Tar vintergatan hem

Vid halv tio-tiden gick jag bort till affären för en liter möjlk. Den första vinterkvällen på flera veckor och himlen är mättad med snöflingor, sådana där stora och luddiga som de bara blir när strecket ligger precis under nollan. Passerar mitt hus från södersidan. Det lyser uppe hos mig och jag lägger märke till julstjärnan i fönstret. Den är i lila papp och kom till mig ihopvikt tillsammans med en tidning någon gång för flera år sedan, hittade den under sängen i höstas. Nu har den hängt där några veckor och växt ihop med inredningen. Jag inte tänker på den när jag är hemma, men nu när jag ser huset utifrån lyser den svart mot ljuset från den klotformade rislampan i bakgrunden.

Och då händer något märkligt. När jag går där längs huset och tittar upp är det som att de där två, lampan och stjärnan liksom börja röra sig. De är plötsligt ett levande solsystem omgivna av ett oändligt myller av stora, luddiga, vita stjärnor. Jag stannar till en sekund för att ta in det vackra, men rörelse är liv och solen slocknar.

Kommer du ihåg den där scenen i slutet av filmen när Al Gore visar en satellitbild över vår galax? Och han pekar på en av de tusentals prickarna och säger att det är där, det är vår planet. Det är här vi lever, och bara här vi kan leva. Den där bilden tänker jag på när jag passerar mitt hus på väg hem med en liter mjölk. Och på sannolikheten att du och jag ska leva samtidigt på den där lilla pricken. Den är kanske oändligt liten. Jag vet inte, ingen vet, för ingen kan förstå vad oändlig betyder. Det enda vi vet är att oändligt liten inte betyder omöjlig. Så låt oss utmana slumpen.

Hur blev det så här?

Alla var i extas. Morgonens sportsändningar visade målen gång på gång, och proffstyckarna i båda kanalerna försökte övertrumfa varandra med berömmande ord. Fanstico, honom ska vi ha! Fast vad var det egentligen Zlatan gjorde? Slog in en helt felaktigt dömd straff och sedan gjort ett spelmål en stund senare.

Utan den där straffen hade ingen nämnt honom idag. Och den stackars killen som helt regelrätt nickar undan bollen och sen får höra att han tagit den med handen, han hade varit hjälte. Tänk er att han varit svensk, tänk om självaste Zlatan blivit utsatt för den felaktiga behandlingen, vilket liv det hade blivit då! Det hade varit domarskandal och klart att italienska maffian ligger bakom, klart de har mutat domaren. För det vet man ju hur de där lömska italienarna är, jävla spagettiklippare hela bunten.

Det är så lätt att låta känslorna svalla över och tappa förståndet. Jag kan förstå, men inte försvara, att det händer på AIK-läktaren bland berusade och av grupptryck till fotknölarna nedtryckta supporters. Men på sportjournalister borde väl kraven vara högre? Eller är det just därför man väljer att bevaka sport, för att slippa vara saklig och objektiv? Medan samhällsjournalister ofta vinner berömmelse genom granskande, avslöjande, viktiga reportage, så verkar det vara attityd och åsikter som är det viktigate egenskapen för en så kallad sportjournalist. Man ska tycka att damfotboll är så jävla tråkigt och hata någon förbundskapten. Och så älska Zlatan förstås, då ligger karriärvägen öppen.

Känns som om det ligger i tiden att prata skit om andra (men inte Zlatan förstås), att det är okej på nåt sätt idag. Gärna anonyma påhopp som man inte kan försvara sig emot, för när man försöker göra det har mediestormen redan blåst över. Hey Baberiba gör succé på att håna dem som vågar sticka ut, vågar se annorlunda ut eller tycka något som inte är konvention. Passar du inte in i mallen, finn dig i att bli förolämpad tills du rättar in dig i ledet! Är det inte sorgligt att samhället blivit så hårt?

Du kanske tycker att det här är ett fånigt exempel, vad har sportjournalisterna med att samhället blir hårdare att göra? Jo, för inom sportens värld är det nämligen okej att känna "vi mot dom", och då ligger fördomen alltid farligt nära. Varje elak kommentar gör det mer okej att snacka skit om andra, och gör samhället lite hårdare. Utvecklingen av vårt samhälle ligger i de små värderingsförskjutningarna.

Förresten, sa jag att Zlatan efter den felaktiga straffen sprang fram till en Parmaspelare och nöp honom i kinden? Fan va skön ha e? Eller? Om en svensk blivit förnedrad på det sättet av t.ex. en nigerian, vilka fördomar om nigerianer hade inte det fött? För det vet man ju att...

Hon är bara sju.

