Hur ska vi kunna förklara?

Han hasar sig förbi i gången, mumlar "hari når kroner". Ansiktet är utmärglat nu, men jag känner igen honom. Tror han gick på Kvarnberga, kanske i brorsans klass. Andreas, kanske Anders. Gissar att han, med vattenkammat hår och finskjortan, ler mot kameran (och framtiden?) i nån av skolkatalogerna här i bokhyllan. Vill inte se efter.

Bänkrad efter bänkrad. Krökt rygg. Kläderna han fått passar inte längre, flera storlekar för stora. Han tror förstås inte på det själv, om du har några kronor är inte längre en fråga för honom. Det är inte ett jobb. Det är instinkt, och det är heroinjäveln som drar honom fram genom vagnen. Jag låtsas läsa Rocky. En flicka på sätet mitt emot mig, kanske sju år, vänder sig till sin mamma och undrar vad han ville. Hon får inget svar. Hur ska vi kunna förklara för dig?

Inga tiggare på tåget!, skriker högtalarna, inga tiggare på tåget! Nästa Älvsjö, Älvsjö.

Den här morgonen får siffrorna liv.

Ekot rapporterar om midsommarnattens våldsamheter runt om i landet. På Öland har fyra våldtäkter anmälts och eftersom endast 10-20 % av alla våldtäkter anmäls så rör det sig kanske om ett trettiotal bara på Öland. I Malmö och Göteborg skottlossning, och över hela i landet grova misshandelsfall och rattfylla med dödsfall som följd.

Efter varje stor festkväll låter det likadant på Morgonekot, nästan som en väderprognos: Öland 4 våldtäkter, Stockholm 9, Dalarna 3… Det är en förstås en sjuk paradox att den natt, som likt ingen annan på året omgärdas av så mycket romantisk mystik, samtidigt är den mest våldsamma. Naturligtvis syns det i våldtäkterna, men lika mycket när män misshandlar varandra berusade av starksprit och machoideal.

Fast det här är ju förstås ingenting vi pratar öppet om. Att göra det är ju nämligen att ifrågasätta den mest svenska av högtider. Midsommar är ju hela familjen samlad, älvdans och små grodorna. Vår svenska självbild är så stark att vi inte förmår se problemen. Att kritisera andra ”kulturer” för deras unkna kvinnosyn går lätt, men att den svenska midsommaren genomsyras av patriarkala värderingar är vi tysta om. Mannen reser majstången och sätter mäkta stolt eld på grillen. Kvinnan kokar färskpotatisen, håller koll på ungarna och tar hand om gamla mamma, ser till att hemmet är välstädat och plockar blommorna som står på bordet. Somnar mannen på fyllan är det hennes uppgift att se till att han kommer i säng, somnar han inte förväntas hon ställa upp i sängkammaren, hur svinigt han än betett sig. Det är ju trots allt kärleksmystikens högtid. Öland 4, Stockholm, 9, Dalarna, 3…

För några år sedan hade jag inte sett de där mönstren. Det är först sedan jag började fundera över de här sakerna som jag såg den maktstruktur som gör att kvinnor ofta dubbelarbetar och riskerar att misshandlas och våldtas. Och allt blev plötsligt så tydligt, som i slutet av filmen när Neo ser mönstret i matrisen. Det är i den insikten som siffrorna den här morgonen får liv för mig. Det är verkligen på tiden att vi ifrågasätter de omoderna värderingar som döljer sig bakom midsommarfirandet. Dags att göra midsommaren till den fest det borde vara. Feministisk midsommarfest hos mig nästa år, någon som kommer?

Ubåtar och frasliberaler

Förra veckans Uppdrag Granskning handlade om de ubåtskränkningar som ägde rum i Hårsfjärden hösten -82. Den dåvarande regeringen med Palme i spetsen var snabb med att peka ut Sovjet som kränkande part, vilket sedan dess också är den officiella historieskrivningen. Alla så kallade bevis har hemligstämplats, liksom allt material som eventuellt skulle kunna ge en annan förklaring. Fast inte riktigt allt, för Uppdrag Grnskning har fått tag på ett ljudband som spelats in av en vakt en av de aktuella kvällarna och det visar att det med stor sannolikhet var en ubåt från ett Nato-land som kränkte svenskt vatten i oktober -82.

Man kan ju förstås tycka att det där är gammal skåpmat, ingenting att rota i så här 25 år senare. Ungefär så säger också en kapten i programmet. Fast jag håller verkligen inte med honom. Jag tycker det här är väldigt intressant, inte minst med tanke på den lag som kommer att röstas igenom i riksdagen imorgon. För den lagen grundas på en tro att staten är god och alltid kommer så förbli. Staten ljuger inte och har inget intresse av att avlyssna sina oskyldiga medborgare. Men lögnerna kring ubåtskränkningarna är ett exempel på att det där bara är trams, den vidriga IB-affären ett annat.

