Missa inte det här.

Diskar det sista efter middagen igår, TV:n står på som bakgrundsljud. Då gör hon min dag. Hon heter Olivia Bergdahl och vann SM poetry slam förra året. Jag blir stående framför TV:n med diskborsten i handen och under mig bildas en liten pöl av diskvatten. Men det spelar ingen roll nu för hon är så bra. Vilket flyt och vilken text. Så missa nu inte det.

Lyssna här, 28 minuter in.

Varför hyckla?

Jag hänger på det som Matilda skriver så bra om här.

”Genom våldsamma attacker mot samhällsinstitutioner och infrastruktur skulle samhällsekonomin försvagas, vilket på lite sikt skulle leda till att svenskarnas förtroende för de styrande skulle minska. Därmed låg vägen öppen för andra partier att ta över och de själva skulle kunna ta makten. De var förstås medvetna om att detta inte skulle gå helt utan motstånd och hade planerat mord på högt uppsatta personer och meningsmotståndare. Självmordsbombningar skulle användas för att ingjuta skräck i civilbefolkningen och skapa kaos. Kaos som sedan skulle skingras när de själva satt vid makten. På det här sättet skulle de framstå som handlingskraftiga och vinna folkets tillit. Arbetet med att införliva den sanna läran kunde nu inledas på allvar.”

Det här handlar förstås om en islamistisk terroristcell som ville göra Sverige till muslimsk lydstat under Iran. Planerna avslöjades av polisen och väckte stor uppståndelse över hela landet. Svenskarna upprördes och gick man ur huse för att visa sitt motstånd mot den tilltagande islamiseringen av Sverige. Nationen drog en kollektiv suck av lättnad när de inblandade dömdes för terroristbrott till 5 års fängelse och livstids utvisning.

Fast riktigt så var det inte. Det första stycket ovan har jag skrivit själv och handlar i själva verket om den grupp nynazister i Västerås som polisen, mer eller mindre av en slump, lyckades avslöja för några år sedan. Gruppen hade arbetat fram detaljerade planer på hur de skulle uppnå ”Revolution i välfärdsstaten”. Och det var inte bara snack, planerna hade precis börjat sättas i verket. Genom att förstöra kommunal egendom skulle kommunens ekonomi urholkas, och hade de bara skött allt lite snyggare hade polisen aldrig fått tag i dem.

Man kan tycka att det här bara är så dumt, svårt att ta på allvar. Och precis så upplevde jag att det framställdes i en del medier, lite som ett omoget pojkstreck. Ett gäng förvirrade grabbar som läst Mein Kampf och på fantasins moln seglat iväg till tredje riket. Men vad tokigt, va?, Men… boys will be boys. Och nu till frågan alla ställer sig: Tone, fortsätter det vackra vårvädret?

Inte heller i samhällsdebatten fick det något större genomslag. Det faktum att det finns människor härute som har långtgående planer på att genom samhällsomstörtande verksamhet och mord ta makten och göra Sverige nationalsocialistiskt, verkade inte uppröra så många. Och om inte annat borde det här röna ett visst intresse då det var första gången som den nya terroristlagstiftningen prövades i Sverige, men det förblev rätt tyst.

Det andra stycket ovan är förstås bara påhitt. Nynazisterna friades från åtalet om terroristbrott och det blev ingen folkstorm mot de högerextrema krafterna och deras växande verksamhet, trots att de utgör ett verkligt hot mot vår demokrati, vår yttrandefrihet, vår idé om allas lika värde mm. Kanske beror det på att man känner sig rätt säker, för en svenne som jag kommer de ju inte ge sig på. Men de där muslimerna som vill bygga en moské i andra delen av stan, de utgör ett hot och ska bekämpas. Sådana rasistiska uppfattningar verkar tyvärr ha blivit rumsrena, ingenting man upprörs så mycket över när de bubblar upp runt fikabordet. Eller så vågar man inte säga ifrån. För vem vill vara den där tråkiga, "politiskt korrekta" jäveln?

När jag läste domen minns jag att jag frågade mig själv vad som egentligen krävs för att någon ska dömas för terrorism. Nu vet jag svaret, man ska vara muslim, eller åtminstone icke-svenne. För det finns ju uppenbarligen någon avgörande skillnad mellan fallet ovan och det här eftersom utfallen är så olika. Och jag kan inte se någon annan förklaring än att det har med etnicitet eller så kallade "kulturskillnader" att göra. Så varför hyckla, är väl lika bra att skriva in det direkt i lagtexten. Domar som de två nämnda bidrar till att ytterligare peka ut muslimer som det stora hotet, när det i själva verket är de högerextrema krafterna som är det. Snälla Svensson, öppna ögonen.

