt för några dagar sedan sade sig visa bilder från "förstörelsen i Gori" i Georgien, men som senare avslöjades som bilder från Tscinvali, dvs. Sydossetiens huvudstad.

Vem ska man tro på när allt är så här?

Skratta eller gråta.

Under dagen har Ekot berättat om att Italiens båda kamrar nu beslutat att kraven på illegala invandrare ska skärpas. De ska kunna dömas till långa fängelsestraff - upp till fyra år - för att de gjort sig skyldiga till det fruktansvärda och bestialiska brottet att lämna sitt hemland för att komma undan fattigdom och förtryck. Sjukt och jävligt fel, men kanske inte särskilt överraskande i ett land vars regering är en soppa av pajaspopulisterna i Forza Italia och rasisterna i Lega Nord.

Nästa grej de klubbade igenom på mötet igår var att icke-italienska brottslingar nu ska kunna straffas hårdare än italienska. Nu hävdar bl.a. oppositionen att det strider mot den italienska grundlagen, så sista ordet är kanske inte sagt. Men som det är nu ska alltså utlänningar straffas hårdare än italienare. Berlusconi själv ska inte straffas alls, han har sett till att han är immun mot åtal fram till 2013. Skillnad på folk och folk.

Ekot berättade idag också att antalet anmälningar till högstatusskolor som Lundsberg ökat kraftigt de senaste åren. 140 - 200 000 kr per år kostar det att sätta sin unge där, så längre ner än till öfre medelklassen lär väl inte barnens klasstillhörighet sträcka sig. Men de kan väl få pröjsa de där pengarna om de vill, är väl inget att tjafsa om?

Problemet är bara att det är så jävla dumt. Det gynnar ingen, varken Lundsbergarna eller oss andra. Och det ser man när man jämför den där nyheten med ett inslag på Vetenskapsradion igår morse. Där berättades om en brittisk studie där skolbarn intervjuats för att man skulle få en bild av deras fördomar gentemot människor med annan hudfärg, religion eller kulturell bakgrund. Skolor med stor respektive liten andel invandrare besöktes och resultaten jämfördes. Tvärtemot vad som ibland påstås; att fördomar skulle uppstå när vi träffar på människor med annan bakgrund, visade det sig att fördomar förekom i minst utsträckning på skolor där eleverna hade olika bakgrunder och i störst i skolor i mer segregerade områden. Så för den förälder som önskar att ungen ska bli även socialt kompetent, är nog den bästa investeringen att sätta honom/henne i en mer blandad klass.

Hur ska vi kunna förklara?

Han hasar sig förbi i gången, mumlar "hari når kroner". Ansiktet är utmärglat nu, men jag känner igen honom. Tror han gick på Kvarnberga, kanske i brorsans klass. Andreas, kanske Anders. Gissar att han, med vattenkammat hår och finskjortan, ler mot kameran (och framtiden?) i nån av skolkatalogerna här i bokhyllan. Vill inte se efter.

Bänkrad efter bänkrad. Krökt rygg. Kläderna han fått passar inte längre, flera storlekar för stora. Han tror förstås inte på det själv, om du har några kronor är inte längre en fråga för honom. Det är inte ett jobb. Det är instinkt, och det är heroinjäveln som drar honom fram genom vagnen. Jag låtsas läsa Rocky. En flicka på sätet mitt emot mig, kanske sju år, vänder sig till sin mamma och undrar vad han ville. Hon får inget svar. Hur ska vi kunna förklara för dig?

Inga tiggare på tåget!, skriker högtalarna, inga tiggare på tåget! Nästa Älvsjö, Älvsjö.

Den här morgonen får siffrorna liv.

Ekot rapporterar om midsommarnattens våldsamheter runt om i landet. På Öland har fyra våldtäkter anmälts och eftersom endast 10-20 % av alla våldtäkter anmäls så rör det sig kanske om ett trettiotal bara på Öland. I Malmö och Göteborg skottlossning, och över hela i landet grova misshandelsfall och rattfylla med dödsfall som följd.

