Hon sätter ord på solidariteten

Såg du dokumentären En som alla – alla som en som visades på SVT i söndags? Den handlade om Sverigedemokraterna och deras inflytande i Landskrona, staden där 20 % av platserna i kommunfullmäktige innehas av äldre män som muttrar om att vi inte har råd med invadrarna och hur hemsk mångkulturen är. Lite jobbigt att titta på.

Men ibland ganska underhållande, som när några SD-människor diskuterar vad som är svenskt och en av dem pekar mot en byggnad över gatan. Den är kanske tre våningar hög med ljusgul putsad fasad och svart plåttak. Mannen konstaterar att det där, det där är minsann är svensk byggnadskonst.

För sådana byggnader finns ju ingen annan stans. Och de svenska arkitekterna har förstås verkat i kulturellt vakuum. Men som sagt, ganska tröttsamt att se gubbarna som jämrar sig över vad som hänt med gamla feina Landskrona. Och jag är på väg att byta kanal, men så är hon bara där, min hjälte.

En av SD-gubbarna driver en antikaffär och en dag kommer en äldre kvinna på besök. Hon kikar runt i butiken och småpratar en stund med ägaren om en tavla. De pratar en stund om staden och hur den förändrats sedan de var små. Ägaren försöker gång på gång föra in samtalet på hur stan förändrats till det sämre och frågar efter en stund om hon inte tycker att det är för mycket invandrare. Säkert tror han just då att han har grepp om situationen, att den äldre kvinnan är ett lätt byte. Hon är en säker röst i nästa val, kanske rentav en blivande partimedlem. Men han underskattar henne.

Naej, utbrister hon, det är hemskt med jakten på invandrare. De hittar bara invandrare som ente gör nånting. Vad skulle sjukhusen göra utan invandrarna? Vi har bara invandrare där. Ingen inser att vi är så beroende av dom. Och, fortsätter hon, Sverige for till Jugoslavien och plockade de bästa arbetarna till varvet… SD-mannen inflikar att det väl ändå var bra? Men kvinnan håller inte med och svarar utan att tveka. Naej, vi utarmade dom på yrkesarbetare!

Hon tar den viktiga dikussionen i vardagen, och med några få meningar sätter hon ord på solidariteten. Jag blir alldeles varm inombords.

Se filmen här.

Två små händelser en lördag.

Har tillbringat några dagar i en informationsdisk på Älvsjömässan. I lördags, mässans sista dag, hände två saker som gjorde mig lite illa till mods. Önskar ibland att jag bara kunde slappna av och ignorera alla korkade saker som sägs och görs runtomkring, men det är svårt. Samtidigt skäms jag lite över att jag inte vågar ta upp sakerna med personerna som säger dem. Det kanske blir lite svårt att hänga med för dig som inte var där, ska försöka förklara. Så här var det:

Händelse 1. Jag sitter utanför ett VIP-rum för att kontrollera att de som går in där verkligen har rätt att göra det. En amerikan går förbi och kommer efter någon minut ut igen. Han går fram till mig och säger med släpig sydstadsdialekt att det minsann inte finns något vatten kvar därinne. Okej säger jag och går med honom in. Mycket riktigt är tillbringaren tom och jag ber om ursäkt och berättar att det nog snart kommer någon som fyller på den. Och så tillägger jag: om du inte vill vänta kan du ju alltid ta vatten därborta och pekar på vattenkranen vid bardisken alldeles intill oss.

Mannen svarar på mitt förslag med en fnysning och ett hånfullt leende. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, är väldigt nära att fråga om det inte är tillräckligt fint och upplysa honom om att var femte av våra medmänniskor inte har tillgång till något vatten överhuvudtaget. Killen är högt ansedd tandläkare och borde väl kunna ha lite koll på verkligheten? Men så tänker jag på att jag jobbar och knyter handen i fickan.

Händelse 2. Alla som deltog vid mässan fick förstås en väska, du vet en sån där kongressväska full med reklam som ingen någonsin läser. När alla mässbesökare är på väg hemåt kan vi konstatera att antalet besökare överskattats med kanske tusen personer. Kartonger med tygväskor står kvar och ingen vet vad som ska hända med dem. En kvinna, för övrigt gift med en av höjdarna inom den organisation som arrangerade mässan, förfasar sig över slöseriet och kläcker den briljanta idén att skänka väskorna till hemlösa. De andra i rummet hummar instämmande.

Själv är jag mållös för andra gången den här dagen, hur kan man vara så jävla naiv? Vill så gärna fråga henne på vilket sätt hemlösa människor skulle ha användning av tusen tygväskor med Colgates logga? Ska de sälja väskorna, eller kanske bygga hus med dem? Och jag vill tipsa henne om att ägna lördagskvällen åt att själv dela ut väskorna vid Sergels torg. Jag vill att hon ska se reaktionerna från människorna, se förnedringen i deras ögon. Det skulle kanske få henne att tänka efter när hon öppnar käften nästa gång.