En bänkrad i en rastlös sen april.

Visst säger de orden mycket? För mig är det slitna grönmålade träbänkar i Kvarnbergsskolans aula. Genom de kupade plastluckorna i taket tränger vårsolen in, ljuset så där vitt som det bara är i april och maj. Tillsammans med dammet i luften bildar det en ljuspelare som sträcker sig ända ner till golvet. Kanske någon dörr som slår men annars tyst. Kanske brölar Hockey-Tony att han ska döda nån jävel på Källbrink som pratat lite för mycket med Elin H. Annars helt tyst.

En gång trampade vaktis igenom en av de där luckorna i taket. Och så föll han de 15 meterna mot kall betong klädd i blå spräcklig plastmatta. Fast jag var ju inte där när det hände, och det var ju inte Danne heller. Men när han berättade var det inte svårt att se hela scenen framför mig. Kjelle som i slow motion faller handlöst genom luften. Bilderna vi skapar i hjärnan är ofta minst lika verkliga, och den där kommer jag nog alltid bära med mig. Kanske är därifrån mitt obehag inför höga höjder kommer, motviljan mot att sova i översängar. Rädslan för att falla handlöst.

Kjelle klarar sig. En av de där gröna bänkarna tar emot honom i fallet. Slaget mot huvudet är dock så brutalt att han aldrig blir sig själv igen. Och han kommer inte tillbaka, någon annan vaktis, Kjelle?, ärver hans enorma nyckelknippa. Sa Danne.

Det tänker jag på av den korta textraden ovan. Och en massa annat också som jag inte ska tråka ut dig med. Högstadietiden är som ett öppet sår som aldrig riktigt vill läka. Så fort man rör lite i det blir det infekterat och värker. Fast jag börjar få distans nu. Kan hålla mig från att pilla bort sårskorpan.

Vet ju förstås inte vilken bild du ser framför dig, men jag tror vi känner ungefär samma känsla, samma rastlöshet de här dagarna i sena april. Vill framåt, samtidigt som man inte vill att det ska ta slut. Textraden är hämtad från en av Kents allra bästa låtar, Mannen i den vita hatten. Ska lära mig ackorden innan jag somnar.

Har vi inte kommit längre?

Läste imorse på text-tv att M-kvinnorna vill slopa taket i föräldraförsäkringen. Syftet är att högavlönade män ska uppmuntras att vara hemma med barnen i större utsträckning än i dag (idag tas i genomsnitt 21 % av dagarna med föräldrapenning ut av männen).

Känner mig lite kluven inför det här. Visst finns det en poäng i utforma trygghetssystemen så att de omfattar alla. Samtidigt gnager det lite, för jag vill inte tro att något så värdsligt som pengar skulle vara det enda, ENDA som spelar roll. Är kanske naiv - är helt uppenbart naiv - men på något sätt hoppas jag ändå att människor ska känna ett eget ansvar, för sina barn och för jämställdheten.

Det högsta belopp som betalas ut är 872 kr per dag. Finns det män som väljer bort att vara hemma med sitt barn för att de tycker att 872 kr om dagen är för lite? Dessutom handlar det ju inte om mer än ett halvårs tid, så konskevenserna för privatekonomin kan väl inte bli så dramatiska. Men tydligen är det alltså många som resonerar så, och det gör lite ont att inse. Trodde vi kommit längre i jämställdhetsarbetet. Vad tycker du om förslaget?

Nästan läskigt likt.

Vad tänker du på när du ser symbolen för OS i Peking? Lite fyrkantigare och något smalare, men annars slående likt, eller hur? Det här ger förhoppningar om att Kina-TV återkommer i sommar. Och så kan vi ju kanske stämma kineserna för varumärkesstöld, lär ju finns en del pengar att hämta på den kinesiska marknaden. Vilka vinstchanser tror min juridiska expert att vi har?

Inte illa, Gunilla!

Som du säkert hört har regeringscheferna i bl.a. Frankrike och Polen den senaste dagarna berättat att de minsann inte vill va med på OS-invigningen på grund av Kinas hantering av Tibet-frågan.

För det första kan man ju diskutera lämpligheten i att just Frankrike och Polen är de som säger sig stå upp för de mänskliga rättigheterna. Franska företag tillhör de som tjänat mest pengar på Irak-kriget, och var under FN:s olja-mot-mat-program bland de som stod för de största mutorna. Samtidigt som irakierna levde i svält och misär drog franska företag och höjdare som den franska inrikesministern Mariam Fund in stora pengar. Dessutom, och ironin är total, gick Sarkozy ut med detta samma dag som Uppdrag Granskning berättade om tortyren av en fånge i ett fransk-svenskt militärläger i Kongo för några år sedan. Sarkozy får sopa hårt och länge framför egen dörr för att stämpeln av rasism och kolonialism ska suddas ut. Sen kan han snacka.

