Ekot rapporterar om midsommarnattens våldsamheter runt om i landet. På Öland har fyra våldtäkter anmälts och eftersom endast 10-20 % av alla våldtäkter anmäls så rör det sig kanske om ett trettiotal bara på Öland. I Malmö och Göteborg skottlossning, och över hela i landet grova misshandelsfall och rattfylla med dödsfall som följd.
Efter varje stor festkväll låter det likadant på Morgonekot, nästan som en väderprognos: Öland 4 våldtäkter, Stockholm 9, Dalarna 3… Det är en förstås en sjuk paradox att den natt, som likt ingen annan på året omgärdas av så mycket romantisk mystik, samtidigt är den mest våldsamma. Naturligtvis syns det i våldtäkterna, men lika mycket när män misshandlar varandra berusade av starksprit och machoideal.
Fast det här är ju förstås ingenting vi pratar öppet om. Att göra det är ju nämligen att ifrågasätta den mest svenska av högtider. Midsommar är ju hela familjen samlad, älvdans och små grodorna. Vår svenska självbild är så stark att vi inte förmår se problemen. Att kritisera andra ”kulturer” för deras unkna kvinnosyn går lätt, men att den svenska midsommaren genomsyras av patriarkala värderingar är vi tysta om. Mannen reser majstången och sätter mäkta stolt eld på grillen. Kvinnan kokar färskpotatisen, håller koll på ungarna och tar hand om gamla mamma, ser till att hemmet är välstädat och plockar blommorna som står på bordet. Somnar mannen på fyllan är det hennes uppgift att se till att han kommer i säng, somnar han inte förväntas hon ställa upp i sängkammaren, hur svinigt han än betett sig. Det är ju trots allt kärleksmystikens högtid. Öland 4, Stockholm, 9, Dalarna, 3…
För några år sedan hade jag inte sett de där mönstren. Det är först sedan jag började fundera över de här sakerna som jag såg den maktstruktur som gör att kvinnor ofta dubbelarbetar och riskerar att misshandlas och våldtas. Och allt blev plötsligt så tydligt, som i slutet av filmen när Neo ser mönstret i matrisen. Det är i den insikten som siffrorna den här morgonen får liv för mig. Det är verkligen på tiden att vi ifrågasätter de omoderna värderingar som döljer sig bakom midsommarfirandet. Dags att göra midsommaren till den fest det borde vara. Feministisk midsommarfest hos mig nästa år, någon som kommer?
Efter varje stor festkväll låter det likadant på Morgonekot, nästan som en väderprognos: Öland 4 våldtäkter, Stockholm 9, Dalarna 3… Det är en förstås en sjuk paradox att den natt, som likt ingen annan på året omgärdas av så mycket romantisk mystik, samtidigt är den mest våldsamma. Naturligtvis syns det i våldtäkterna, men lika mycket när män misshandlar varandra berusade av starksprit och machoideal.
Fast det här är ju förstås ingenting vi pratar öppet om. Att göra det är ju nämligen att ifrågasätta den mest svenska av högtider. Midsommar är ju hela familjen samlad, älvdans och små grodorna. Vår svenska självbild är så stark att vi inte förmår se problemen. Att kritisera andra ”kulturer” för deras unkna kvinnosyn går lätt, men att den svenska midsommaren genomsyras av patriarkala värderingar är vi tysta om. Mannen reser majstången och sätter mäkta stolt eld på grillen. Kvinnan kokar färskpotatisen, håller koll på ungarna och tar hand om gamla mamma, ser till att hemmet är välstädat och plockar blommorna som står på bordet. Somnar mannen på fyllan är det hennes uppgift att se till att han kommer i säng, somnar han inte förväntas hon ställa upp i sängkammaren, hur svinigt han än betett sig. Det är ju trots allt kärleksmystikens högtid. Öland 4, Stockholm, 9, Dalarna, 3…
För några år sedan hade jag inte sett de där mönstren. Det är först sedan jag började fundera över de här sakerna som jag såg den maktstruktur som gör att kvinnor ofta dubbelarbetar och riskerar att misshandlas och våldtas. Och allt blev plötsligt så tydligt, som i slutet av filmen när Neo ser mönstret i matrisen. Det är i den insikten som siffrorna den här morgonen får liv för mig. Det är verkligen på tiden att vi ifrågasätter de omoderna värderingar som döljer sig bakom midsommarfirandet. Dags att göra midsommaren till den fest det borde vara. Feministisk midsommarfest hos mig nästa år, någon som kommer?
2 kommentarer:
Jag kommer!! Och du har rätt igen, det är enkelt att erkänna att det finns löneskillnader och att att det är ett problem att pappor inte är föräldralediga i samma utsträckning som mammor, men när man pratar om underliggande strukturer så är det få som vill vara med. Och ännu mer frustrerande blir det tycker jag när jag inser att jag själv är en del av dem!
Och tack för länken!
Kram på dig!
Exakt! Och visst kan det det kännas frustrerande, men samtidigt kan ju inte vi som individer förändra så mycket, det är ju samhället och kulturen som det är fel på. Det viktiga är att man vågar se att problemen finns och inte, som de flesta, håller för ögonen och hoppas att allt är bra. När många blir medvetna kan de där strukturerna förändras.
Tack för en bra kommentar!
Skicka en kommentar