Efter varje stor festkväll låter det likadant på Morgonekot, nästan som en väderprognos: Öland 4 våldtäkter, Stockholm 9, Dalarna 3… Det är en förstås en sjuk paradox att den natt, som likt ingen annan på året omgärdas av så mycket romantisk mystik, samtidigt är den mest våldsamma. Naturligtvis syns det i våldtäkterna, men lika mycket när män misshandlar varandra berusade av starksprit och machoideal.

Fast det här är ju förstås ingenting vi pratar öppet om. Att göra det är ju nämligen att ifrågasätta den mest svenska av högtider. Midsommar är ju hela familjen samlad, älvdans och små grodorna. Vår svenska självbild är så stark att vi inte förmår se problemen. Att kritisera andra ”kulturer” för deras unkna kvinnosyn går lätt, men att den svenska midsommaren genomsyras av patriarkala värderingar är vi tysta om. Mannen reser majstången och sätter mäkta stolt eld på grillen. Kvinnan kokar färskpotatisen, håller koll på ungarna och tar hand om gamla mamma, ser till att hemmet är välstädat och plockar blommorna som står på bordet. Somnar mannen på fyllan är det hennes uppgift att se till att han kommer i säng, somnar han inte förväntas hon ställa upp i sängkammaren, hur svinigt han än betett sig. Det är ju trots allt kärleksmystikens högtid. Öland 4, Stockholm, 9, Dalarna, 3…

För några år sedan hade jag inte sett de där mönstren. Det är först sedan jag började fundera över de här sakerna som jag såg den maktstruktur som gör att kvinnor ofta dubbelarbetar och riskerar att misshandlas och våldtas. Och allt blev plötsligt så tydligt, som i slutet av filmen när Neo ser mönstret i matrisen. Det är i den insikten som siffrorna den här morgonen får liv för mig. Det är verkligen på tiden att vi ifrågasätter de omoderna värderingar som döljer sig bakom midsommarfirandet. Dags att göra midsommaren till den fest det borde vara. Feministisk midsommarfest hos mig nästa år, någon som kommer?

Ubåtar och frasliberaler

Förra veckans Uppdrag Granskning handlade om de ubåtskränkningar som ägde rum i Hårsfjärden hösten -82. Den dåvarande regeringen med Palme i spetsen var snabb med att peka ut Sovjet som kränkande part, vilket sedan dess också är den officiella historieskrivningen. Alla så kallade bevis har hemligstämplats, liksom allt material som eventuellt skulle kunna ge en annan förklaring. Fast inte riktigt allt, för Uppdrag Grnskning har fått tag på ett ljudband som spelats in av en vakt en av de aktuella kvällarna och det visar att det med stor sannolikhet var en ubåt från ett Nato-land som kränkte svenskt vatten i oktober -82.

Man kan ju förstås tycka att det där är gammal skåpmat, ingenting att rota i så här 25 år senare. Ungefär så säger också en kapten i programmet. Fast jag håller verkligen inte med honom. Jag tycker det här är väldigt intressant, inte minst med tanke på den lag som kommer att röstas igenom i riksdagen imorgon. För den lagen grundas på en tro att staten är god och alltid kommer så förbli. Staten ljuger inte och har inget intresse av att avlyssna sina oskyldiga medborgare. Men lögnerna kring ubåtskränkningarna är ett exempel på att det där bara är trams, den vidriga IB-affären ett annat.

Något som jag stör mig på när sådana här frågor diskuteras är att anhängarna till mer övervakning och registrering alltid kör med argumentet att den som har "rent mjöl i påsen" inte behöver oroa sig. Det är ren populism och så jävla lätt att säga för den som aldrig har utsatts för diskriminering eller åsiktsregistrering. Dessutom tror jag att sån här panikartad övervakningshets bidrar till att skapa en känsla av misstro mot "de andra", de med konstiga namn, kulturer och åsikter. Vi håller oss till våra egna och klyftorna vidgas. När det motsatsen som behövs.

