Mental knockout

Orkar inte skriva så mycket nu, är nämligen mentalt utmattad efter den här intellektuella boxningsmatchen. Vet inte vem som avgick med segern men jag känner mig knockad. Alla är välkomna att hoppa in i ringen och delta.

Vilken hjälte!

Efter att IOGT-NTO för några veckor sedan uteslöt pingstpastor Åke Green har förbundet tappat omkring 1200 medlemmar. Detta diskuterades i P1-morgon imorse och förbundets ordförande Sven-Olov Carlsson debatterade mot Åke Green.

Man skulle kunna tro att IOGT-NTO i det läget väljer att ligga lågt för att inte tappa ännu fler medlemmar. Men Sven-Olov gör det rakt motsatta. Han tar fighten, sågar Åke Greens uttalande och knäcker honom i debatten. Det är inte medlemssiffrorna som är det viktigaste för Sven-Olov, det är att försvara alla människors lika värde. Och det gör mig så glad. Tack Sven-Olov, du är en hjälte.

Här kan du lyssna till dagens sändning.

Hoppsan, glömde visst

Advokat Per E Samuelsson är aktiv i debatten kring domen mot våldtäktsmannen Tito Beltran. I bland annat gårdagens Debatt hävdade han att svenska domstolar inte tar hänsyn till att minnen kan förändras över tid. Men, är han hygglig och berättar för oss, det kan de faktiskt göra. Och kan betyder att de gör det. Och eftersom den aktuella våldtäkten skedde för åtta år sedan, säger Samuelsson indirekt att Tito Beltran är felaktigt dömd.

Gång på gång hävdar Samuelsson detta. Utan att veta speciellt mycket om hur vårt minne eller fungerar eller hur våra domstolar arbetar vågar jag hävda att han är helt ute och cyklar.

1. Varför nämner inte Per E Samuelsson med ett enda ord att även den som våldtar skulle kunna drabbas av en minnesförlust? Den som begår våldtäkten har väl verkligen ett motiv till att förändra sin minnesbild?

2. Tror han att en våldtäkt är något man kan glömma lite så där bara? Att hävda att offret har fel är att ytterligare bestraffa henne, vilket kommer att leda till att ännu färre vågar anmäla.

Har jag fel?

Kan man ta patent på sina öron?

Du som följt den här bloggen vet att jag tycker om promenader. På gymnasiet brukade jag gå hem, gillade att traska förbi pendeln och Tingshuset, genom parken vid Åvägen och svänga upp till höger på Norrängsvägen. Kommer att tänka på de där promenaderna den här morgonen, när snålblåst biter mig i kinderna. Okej kanske inte direkt biter, men iallafall nafsar lite.

Mellan gymnasiet i Huddinge C och Almvägen är det nån kilometer eller två, slår mig att jag aldrig riktigt mätt sträckan. Under otaliga kyliga vintermorgnar utvecklade jag en teknik för mäta temperaturen.

Min hypotes var denna: Om det börja värka i öronen när du går mellan Huddinge och hem utan mössa, så är det -13 grader eller kallare. Ibland kunde jag känna den där stickande känslan redan vid Sannas P:s gröna trähus, då var det riktigt kallt, minst minus 20. Ibland nöp det till utanför lilla röda huset med konstiga gubben som klistrade upp "Låt folk bo kvar, slopa fastighetsskatten"-lappar på lyktstolparna. Han bodde några hundra meter närmare hemma än Sanna, och på det här sättet kunde jag bestämma temperaturen med kanske +- 5 graders säkerhet. Åtminstone trodde jag det då.

Vilka idéer man hade, synd att de blåst bort med åren. Nästa gång jag är hemma ska jag testa om metoden fortfarande funkar, men då måste det bita lite, inta bara nafsa.

Han gör min dag!

Bara måste berätta om en riktigt skön grej som hände imorse. Jag går på Ringvägen utanför Kopparlunden. För dig som inte känner den här stan så är det en spikrak, kanske 200 m lång gångväg. En bit framför mig ska en man precis gå över gatan och väntar på att några bilar ska passera. Han är propert klädd i finbyxor och lackskor, och håret är välkammat. Inget konstigt i det.