Men jag säger ingenting, för att jag är feg och för att det slår mig att det nog ändå är lönlöst. Jag kommer aldrig att få några vettiga svar på mina frågor. För antingen är det bara dumdryg naivitet som ligger bakom det hon säger, eller också, och troligare, handlar allt om att hon själv ska kunna sova gott om natten. Den enda välgörenhet hon idkar är mot sig själv, och hon gör det på hemlösa människors bekostnad. Jag mår lite illa.

Under bältet

I "the land of the free" är det numera på sina håll förbjudet att visa delar av sina underkläder. Om 5 cm eller mer syns kan du åka på 25 dollar i böter i Chicago. I någon liten håla som heter Delcambre kan det bli sex månaders fängelse. Fast frågan är ju förstås om fängelsevistelsen gör att brottslingarna bättrar sig. Vad jag har hört har det här modet uppstått just i fängelser där skärp inte är tillåtna.

Frågan är het och har rört upp känslorna bland moralkonservativa. Bland annat har den rappande prästen Dooney da Priest gjort ett album med namnet Pull your pants up där han berättar att "saggin" är dåligt för att det är n-ordet baklänges. Och visst handlar det om rasism, men inte på det sätt Dooney hävdar. Rasismen ligger i att man ger sig på ett mode som främst finns bland den svarta befolkningen. Korta kjolar och djupa urringningar på vita tjejer är förstås fortfarande helt okej, ju mer underkläder som syns desto bättre.

Man kan bara hoppas att folk sätter sig upp mot de här korkade reglerna och drar ner byxorna ännu mer.

Vem ska man tro på?

Hur många gånger har man inte hört sagan om det lilla stackars Georgien och det stora stygga Ryssland nu? USA, Nato, EU - alla tar ensidigt Georgien i försvar och fördömer Rysslands övervåld. Och visst är det övervåld, precis som när georgiska styrkor invaderade Sydossetien. Många civila omkom och omkring hundratusen människor är nu på flykt därifrån, enligt FN.

Utan att ta Ryssland i försvar (man måste faktiskt inte alltid ta ställning) så är det viktigt att komma ihåg att Georgien inte är någon dununge direkt. Men eftersom västerländsk media inte ger hela bilden får man vända sig till bloggare för en djupare analys. Läs gärna det här, skrivet av Röda raketer:

Georgien har under president Saakasjvili blivit ett av världens mest militariserade länder. Landet har världens största militärutgifter i förhållande till BNP, enligt SIPRI. Lilla Georgien har haft den tredje största militärkontingenten under ockupationen av Irak. Georgien har sökt - men ännu inte fått -medlemsskap i NATO. Landet har beväpnats och tränats av framför allt USA och Israel. Georgiens politiska ledning har ett intimt samarbete med neokonservativa krafter i bland annat USA. En av presidentkandidat John McCains närmaste rådgivare är t ex betald lobbyist åt Georgiens regering.

Varför har den sidan av "det lilla landet", som Carl Bildt kallade Georgien härom dagen, inte framkommit i våra nyhetssändningar? Köper den svenska så kallade "fria" televisionen CNN:s vinklingar rakt av? CNN som för övrigt för några dagar sedan sade sig visa bilder från "förstörelsen i Gori" i Georgien, men som senare avslöjades som bilder från Tscinvali, dvs. Sydossetiens huvudstad.

Vem ska man tro på när allt är så här?

Skratta eller gråta.

Under dagen har Ekot berättat om att Italiens båda kamrar nu beslutat att kraven på illegala invandrare ska skärpas. De ska kunna dömas till långa fängelsestraff - upp till fyra år - för att de gjort sig skyldiga till det fruktansvärda och bestialiska brottet att lämna sitt hemland för att komma undan fattigdom och förtryck. Sjukt och jävligt fel, men kanske inte särskilt överraskande i ett land vars regering är en soppa av pajaspopulisterna i Forza Italia och rasisterna i Lega Nord.

Nästa grej de klubbade igenom på mötet igår var att icke-italienska brottslingar nu ska kunna straffas hårdare än italienska. Nu hävdar bl.a. oppositionen att det strider mot den italienska grundlagen, så sista ordet är kanske inte sagt. Men som det är nu ska alltså utlänningar straffas hårdare än italienare. Berlusconi själv ska inte straffas alls, han har sett till att han är immun mot åtal fram till 2013. Skillnad på folk och folk.

