Sanningen känns

Idag skriver SVD:s ledarblogg om varför kapitalismen är så bra. Som bevis för detta har Per Gudmundson plockat fram en gammal reklamfilm från Estland under Sovjettiden och han berättar hur osmaklig filmen är:

"Enklast möjliga korsklippning mellan strosande fågel, köttkvarn och mumsande flickor. Plus ett lika upphackat ljudspår som bara upprepar ”kyckling”, ”hackat kött”, ”kyckling”, ”hackat kött”, och så vidare. Det är hit man kommer efter femtio års socialism."

Och visst ser det inte särskilt trevligt ut, men det är ju liksom så det är. Det är ju liksom så mat produceras. Hundrafemtio år av kapitalism har istället gjort oss (lyckligt!?) ovetande om hur maten hamnar på våra tallrikar. Det här är också förmodligen det största hyckleriet inom kapitalismen eftersom den sägs bygga på teorin om den "ekonomiska människan", som antas kunna göra medvetna val med full information om alla möjliga alternativ och dess konsekvenser.

När Ceylon Tea visar bilder från grönskande sluttninger i Indien med några arbetare som rör sig stillsamt bland buskarna, eller när bilföretag beskriver elbilar som "utsläppsfria" (såg det senast i dagens DN, eller när Audi, Saab och säkert många fler beskriver sina dieselbilar som miljöbilar som går på "naturlig kraft", så är det medvetet förljugna bilder som syftar till att desinformera konsumenterna. Det finns hur många exempel som helst (ni får gärna komma med fler så lägger jag upp dem).

I Sovjet behövdes inte reklam för att locka människor till ett visst varumärke eftersom det ofta bara fanns ett sådant. Jag vill förstås inte ha det så, men tycker att man borde kunna ställa högre krav på reklamen, kunna kräva att den inte får vara direkt missvisande. Vad tycker ni?

Hon sätter ord på solidariteten

Såg du dokumentären En som alla – alla som en som visades på SVT i söndags? Den handlade om Sverigedemokraterna och deras inflytande i Landskrona, staden där 20 % av platserna i kommunfullmäktige innehas av äldre män som muttrar om att vi inte har råd med invadrarna och hur hemsk mångkulturen är. Lite jobbigt att titta på.

Men ibland ganska underhållande, som när några SD-människor diskuterar vad som är svenskt och en av dem pekar mot en byggnad över gatan. Den är kanske tre våningar hög med ljusgul putsad fasad och svart plåttak. Mannen konstaterar att det där, det där är minsann är svensk byggnadskonst.

För sådana byggnader finns ju ingen annan stans. Och de svenska arkitekterna har förstås verkat i kulturellt vakuum. Men som sagt, ganska tröttsamt att se gubbarna som jämrar sig över vad som hänt med gamla feina Landskrona. Och jag är på väg att byta kanal, men så är hon bara där, min hjälte.

En av SD-gubbarna driver en antikaffär och en dag kommer en äldre kvinna på besök. Hon kikar runt i butiken och småpratar en stund med ägaren om en tavla. De pratar en stund om staden och hur den förändrats sedan de var små. Ägaren försöker gång på gång föra in samtalet på hur stan förändrats till det sämre och frågar efter en stund om hon inte tycker att det är för mycket invandrare. Säkert tror han just då att han har grepp om situationen, att den äldre kvinnan är ett lätt byte. Hon är en säker röst i nästa val, kanske rentav en blivande partimedlem. Men han underskattar henne.

Naej, utbrister hon, det är hemskt med jakten på invandrare. De hittar bara invandrare som ente gör nånting. Vad skulle sjukhusen göra utan invandrarna? Vi har bara invandrare där. Ingen inser att vi är så beroende av dom. Och, fortsätter hon, Sverige for till Jugoslavien och plockade de bästa arbetarna till varvet… SD-mannen inflikar att det väl ändå var bra? Men kvinnan håller inte med och svarar utan att tveka. Naej, vi utarmade dom på yrkesarbetare!

Hon tar den viktiga dikussionen i vardagen, och med några få meningar sätter hon ord på solidariteten. Jag blir alldeles varm inombords.

Se filmen här.