Och Polen som var en i "koalitionen av villiga" (låter lite suspekt) under Irak-invasionen. Bara det är väl skäl nog för premiärminister Tusk att vara tyst, men dessutom är det i Polen förbjudet för sexuella minoritetsgrupper att demonstrera för sina mänskliga rättigheter. Råkade också hitta den här artikeln, ja vad ska man säga...

Men nu till själva poängen med det här inlägget:

För idag har även Thomas Bodström gett sig in i debatten och krävt en bojkott. Ett bra initiativ även om jag inte tycker att Kina skulle fått spelen över huvud taget. Att det skulle handla om att ge Kina spelen för att därigenom kunna trycka på i reformarbetet mot demokrati är ju bara trams, istället är det för att företag som Coca-Cola ska få öppen gata rakt in på den enorma kinesiska marknaden. Men nu är det som det är och då får man göra det bästa av situationen, vilket Bodström gjorde imorse.

Samtidigt på regeringskansliet:

Vår något sträva biståndsminister Gunilla Carlsson bjuder på tårta för att fira att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fyller 60 i år. Hon tycker att Bodströms bojkott-förslag är dåligt och att man inte "ska använda de olympiska spelen till en massa politiska jippon". Att protestera mot inskränkningar av yttrandefriheten är alltså ett "politiskt jippo".

Men att bjuda journalisterna på tårta är det tydligen inte.

Uppdatering. Nu vill även statsministern vara med och utveckla den moderata vokabulären. På frågan om det var rätt av Ulrika Schenström att inte låta sig utfrågas av KU, svarade han att han förstår hennes beslut eftersom det föreligger en risk att KU-förhöret blir ett spektakel. Läs också här.

Usel sömn och en härlig bok.

Vaknar som vanligt vid halvfyrasnåret. Inte vaknar till och somnar om, utan vaknar vaknar. Mer vaken än någonsin på dagen vrider jag mig en stund i sängen, men ger efter en stund upp och sträcker mig efter den lilla knappen på sänglampan. Svettas lätt, inte så mycket på grund av värmen som av alla de där jobbiga tankarna som har den dåliga vanan att alltid dyka upp mitt i natten. Fast det är väl kanske lika bra att de kommer då istället för på dagen. Synd bara att det för tillfället inte är istället för utan både och.

Och precis som varje natt försöker jag blåsa bort de där tankarna genom att läsa ett kapitel eller två. Det brukar ju funka, men läser man böcker som Mig äger ingen så blir det där kapitlet lätt till tretton, och ni som vet hur långsamt jag läser förstår att klockan hinner bli både fem och halv sex innan jag trevar efter lampknappen igen. Visserligen trött i huvudet nu, men vetskapen om att hammarslag och betongblandarslammer brutalt kommer att tränga in i min försvaraslösa stackars lägenhet om någon timme, gör mig lätt stressad. Och stress funkar dåligt som sömnmedel. Ber en stilla bön för den som uppfann öronproppen och somnar till slut in.

Det är verkligen en fantastisk bok det där, och upplevelsen blir förstås ännu starkare av det faktum att mycket utspelar sig precis utanför mitt hus. Leffe arbetar på Mentalvärken just över gatan, och när jag tittar ut på gångvägen kan jag föreställa mig Åsa på pakethållaren bakom honom, på väg till dagis. Om någon timme ska Aseaströmmen rulla in genom Mimerstadens portar. Men vid det laget sitter redan Åsa ensam på dagistrappan. Kanske släpps hon den här morgonen in via köksingången av mattanten Gun. Från mitt fönster skymtar jag sjön som farfar hivar upp gös efter gös ur, liksom kooperationens numera igenbommade bageri där Åsa arbetar en sommar.

Åsa Linderborg sommarpratade den 10 juli i somras och programmet finns fortfarande att avnjuta här. Missa nu inte det. Så vackert att det gör ont, speciellt i slutet när hon berättar om sin dröm om en bättre värld. Hon gör det med en inlevelse och uppriktighet som man hör alldeles för sällan. Det hörs att hon menar det hon säger och säger det för att hon vill, inte för att övertyga någon annan. Och just därför har hon heller inget behov av att blanda in en massa löjliga floskler för att förstärka sitt budskap. Hon vet vad hon tycker och säger det, och hon säger det på det sätt så att jag blir alldeles varm i kroppen. Förbannat bra musik är det också.

Ja, det här blev ju ett ovanligt märkligt och osammanhängande inlägg, blir väl så när man inte sover ordentligt. Ska lägga mig tidigt ikväll.