Ekot berättade idag också att antalet anmälningar till högstatusskolor som Lundsberg ökat kraftigt de senaste åren. 140 - 200 000 kr per år kostar det att sätta sin unge där, så längre ner än till öfre medelklassen lär väl inte barnens klasstillhörighet sträcka sig. Men de kan väl få pröjsa de där pengarna om de vill, är väl inget att tjafsa om?

Problemet är bara att det är så jävla dumt. Det gynnar ingen, varken Lundsbergarna eller oss andra. Och det ser man när man jämför den där nyheten med ett inslag på Vetenskapsradion igår morse. Där berättades om en brittisk studie där skolbarn intervjuats för att man skulle få en bild av deras fördomar gentemot människor med annan hudfärg, religion eller kulturell bakgrund. Skolor med stor respektive liten andel invandrare besöktes och resultaten jämfördes. Tvärtemot vad som ibland påstås; att fördomar skulle uppstå när vi träffar på människor med annan bakgrund, visade det sig att fördomar förekom i minst utsträckning på skolor där eleverna hade olika bakgrunder och i störst i skolor i mer segregerade områden. Så för den förälder som önskar att ungen ska bli även socialt kompetent, är nog den bästa investeringen att sätta honom/henne i en mer blandad klass.

Hur ska vi kunna förklara?

Han hasar sig förbi i gången, mumlar "hari når kroner". Ansiktet är utmärglat nu, men jag känner igen honom. Tror han gick på Kvarnberga, kanske i brorsans klass. Andreas, kanske Anders. Gissar att han, med vattenkammat hår och finskjortan, ler mot kameran (och framtiden?) i nån av skolkatalogerna här i bokhyllan. Vill inte se efter.

Bänkrad efter bänkrad. Krökt rygg. Kläderna han fått passar inte längre, flera storlekar för stora. Han tror förstås inte på det själv, om du har några kronor är inte längre en fråga för honom. Det är inte ett jobb. Det är instinkt, och det är heroinjäveln som drar honom fram genom vagnen. Jag låtsas läsa Rocky. En flicka på sätet mitt emot mig, kanske sju år, vänder sig till sin mamma och undrar vad han ville. Hon får inget svar. Hur ska vi kunna förklara för dig?

Inga tiggare på tåget!, skriker högtalarna, inga tiggare på tåget! Nästa Älvsjö, Älvsjö.

Den här morgonen får siffrorna liv.

Ekot rapporterar om midsommarnattens våldsamheter runt om i landet. På Öland har fyra våldtäkter anmälts och eftersom endast 10-20 % av alla våldtäkter anmäls så rör det sig kanske om ett trettiotal bara på Öland. I Malmö och Göteborg skottlossning, och över hela i landet grova misshandelsfall och rattfylla med dödsfall som följd.

Efter varje stor festkväll låter det likadant på Morgonekot, nästan som en väderprognos: Öland 4 våldtäkter, Stockholm 9, Dalarna 3… Det är en förstås en sjuk paradox att den natt, som likt ingen annan på året omgärdas av så mycket romantisk mystik, samtidigt är den mest våldsamma. Naturligtvis syns det i våldtäkterna, men lika mycket när män misshandlar varandra berusade av starksprit och machoideal.

Fast det här är ju förstås ingenting vi pratar öppet om. Att göra det är ju nämligen att ifrågasätta den mest svenska av högtider. Midsommar är ju hela familjen samlad, älvdans och små grodorna. Vår svenska självbild är så stark att vi inte förmår se problemen. Att kritisera andra ”kulturer” för deras unkna kvinnosyn går lätt, men att den svenska midsommaren genomsyras av patriarkala värderingar är vi tysta om. Mannen reser majstången och sätter mäkta stolt eld på grillen. Kvinnan kokar färskpotatisen, håller koll på ungarna och tar hand om gamla mamma, ser till att hemmet är välstädat och plockar blommorna som står på bordet. Somnar mannen på fyllan är det hennes uppgift att se till att han kommer i säng, somnar han inte förväntas hon ställa upp i sängkammaren, hur svinigt han än betett sig. Det är ju trots allt kärleksmystikens högtid. Öland 4, Stockholm, 9, Dalarna, 3…

För några år sedan hade jag inte sett de där mönstren. Det är först sedan jag började fundera över de här sakerna som jag såg den maktstruktur som gör att kvinnor ofta dubbelarbetar och riskerar att misshandlas och våldtas. Och allt blev plötsligt så tydligt, som i slutet av filmen när Neo ser mönstret i matrisen. Det är i den insikten som siffrorna den här morgonen får liv för mig. Det är verkligen på tiden att vi ifrågasätter de omoderna värderingar som döljer sig bakom midsommarfirandet. Dags att göra midsommaren till den fest det borde vara. Feministisk midsommarfest hos mig nästa år, någon som kommer?