Då händer det. Han gör den verkligen. Jag har sett den några gånger tidigare, men bara på film. Mästaren som lär sin elev hur han ska kunna slå den dumma i slutfighten. Han lär honom Tranan. Den här onsdagsmorgonen i februari ser jag den i igen. Okej, kanske inte mästarklass på den, men desto skönare. Upp med högerknäet och ut med armarna, flaxa långsamt. Sen hoppar han lagom graciöst över till högerbenet, och så, när bilarna passerat, över gatan i långa indianhoppssteg. Över på andra sidan rättar han till sina kläder och spatserar iväg som om inget har hänt. Helt fantastiskt!

Gladpop i lurarna, solsken i blick och Karate Kid på en gångväg i Västerås. Ibland är livet lättare att leva.

Blir trött och går hem nu.

Hörde precis låten Scream på radion. Har du hört den? En kvinna berättar att tjejen ska skrika när hon har sex med sin man för att visa att hon gillar honom. Han ska va tyst. Jo men det är ju klart, varför ska han skrika, hon är ju hans, han behöver inte bevisa något. Det är hon som är beroende av honom, hon som ska ta emot. Och skrika ut att hon gillar det.

I låten stönar kvinnan don´t fight it if you like. Undrar hur många tjejer som känner sig stärkta att säga nej efter att hört det budskapet. Om du säger nej menar du det egentligen inte, du är mest pryd. Know you like, don´t fight it, kom igen då gumman, vet att du vill. För det säger Timbaland.

Skiten avslutas i en orgie av unkna stereotypa könsroller och heteronormativitet när Timbaland med mörk, släpig röst berättar hur han ska sätta på nån tjej så att hon skriker högt. Know you like, girl. Vafan vet han om det?

Jag blir trött och går hem. Och jag som var på bra humör imorse. Fan.

Är du med?

Igår visade SVT den tredje delen i dokumentärserien De kastlösa. Den handlar om en stor grupp människor i Indien, de som lever mitt i men samtidigt långt utanför samhället. Bakom datajättarnas fasader finns de kastlösa, oberörbara, de som fötts in i misär och förnedring. De som i bästa fall kan få det bättre i nästa liv, men det här är redan förstört.

Jag hittar inte rätt ord för att beskriva deras situation, så jag tar några exempel på hur vardagen kan se ut för en kastlös.

En kvinna arbetar med att göra rent de offentliga toaletterna. I IT-undrets Hyderabad, liksom i många andra indiska storstäder, finns toaletter där all urin och avföring leds till stora grusplaner. Kvinnans jobb är att samla upp sörjan, hälla den i en korg, bära korgen till en soptipp och dumpa innehållet. Inga skyddskläder, inte ens handskar.

Många kvinnor arbetar som prostituerade, de är födda in i prostitutionen utan någon chans att komma ur den. De sitter utanför sina hem och väntar på kunder dagarna i ända. Männen kommer dit, ligger med dem och går därifrån. De talar inte med kvinnorna, för det är inte bra dig att prata med en oberörbar. Men att ligga med dem går bra, bara man stänker lite vatten under armarna när man är klar. Då tvättas det orena bort, berättar en man som just besökt kvinnan. Han säger det som att det är det naturligtaste i världen, verkar inte ens reflektera över sitt beteende. Det är liksom så det är, tough luck.

Ibland skär man sig och kan bli svårt sjuk, berättar en man i 20-årsåldern. Hans uppgift är att rensa kloakerna. När det blir stopp klättrar han ner i avloppsbrunnen, ställer sig i strömmen av avloppsvatten och gräver för att hitta det som sätter igen ledningen.

Är det en liten undanskymd grupp som lever under de här helt omänskliga förhållandena? 160 miljoner indier saknar kast, i det som brukar kallas världens största demokrati. Om det varit ett litet land som vi inte kunde uttala namnet på hade vi sagt upp förbindelserna igår, men jättar som Indien och Kina vågar sig ingen på, de är för viktiga för ABB och Ericsson.

Två avsnitt kvar nu, tag chansen på söndag kl. 17.25. Du kommer tycka att det är jobbigt. Du kommer vilja ta på dig skygglapparna och blunda för verkligheten. Gör det, men kom ihåg att du då deltar i förnedringen. Bara genom upplysning och påtryckningar kan en förändring uppnås. Jag tänker kontakta UD för att få deras syn på det här, sen kanske man kan gå vidare. Är du med?