I media diskuteras FRA flitigt just nu, men sällan själva sakfrågan. Av nyhetsrapporteringen att döma är det splittringen inom alliansen som är det mest intressanta. Omröstningen framställs som en prestigekamp mellan regering och opposition, som en skojig fotbollsmatch. Och sossarna försöker i vanlig ordning vinna billiga poänger, trots att de själva låg bakom det ursprungliga förslaget. Men frågan är så mycket viktigare än att användas för pajkastning. Den handlar om vilket samhälle vi vill ha eller snarare vilket vi inte vill ha. Vi kan bara hålla tummarna för att några av frasliberalerna tar sitt eventuella förnuft tillfånga.

Talande

Under förra veckan kunde vi läsa om den nya burkinin, som blivit populär i bland annat Australien och nu kommit till Sverige. Aftonbladet berättar om Salam Abu-Iseifan som nu kan bada utomhus för första gången på många år, och det är väl bra antar jag. Även om jag samtidigt tycker att det ruskigt tråkigt att hon ska behöva känna att hon inte kan bada i bikini eller badbyxor.

Men jag ska inte ge mig in i slöjdebatten här, utan istället kommentera den bild som finns med i reportaget. I bildens förgrund poserar Salam och bakom henne klättrar en naken man upp för en badstege. Och sällan blir det så tydligt att vi lever i ett patriarkat där mannen betraktas som människa och kvinnan som kön.

Heja Vänstern!

I måndags läste jag det här inlägget på SvD:s ledarblogg. Det handlar om att Vänsterpartiets valberedning föreslagit en ny partistyrelse där 20 av de totalt 32 ledamöterna och suppleanterna är kvinnor, dvs. nästan två tredjedelar. Det är Per Gudmundson som kursiverar, inte jag, och därmed visar han hur tokigt han tycker förslaget är. "Jämställt är det inte. Tvärtom.", skriver han. Och i det har han på sätt och vis rätt. För förslaget är inte jämställt, det är feministiskt.

Vad ser du framför dig när jag säger Styrelse? Det första som dyker upp i mitt huvud är ett gäng män i 60-årsåldern i grå kostymer som sitter runt ett mörkbrunt träbord. Jag måste anstränga mig för att se någonting annat (trots att jag själv suttit med i några styrelser som varit så långt ifrån gråklädda äldre män man kan komma). Mannen är norm i vårt samhälle, liksom i resten av världen, och så länge vi inte aktivt försöker förändra den normen så kommer vi att fortsätta föreställa oss Styrelsen som den ovan.

Och det gäller ju inte bara bilden av vad som är en styrelse, för tyvärr stannar ju inte den här normen innanför styrelserummets fyra väggar. Den genomsyrar hela samhället, vår kultur, vårt språk och våra värderingar. Normen skapar en bild av vad som är "manligt" och vad som är "kvinnligt" och sätter standard för vad som anses okej eller inte, den gör oss ofria.

Okej, vi vill bli av med den där normen. Vi vill slippa ha de där äldre männen i grå kostym på näthinnan. Då behöver vi alternativa bilder och Vänsterpartiets förslag är precis en sådan. Hur mycket Per Gudmundson än tror det, så kommer inte allt plötsligt bli bra om vi inte gör någonting. Faktum är att vi inte ens något sådant val. Vi kan aldrig välja att stå utanför och titta på, och hålla tummarna för att allt ska lösa sig. Att välja att göra ingenting är att välja att återskapa och åter återskapa den där normen. För att komma någon vart behövs en politik som ifrågasätter våra invanda föreställningar och värderingar. För det krävs en feministisk politik, jag tror att det är en förutsättning för riktig jämställdhet.