Ska precis stänga av TV:n. Fast är ju egentligen inte så trött, så jag bläddrar igenom mina fyra kanaler ännu en gång i hopp om att kanske kanske hitta något vettigt att bli sömnig till. Knappar in 3 som i Kunskapkanalen och ser barn på en skolgård. En speaker berättar att de kommer från både israeliska och arabiska familjer och att de går där i skolan tillsammans. I samma klass och med både hebreiska och arabiska på schemat. Jag tänker att det där är nog ännu en dokumentär om ännu ett projekt för att skapa ömsesidig förståelse, som det så fint heter. Ett projekt med en vacker tanke men som aldrig blir mer än just ett projekt. Filmen kommer att visa söta små barn som klättrar i klätterställningen tillsammans. De är framtiden kommer den att säga, de är lösningen på den eviga konflikten.

Fast den säger inte det. Den säger motsatsen. Visst leker barnen tillsammans ibland. Det är när de, så där som barn gör, glömmer bort tid och rum och kastar sig handlöst in i leken. Men strax blir de påminda av vuxenvärlden om vad de ska tycka om den andre. Och för ett barn är den vuxnes ord lag.

Filmen ger ingen idyllisk bild, den inger inget hopp. Den visar ett djupt rotat förakt mot "de andra", hur föräldrar, från tidig ålder, lär sina barn att tycka illa om sina klasskompisar för att de talar ett annat språk och tillber en annan gud. Israeliska barn som stolta sjunger nationalsången om att de är det utvalda folket som gud älskar. En sjuårig flicka berättar in i kameran att araberna är lömska och har dödat hennes morfar. Vi har rätt till marken, vi vill inte ha några araber här. Att araberna hon talar om är flickan hon hoppade hopprep med idag på rasten, det har hon glömt nu. Hennes pappa har hjälpt henne glömma.

På maskeraden är en pojke utklädd till bosättare. Först fnissar jag till, för det där är ju bara så jävla dumt, men skrattet fastnar i halsen när jag förstår att det är på allvar. Blir så ledsen av att se vuxna pränta in i sina barn att "de andra" kan man inte lita på, de är falska och tjuvar. Och när det är dags för klassfest vill tjejerna inte bjuda in några av sina arabiska klasskompisar för att de inte tycker att de är trevliga. Sånt gör så ont.

Och sömnig blir jag inte, ligger och funderar länge.

Stela fingrar och det offentliga rummet

Kom precis hem från en sån där promenad som man inte vill ska ta slut. När man tar den där berömda långa vägen hem, och så ett extra varv runt huset för att hinna lyssna klart på favoritskivan för stunden.

Satt ute och läste en stund på en parkbänk. Empiriska studier har nämligen visat att jag a) inte kan tentaplugga hemma, b) inte kan tentaplugga i en dammig läsesal och c) inte kan tentaplugga i ett söndagsstängt bibliotek på söndagar. Inte så mycket att välja på då, och skönt att parkbänkar fortfarande tillhör det offentliga rummet. Men det är väl förstås bara en tidsfråga innan även de är avgiftsbelagda. För sånt kan man ju inte hålla på och subventionera, med mina skattepengar! Nä, folk får gaska upp sig lite, de kan ju inte sitta och vila så där stup i kvarten. Ska de det får de banne mig ta med sig en egen pall.

Solen värmde staden hela dagen, och jag satt där på min (förlåt Anna, allas vår gemensamma) parkbänk och försökte ta in varenda liten svag, men ack så tapper, solstråle som kämpat sig hela vägen genom eldar och isande kyla bara för att varsamt kyssa min kind.

Försökte in i det sista övertyga mig själv om att nu är det väl ändå vår. Solen hjälpte mig men mina stelfrusna fingrar sa ifrån. Uthärdade länge men gav upp när jag inte längre kunde vända blad, blir så tråkigt att läsa då.

Och sist två tips; 1) Joannas intressanta inlägg om kvinnlig sexuell frigörelse. 2) Per Andersson och Henrik Dorsins kuplett i Godmorgon, Världen! imorse. Kvarten in i timme 2. Repris kl. 22.05 ikväll eller på webben. Nog för nu.

Jag vet ju att världen är orättvis, men kan ändå bli överraskad av hur illa det verkligen är. Ett konkret exempel som svider; den andra januari, förra onsdagen alltså, vid lunchtid hade en familj i USA använt lika mycket energi som en familj i Tanzania kommer att göra under hela året. Så är det år efter år. Och då drabbar dessutom förstärkningen av växthuseffekten familjen i Tanzania hårdast, trots att den alltså har minst skuld. Kanske en sisådär tvåhundradedel av skulden, vad vet jag. Om skuld nu kan mätas i siffror.

Ett annat exempel fick jag av Starkt Material i P3 för några dagar sedan. Lyssna 30 min in i timme 2. Både tankeväckande och så sjukt att det blir roligt. Fast sen blir man bara arg.