Ett ögonblick

Bland det vackraste jag vet är ljus som faller mot en tall. På kvällspromenaden i augusti blir jag stående och betraktar hur sensommarsolen skimrar i kronan och värmer den rödbruna stammen. Vördnadsfullt rör sig trädet i kvällsbrisen, stressar aldrig. När du värmer dig i försommarsolen efter sommarens första dopp, är inte de där låga, vindpinade bergstallarna magiskt vackra då? Då vill jag att tiden ska stanna, men liv är rörelse och solen slocknar.

Nu är ljuset kallare, vitare, men lika vackert. När jag passerar kyrkogården den här morgonen speglar sig solen i de frostnupna tallarna. De rör sig långsamt i vinden, är immuna mot måndagsmorgon. Pophistoriens kanske underbaraste outro är mitt soundtrack och allt är så vackert att jag känner saltsmak i munnen. Bestämmer mig för att oftare försöka lyfta blicken och ta in mer av det vackra som omger oss hela tiden, men som vi är för upptagna för att se. För livet är nu, inte bara den där lördagen om tre veckor när raderna är tomma i kalendern. Ska se något vackert varje dag, är du med?

Vetenskap och okunskap

Båda kanalernas morgonsoffor intas varje fredag av proffstyckare som uttalar sig om veckans nyheter. Imorse diskuterades bland annat Björklunds förslag om nytt betygssysstem. Fast egentligen var det ju ingen riktig diskussion, för alla höll med varandra om att förslaget var bra. Och alla var tvärsäkra i sina uttalanden. Precis som den största delen av svenska folket, om mans ska döma av den här omröstningen.

Tänk dig att du sitter med i en TV-soffa och plötsligt blir tillfrågad om hur koldioxid beter sig i atmosfären, eller om hur franska oregelbundna verb böjs. Om du inte känner dig så insatt i ämnet väljer du förmodligen, utan att skämmas för det, att inte uttala dig. Inget konstigt i det. Det intressanta är att när det kommer till humanvetenskapliga ämnen såsom pedagogik, så verkar de inte klassas som vetenskaper, utan snarare allmänt tyckande. Och då får vem som helst tycka till hur som helst, ofta med så kallat bondförnuft som enda argument. Visst kan man göra det inom alla ämnen, men man får fel på franskaprovet.

För där blir det så tydligt när argumentationen inte stämmer, när man inte vet vad man pratar om. Det visar den röda bocken i kanten. Inom en vetenskap som pedagogiken däremot är det inte lika lätt att säga vad som är rätt och vad som är fel, man måste problematisera. Fast det hinner vi ju inte innan reklamen. När du får frågan om hur koldioxiden i atmosfären säger du inte "koldioxid, vad är det? Menar du luft?". Du säger inte det, för även om du inte exakt vet hur koldioxiden beter sig i atmosfären så har du i alla fall hört talas om ordet koldioxid, en kunskap baserad på några tusen år av forskning. Lärandets vetenskap har säkert en minst lika lång historia, men där är det okej att att bortse ifrån all forskning. Till och med bra om man gör det, det blir ju bättre TV då.

Pedagogiken är en vetenskap som utvecklats under lång tid med bidrag av många både smarta och insatta människor. Lärande och barns utveckling är oerhört komplexa ämnen som inte låter sig avhandlas på fem minuter i en TV-soffa. All respekt för Stig Malms och Maria Abrahamssons kunskaper i arbetsmarknadspolitik, men några pedagoger tror jag inte att de är. Men uttala sig kan de, och gör de.

Snälla, låt kemisten förklara koldioxiden, fransmannen verben, läraren pedagogiken. Och låt tyckarna tycka till om typ...schlagerfestivalen.

Missa inte!

Jag betalar gärna TV-licens när SVT gör serier som "Om ett härta" som går just nu. Gissar att jag inte är ensam om att få en tankeställare eller två av att se hur läkaren Marianne försöker få arbetslivet att gå ihop med ansvaret för hemmet, sin dotter och sin gamla mamma. När hon till slut får nog och skäller ut sin man för att han inte hjälper till hemma, blir han ledsen och hon känner sig elak och skuldbelägger sig själv. Serien är också något av en studie i häskartekniker, som Marianne möter på arbetsplaten likväl som hemma. Sen är ju skådespeleriet helt fantastiskt, framförallt danska Paprika Steen, och dialogen är så naturlig. Sånt gillar jag.