Men det är klart, vill man inte se att det finns en manlig norm, tycker man att vårt samhälle är jämställt och bra som det är, och att det enbart är vi själva som individer som formar våra liv utan inverkan från omgivningen, då tycker man ju förstås att Vänsterpartiets förslag ojämställt.

Vi andra som har tröttnat på de där männen männen i grå kostym ropar Heja Vänstern!

Om saker som är svåra att förstå.

För några veckor sedan presenterade George W Bush en klimatplan, ett förslag på hur klimatförändringen ska kunna bromsas. Det fick inte så stort genomslag i media och lika bra var kanske det, för det var ingen rolig läsning. Bush klimatmål är nämligen – håll i dig – att ökningstakten av utsläpp ska ha avstannat till år 2025. Vilken visionär. Samtidigt som samtliga övriga industriländer har bestämt sig för att minska utsläppen av koldioxid med 20 % till år 2020 så tycker alltså den amerikanska regeringen att USA ska fortsätta öka sina utsläpp, även fem år efter detta.

Att bestämma sig för att gå in i Irak gick väldigt snabbt, för det krävdes bara några förfalskade bevis på Saddam Husseins massförstörelsevapen och kopplingar till Al-Qaida. Men att bekämpa de utsläpp som bl.a. under förra veckan bidrog till att göra några miljoner människor i Burma hemlösa, det tar tid och kräver tydligen mycket eftertanke. Kan man verkligen lita på de där så kallade klimatforskarna i FN, verkar Bush tänka. Och de där bilderna från Burma, verkar de inte lite skumma? Och man kan förstå att Bush är misstänksam. Det var ju ”experter” som berättade för honom att Saddam och Osama var bästisar. Och att han inte litar på bilder är ju inte konstigt sedan Colin Powell trollade fram både vapenfabriker och kärnvapentransporter i Photoshop. Så visst kan man förstå om killen är lite skeptisk.

Det måste väl vara okunskap som ligger bakom den där klimatplanen som Bush presenterade. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. För det känns bara för dumt att presidenten för det land som per capita orsakar de i särklass största utsläppen av växthusgaser (motsvarande 3 européer eller 10 kineser) tycker att det är okej att fortsätta öka landets utsläpp i 18 år till, samtidigt som resten av världen, faktiskt försöker börja minska sina utsläpp. Jag har lite svårt att förstå hur man resonerar då. Någon som kan förklara?

Nyligen gick också McCain ut och berättade att han ville ge bensinskatten semester. När priserna går upp under sommaren ska bensinskatten sänkas, en schysst skattesubvention som går rakt ner fickorna på McCains kompisar inom oljeindustrin. Själv kan jag ju tycka att de 3000 miljarder dollar som Irak-kriget kostar, vars huvudsyfte är att säkra oljetillgångarna för just dessa företag, var en tillräcklig gåva. Men McCain och jag tänker tydligen olika där. Förra veckan berättade också guvernör Schwarzenegger att han kör inte mindre än fyra bilar av märket av Hummer, en bil som drar drygt två liter bensin per mil. Men nu har ju Arnold låtit bygga om bilarna till etanoldrift, så då är det ju ingen fara.

Vi tar lite fakta: Sedan 2003 har USA fördubblat användningen av majs som biobränsle och konsumtionen väntas år 2016 vara 110 miljoner ton. Hur många svältande familjer i Mexiko det medför återstår att se, men man kan konstatera att priset på livsmedel på några år ökat med omkring 50 %, dvs. samtidigt som produktionen av biobränslen ökat kraftigt i västvärlden. Så obehagliga effekter lär det bli när produktionen nu ökar ytterligare för att Arnold ska kunna köra omkring i sina fyra etanol-Hummers.