Något som jag stör mig på när sådana här frågor diskuteras är att anhängarna till mer övervakning och registrering alltid kör med argumentet att den som har "rent mjöl i påsen" inte behöver oroa sig. Det är ren populism och så jävla lätt att säga för den som aldrig har utsatts för diskriminering eller åsiktsregistrering. Dessutom tror jag att sån här panikartad övervakningshets bidrar till att skapa en känsla av misstro mot "de andra", de med konstiga namn, kulturer och åsikter. Vi håller oss till våra egna och klyftorna vidgas. När det motsatsen som behövs.

I media diskuteras FRA flitigt just nu, men sällan själva sakfrågan. Av nyhetsrapporteringen att döma är det splittringen inom alliansen som är det mest intressanta. Omröstningen framställs som en prestigekamp mellan regering och opposition, som en skojig fotbollsmatch. Och sossarna försöker i vanlig ordning vinna billiga poänger, trots att de själva låg bakom det ursprungliga förslaget. Men frågan är så mycket viktigare än att användas för pajkastning. Den handlar om vilket samhälle vi vill ha eller snarare vilket vi inte vill ha. Vi kan bara hålla tummarna för att några av frasliberalerna tar sitt eventuella förnuft tillfånga.

Talande

Under förra veckan kunde vi läsa om den nya burkinin, som blivit populär i bland annat Australien och nu kommit till Sverige. Aftonbladet berättar om Salam Abu-Iseifan som nu kan bada utomhus för första gången på många år, och det är väl bra antar jag. Även om jag samtidigt tycker att det ruskigt tråkigt att hon ska behöva känna att hon inte kan bada i bikini eller badbyxor.

Men jag ska inte ge mig in i slöjdebatten här, utan istället kommentera den bild som finns med i reportaget. I bildens förgrund poserar Salam och bakom henne klättrar en naken man upp för en badstege. Och sällan blir det så tydligt att vi lever i ett patriarkat där mannen betraktas som människa och kvinnan som kön.

Heja Vänstern!

I måndags läste jag det här inlägget på SvD:s ledarblogg. Det handlar om att Vänsterpartiets valberedning föreslagit en ny partistyrelse där 20 av de totalt 32 ledamöterna och suppleanterna är kvinnor, dvs. nästan två tredjedelar. Det är Per Gudmundson som kursiverar, inte jag, och därmed visar han hur tokigt han tycker förslaget är. "Jämställt är det inte. Tvärtom.", skriver han. Och i det har han på sätt och vis rätt. För förslaget är inte jämställt, det är feministiskt.

Vad ser du framför dig när jag säger Styrelse? Det första som dyker upp i mitt huvud är ett gäng män i 60-årsåldern i grå kostymer som sitter runt ett mörkbrunt träbord. Jag måste anstränga mig för att se någonting annat (trots att jag själv suttit med i några styrelser som varit så långt ifrån gråklädda äldre män man kan komma). Mannen är norm i vårt samhälle, liksom i resten av världen, och så länge vi inte aktivt försöker förändra den normen så kommer vi att fortsätta föreställa oss Styrelsen som den ovan.

Och det gäller ju inte bara bilden av vad som är en styrelse, för tyvärr stannar ju inte den här normen innanför styrelserummets fyra väggar. Den genomsyrar hela samhället, vår kultur, vårt språk och våra värderingar. Normen skapar en bild av vad som är "manligt" och vad som är "kvinnligt" och sätter standard för vad som anses okej eller inte, den gör oss ofria.

Okej, vi vill bli av med den där normen. Vi vill slippa ha de där äldre männen i grå kostym på näthinnan. Då behöver vi alternativa bilder och Vänsterpartiets förslag är precis en sådan. Hur mycket Per Gudmundson än tror det, så kommer inte allt plötsligt bli bra om vi inte gör någonting. Faktum är att vi inte ens något sådant val. Vi kan aldrig välja att stå utanför och titta på, och hålla tummarna för att allt ska lösa sig. Att välja att göra ingenting är att välja att återskapa och åter återskapa den där normen. För att komma någon vart behövs en politik som ifrågasätter våra invanda föreställningar och värderingar. För det krävs en feministisk politik, jag tror att det är en förutsättning för riktig jämställdhet.

Men det är klart, vill man inte se att det finns en manlig norm, tycker man att vårt samhälle är jämställt och bra som det är, och att det enbart är vi själva som individer som formar våra liv utan inverkan från omgivningen, då tycker man ju förstås att Vänsterpartiets förslag ojämställt.

Vi andra som har tröttnat på de där männen männen i grå kostym ropar Heja Vänstern!

Om saker som är svåra att förstå.

För några veckor sedan presenterade George W Bush en klimatplan, ett förslag på hur klimatförändringen ska kunna bromsas. Det fick inte så stort genomslag i media och lika bra var kanske det, för det var ingen rolig läsning. Bush klimatmål är nämligen – håll i dig – att ökningstakten av utsläpp ska ha avstannat till år 2025. Vilken visionär. Samtidigt som samtliga övriga industriländer har bestämt sig för att minska utsläppen av koldioxid med 20 % till år 2020 så tycker alltså den amerikanska regeringen att USA ska fortsätta öka sina utsläpp, även fem år efter detta.