Tyvärr har Centern försökt göra partipolitik av serien eftersom Solveig Ternström sitter i riksdagen för C. Sorgligt. Men hon är i alla fall en riktigt bra skådespelerska, säkert en bra egenskap om man är centerpolitiker.

Självklart inte över, men fan inte under

Göran Persson får återigen kritik, den här gången för att han och Anitra beviljats skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Många debattörer, både från höger och vänster, fördömer detta och kallar det omoraliskt och inkonsekvent, för karln har ju argumenterat emot det han nu utnyttjar. Usch och fy, vilket hyckleri!

För ett och ett halvt år sedan avgick Cecilia Stegö Chiló för att hon medvetet glömt att betala TV-licensen under 16 års tid. Kritikerna hävdade då, naturligtvis helt riktigt, att man inte kan bryta mot lagen bara för att man inte håller med om den. Inget konstigt i det.

Det märkliga är när samma människor nu hävdar att Persson inte ska ha rätt att göra avdrag på skatten bara för att han inte tycker att lagen bra. Alltså; i det ena fallet är det fel att bryta mot lagen för att man inte tycker att den är bra, i det andra är det fel att följa lagen trots att man inte tycker att den är bra. Och de kallar Persson inkonsekvent.

Det här är bara så löjligt, och framförallt ohederligt. För självklart ska Persson ha precis samma skyldigheter och rättigheter som du och jag. Och självklart gjorde Laila Freivalds helt rätt när hon valde att köpa loss sin hyresrätt för några år sedan. Att hon argumenterat emot spelar faktiskt ingen som helst roll. Och hon har all rätt, både juridisk och moralisk, att svära över hur utförsäljningarna kommer att leda till segregering och ökade klassklyftor när hon skriver på papperna.

För politiker ska naturligtvis inte stå över lagen, men de ska fan inte tvingas stå under den heller. Den som är öppen med sina åsikter ska varken straffas eller gynnas för det. Vi har gemensamt bestämt vilka lagar och regler som ska gälla i vårt samhälle och dessa ska självklart omfatta samtliga medborgare. Så jag hoppas att Persson fortsätter dra av på skatten. Jag skulle också göra det, om jag hade råd.

Hyckleriet når nya höjder

Du har säkert hört talas om konstutställningen som just nu pågår på Alingsås konsthall. De vackra fotografierna visar nakna människor som på några bilder har sex med varandra. Det här upprör kristdemokraterna som kallar det "porr för skattebetalarnas pengar" och frågar sig tramsretoriskt "vilka signaler ger det här till våra unga?".

Varje dag möts du och jag av hundratals bilder på nakna och halvnakna människor via TV, filmer, tidningar och mängder med reklam. Gemensamt för de bilder av sexualitet som vi får från kommersiella medier är att de nästan uteslutande visar det heterosexuella förhållandet som det normala, väldigt ofta med kvinnan som underordnad mannen. Porrfilmerna som "våra unga" har lätt tillgång till via nätet är fejkade och bilderna i Frida är retuscherade.

Jag tycker att det här är dåligt. Kristdemokraterna tycker att det är bra, så bra att de vill att reklamens bild av sexualiteten ska vara den enda vi får (läs påtvingas). Ni som följt den är bloggen vet att jag tycker att det är oerhört viktigt att det finns alternativ till det som är kommersiellt gångbart, det gäller såväl parkbänkar som bibliotek och andra offentliga mötesplatser. Naturligtvis gäller detta även beskrivningarna av samhället, inte minst de av sexualiteten. Kristdemokraterna däremot tycker inte att det behövs, de kommer ut som de marknadsliberaler de egentligen alltid varit, tillber Mammon och litar blint på att marknadskrafterna ger den enda rätta och "normala" bilden. Kanske gör det för att de vet att reklamens bild överensstämmer med deras idé om den traditionella kärnfamiljen. Helt säkert har de inte läst Veckorevyn på länge.

Utställning i Alingsås ger en annan beskrivning av samhället än den vi översköljs av via media, och därför är den värd precis varenda en av de 50 000 skattekronorna, för övrigt ett spott i havet jämfört med de miljarder som vi svenska konsumenter betalar porrindustrin, film- och reklambranschen för att de ska fortsätta utnyttja och förstärka heteronormativiteten och objektifiera kvinnan.