Med den inställningen och uppenbara bristen på kunskap och intresse från ledande politiker lär det ju knappast bli någon stor förbättring om amerikanarna röstar republikanskt i höst, speciellt inte nu när ekonomin är lite knackig. För i det läget finns det ju annat att tänka på än miljön. Fast precis så låter det även när ekonomin går bra. För då behöver man ju inte satsa på miljön, då utvecklas ju den miljövänliga tekniken och allt ska bli bra ska du se. Inställningen till miljöfrågorna är ofta densamma hur konjunkturen än ser ut, men utsläppen och problemen bara ökar.

Go Gonnet!

Som du säkert hört har några högt uppsatta fransmän "rasat" över att Frankrikes bidrag till melodifestivalen inte framförs på franska. Bland dem finns Sarkozys partikamrat, François-Michel Gonnet, som krävt att kulturminister Christine Albanel ska ingripa i frågan. Det franska språket hotas på så många sätt, tycker Gonnet, och uppmanar medborgarna att skriva in till chefen för TV-kanalen France 3 som har hand om uttagningarna till festivalen.

Själv tyckte jag att detta var riktigt löjligt, tills jag hörde det svenska bidraget med texten:

Oh, out of the light
Like a star, like a hero
Love will survive
Oh, taking the fight
Is the life of a hero
Staying alive
This is a story
Of love and compassion
Only heroes can tell

Vilken känsla! Fritt översatt:

Åh, ut ur ljuset, som en stjärna, som en hjälte.
Kärlek ska överleva.
Att ta striden, det är hjältens liv - att fortsätta leva!
Det här är en saga om kärlek och medkänsla, som bara hjältar kan berätta.

Ska Sverige ha någon chans i tävlingen ska nog den där texten framföras på något språk som ingen förstår, typ samiska. Så för första gången sympatiserar jag med en fransk konservativ politiker. Återinför kravet på att länderna ska framföra bidragen på sina respektive språk!

Och för att travestera ett berömt första maj-plakat: Men vem fan bryr sig om melodifestivalen.

Den bitiga bävern och det stooora trädet

Fingrar på fjärrkontrollen och när TV:n går på möts jag av hennes breda flin. Stolt berättar hon att de statliga företagen nu har 49% kvinnliga styrelseledamöter, jämfört med bara 18% i privata börsbolag. Och jag tror nog att hon har del i detta. Hon har säkert gjort ett bra jobb och ska ha cred för att hon använt sitt inflytande i de statliga bolagen för att göra dem lite bättre. Den möjligheten utnyttjade nog tyvärr sossarna lite för sällan under sin tid vid makten. Kanske var de rädda för att motståndet mot de statliga bolagen skulle öka om politikerna lade sig i mer hur de styrdes. Vad vet jag.

Nu kan man ju ändå tycka att regeringen borde gilla de statliga företagen. När Mats Odell sålde Vin & Sprit visade prislappen att företaget var mycket välskött, och affären hyllades, inte minst av dem som ofta påpekat hur dålig staten är som företagsägare. Och nu konstaterar alltså Maud Olofsson att de statliga företagen går att förändra i rätt riktning, till skillnad från de privata. Under de senaste åren har företagen dessutom bidragit med åtskilliga miljarder som borgarna kunnat använda för att sänka skatterna för dem med de största villorna och mest pengar på banken.

Men hur många goda argument det än finns verkar regeringen inte gilla de statliga företagen. Maud Olofsson vill ju snarare göra med dem som en ivrig bäver gör med ett vackert träd: bita sönder det från grunden och kasta det i sjön. Då spelar det ingen roll att trädet är ståtligast i skogen och att det ger massor av söta frukter till alla skogens invånare. Eller att det i trädet bor fåglar som kanske måste flytta till en annan skog om trädet fälls. Men sånt bryr sig inte den ivriga bävern om, hon vill ju bara bita lite.

Hur ska det gå för den bitiga bävern? Kommer träden i skogen att ta slut? Fortsättning följer kanske någon gång.