Usel sömn och en härlig bok.

Vaknar som vanligt vid halvfyrasnåret. Inte vaknar till och somnar om, utan vaknar vaknar. Mer vaken än någonsin på dagen vrider jag mig en stund i sängen, men ger efter en stund upp och sträcker mig efter den lilla knappen på sänglampan. Svettas lätt, inte så mycket på grund av värmen som av alla de där jobbiga tankarna som har den dåliga vanan att alltid dyka upp mitt i natten. Fast det är väl kanske lika bra att de kommer då istället för på dagen. Synd bara att det för tillfället inte är istället för utan både och.

Och precis som varje natt försöker jag blåsa bort de där tankarna genom att läsa ett kapitel eller två. Det brukar ju funka, men läser man böcker som Mig äger ingen så blir det där kapitlet lätt till tretton, och ni som vet hur långsamt jag läser förstår att klockan hinner bli både fem och halv sex innan jag trevar efter lampknappen igen. Visserligen trött i huvudet nu, men vetskapen om att hammarslag och betongblandarslammer brutalt kommer att tränga in i min försvaraslösa stackars lägenhet om någon timme, gör mig lätt stressad. Och stress funkar dåligt som sömnmedel. Ber en stilla bön för den som uppfann öronproppen och somnar till slut in.

Det är verkligen en fantastisk bok det där, och upplevelsen blir förstås ännu starkare av det faktum att mycket utspelar sig precis utanför mitt hus. Leffe arbetar på Mentalvärken just över gatan, och när jag tittar ut på gångvägen kan jag föreställa mig Åsa på pakethållaren bakom honom, på väg till dagis. Om någon timme ska Aseaströmmen rulla in genom Mimerstadens portar. Men vid det laget sitter redan Åsa ensam på dagistrappan. Kanske släpps hon den här morgonen in via köksingången av mattanten Gun. Från mitt fönster skymtar jag sjön som farfar hivar upp gös efter gös ur, liksom kooperationens numera igenbommade bageri där Åsa arbetar en sommar.

Åsa Linderborg sommarpratade den 10 juli i somras och programmet finns fortfarande att avnjuta här. Missa nu inte det. Så vackert att det gör ont, speciellt i slutet när hon berättar om sin dröm om en bättre värld. Hon gör det med en inlevelse och uppriktighet som man hör alldeles för sällan. Det hörs att hon menar det hon säger och säger det för att hon vill, inte för att övertyga någon annan. Och just därför har hon heller inget behov av att blanda in en massa löjliga floskler för att förstärka sitt budskap. Hon vet vad hon tycker och säger det, och hon säger det på det sätt så att jag blir alldeles varm i kroppen. Förbannat bra musik är det också.

Ja, det här blev ju ett ovanligt märkligt och osammanhängande inlägg, blir väl så när man inte sover ordentligt. Ska lägga mig tidigt ikväll.