Att bestämma sig för att gå in i Irak gick väldigt snabbt, för det krävdes bara några förfalskade bevis på Saddam Husseins massförstörelsevapen och kopplingar till Al-Qaida. Men att bekämpa de utsläpp som bl.a. under förra veckan bidrog till att göra några miljoner människor i Burma hemlösa, det tar tid och kräver tydligen mycket eftertanke. Kan man verkligen lita på de där så kallade klimatforskarna i FN, verkar Bush tänka. Och de där bilderna från Burma, verkar de inte lite skumma? Och man kan förstå att Bush är misstänksam. Det var ju ”experter” som berättade för honom att Saddam och Osama var bästisar. Och att han inte litar på bilder är ju inte konstigt sedan Colin Powell trollade fram både vapenfabriker och kärnvapentransporter i Photoshop. Så visst kan man förstå om killen är lite skeptisk.

Det måste väl vara okunskap som ligger bakom den där klimatplanen som Bush presenterade. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. För det känns bara för dumt att presidenten för det land som per capita orsakar de i särklass största utsläppen av växthusgaser (motsvarande 3 européer eller 10 kineser) tycker att det är okej att fortsätta öka landets utsläpp i 18 år till, samtidigt som resten av världen, faktiskt försöker börja minska sina utsläpp. Jag har lite svårt att förstå hur man resonerar då. Någon som kan förklara?

Nyligen gick också McCain ut och berättade att han ville ge bensinskatten semester. När priserna går upp under sommaren ska bensinskatten sänkas, en schysst skattesubvention som går rakt ner fickorna på McCains kompisar inom oljeindustrin. Själv kan jag ju tycka att de 3000 miljarder dollar som Irak-kriget kostar, vars huvudsyfte är att säkra oljetillgångarna för just dessa företag, var en tillräcklig gåva. Men McCain och jag tänker tydligen olika där. Förra veckan berättade också guvernör Schwarzenegger att han kör inte mindre än fyra bilar av märket av Hummer, en bil som drar drygt två liter bensin per mil. Men nu har ju Arnold låtit bygga om bilarna till etanoldrift, så då är det ju ingen fara.

Vi tar lite fakta: Sedan 2003 har USA fördubblat användningen av majs som biobränsle och konsumtionen väntas år 2016 vara 110 miljoner ton. Hur många svältande familjer i Mexiko det medför återstår att se, men man kan konstatera att priset på livsmedel på några år ökat med omkring 50 %, dvs. samtidigt som produktionen av biobränslen ökat kraftigt i västvärlden. Så obehagliga effekter lär det bli när produktionen nu ökar ytterligare för att Arnold ska kunna köra omkring i sina fyra etanol-Hummers.

Med den inställningen och uppenbara bristen på kunskap och intresse från ledande politiker lär det ju knappast bli någon stor förbättring om amerikanarna röstar republikanskt i höst, speciellt inte nu när ekonomin är lite knackig. För i det läget finns det ju annat att tänka på än miljön. Fast precis så låter det även när ekonomin går bra. För då behöver man ju inte satsa på miljön, då utvecklas ju den miljövänliga tekniken och allt ska bli bra ska du se. Inställningen till miljöfrågorna är ofta densamma hur konjunkturen än ser ut, men utsläppen och problemen bara ökar.

Go Gonnet!

Som du säkert hört har några högt uppsatta fransmän "rasat" över att Frankrikes bidrag till melodifestivalen inte framförs på franska. Bland dem finns Sarkozys partikamrat, François-Michel Gonnet, som krävt att kulturminister Christine Albanel ska ingripa i frågan. Det franska språket hotas på så många sätt, tycker Gonnet, och uppmanar medborgarna att skriva in till chefen för TV-kanalen France 3 som har hand om uttagningarna till festivalen.

Själv tyckte jag att detta var riktigt löjligt, tills jag hörde det svenska bidraget med texten:

Oh, out of the light
Like a star, like a hero
Love will survive
Oh, taking the fight
Is the life of a hero
Staying alive
This is a story
Of love and compassion
Only heroes can tell

Vilken känsla! Fritt översatt:

Åh, ut ur ljuset, som en stjärna, som en hjälte.
Kärlek ska överleva.
Att ta striden, det är hjältens liv - att fortsätta leva!
Det här är en saga om kärlek och medkänsla, som bara hjältar kan berätta.

Ska Sverige ha någon chans i tävlingen ska nog den där texten framföras på något språk som ingen förstår, typ samiska. Så för första gången sympatiserar jag med en fransk konservativ politiker. Återinför kravet på att länderna ska framföra bidragen på sina respektive språk!

Och för att travestera ett berömt första maj-plakat: Men vem fan bryr sig om melodifestivalen.