Inte illa, Gunilla!

Som du säkert hört har regeringscheferna i bl.a. Frankrike och Polen den senaste dagarna berättat att de minsann inte vill va med på OS-invigningen på grund av Kinas hantering av Tibet-frågan.

För det första kan man ju diskutera lämpligheten i att just Frankrike och Polen är de som säger sig stå upp för de mänskliga rättigheterna. Franska företag tillhör de som tjänat mest pengar på Irak-kriget, och var under FN:s olja-mot-mat-program bland de som stod för de största mutorna. Samtidigt som irakierna levde i svält och misär drog franska företag och höjdare som den franska inrikesministern Mariam Fund in stora pengar. Dessutom, och ironin är total, gick Sarkozy ut med detta samma dag som Uppdrag Granskning berättade om tortyren av en fånge i ett fransk-svenskt militärläger i Kongo för några år sedan. Sarkozy får sopa hårt och länge framför egen dörr för att stämpeln av rasism och kolonialism ska suddas ut. Sen kan han snacka.

Och Polen som var en i "koalitionen av villiga" (låter lite suspekt) under Irak-invasionen. Bara det är väl skäl nog för premiärminister Tusk att vara tyst, men dessutom är det i Polen förbjudet för sexuella minoritetsgrupper att demonstrera för sina mänskliga rättigheter. Råkade också hitta den här artikeln, ja vad ska man säga...

Men nu till själva poängen med det här inlägget:

För idag har även Thomas Bodström gett sig in i debatten och krävt en bojkott. Ett bra initiativ även om jag inte tycker att Kina skulle fått spelen över huvud taget. Att det skulle handla om att ge Kina spelen för att därigenom kunna trycka på i reformarbetet mot demokrati är ju bara trams, istället är det för att företag som Coca-Cola ska få öppen gata rakt in på den enorma kinesiska marknaden. Men nu är det som det är och då får man göra det bästa av situationen, vilket Bodström gjorde imorse.

Samtidigt på regeringskansliet:

Vår något sträva biståndsminister Gunilla Carlsson bjuder på tårta för att fira att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fyller 60 i år. Hon tycker att Bodströms bojkott-förslag är dåligt och att man inte "ska använda de olympiska spelen till en massa politiska jippon". Att protestera mot inskränkningar av yttrandefriheten är alltså ett "politiskt jippo".

Men att bjuda journalisterna på tårta är det tydligen inte.

Uppdatering. Nu vill även statsministern vara med och utveckla den moderata vokabulären. På frågan om det var rätt av Ulrika Schenström att inte låta sig utfrågas av KU, svarade han att han förstår hennes beslut eftersom det föreligger en risk att KU-förhöret blir ett spektakel. Läs också här.

Usel sömn och en härlig bok.

Vaknar som vanligt vid halvfyrasnåret. Inte vaknar till och somnar om, utan vaknar vaknar. Mer vaken än någonsin på dagen vrider jag mig en stund i sängen, men ger efter en stund upp och sträcker mig efter den lilla knappen på sänglampan. Svettas lätt, inte så mycket på grund av värmen som av alla de där jobbiga tankarna som har den dåliga vanan att alltid dyka upp mitt i natten. Fast det är väl kanske lika bra att de kommer då istället för på dagen. Synd bara att det för tillfället inte är istället för utan både och.

Och precis som varje natt försöker jag blåsa bort de där tankarna genom att läsa ett kapitel eller två. Det brukar ju funka, men läser man böcker som Mig äger ingen så blir det där kapitlet lätt till tretton, och ni som vet hur långsamt jag läser förstår att klockan hinner bli både fem och halv sex innan jag trevar efter lampknappen igen. Visserligen trött i huvudet nu, men vetskapen om att hammarslag och betongblandarslammer brutalt kommer att tränga in i min försvaraslösa stackars lägenhet om någon timme, gör mig lätt stressad. Och stress funkar dåligt som sömnmedel. Ber en stilla bön för den som uppfann öronproppen och somnar till slut in.

Det är verkligen en fantastisk bok det där, och upplevelsen blir förstås ännu starkare av det faktum att mycket utspelar sig precis utanför mitt hus. Leffe arbetar på Mentalvärken just över gatan, och när jag tittar ut på gångvägen kan jag föreställa mig Åsa på pakethållaren bakom honom, på väg till dagis. Om någon timme ska Aseaströmmen rulla in genom Mimerstadens portar. Men vid det laget sitter redan Åsa ensam på dagistrappan. Kanske släpps hon den här morgonen in via köksingången av mattanten Gun. Från mitt fönster skymtar jag sjön som farfar hivar upp gös efter gös ur, liksom kooperationens numera igenbommade bageri där Åsa arbetar en sommar.

Åsa Linderborg sommarpratade den 10 juli i somras och programmet finns fortfarande att avnjuta här. Missa nu inte det. Så vackert att det gör ont, speciellt i slutet när hon berättar om sin dröm om en bättre värld. Hon gör det med en inlevelse och uppriktighet som man hör alldeles för sällan. Det hörs att hon menar det hon säger och säger det för att hon vill, inte för att övertyga någon annan. Och just därför har hon heller inget behov av att blanda in en massa löjliga floskler för att förstärka sitt budskap. Hon vet vad hon tycker och säger det, och hon säger det på det sätt så att jag blir alldeles varm i kroppen. Förbannat bra musik är det också.

Ja, det här blev ju ett ovanligt märkligt och osammanhängande inlägg, blir väl så när man inte sover ordentligt. Ska lägga mig tidigt ikväll.

Lite läskigt

Har saknat inspiration några dagar, och har väl inte riktigt återfått den än. Måste bara kort nämna en sak jag nyss upplevde på nätet. Blev nämligen hjärntvättad.

Eftersom de flesta av er som läser den här bloggen är minst lika mycket politiska nördar som jag så har ni säkert redan sett Obamas kampanjlåt "Yes We Can". Jag hade inte gjort det och råkade stöta på den här nyss. Och lite läskigt var det faktiskt, för jag försökte verkligen hålla mig kritisk, men det gick verkligen inte. Försökte hålla emot men fann mig istället nästintill gråtfärdig, nynnandes yes we can. Delvis beror det kanske på att jag är lite extra känslosam för tillfället, men nog inte bara därför. Jävligt bra propaganda helt enkelt. Jävla propaganda.

Och när ni är där, passa på att kolla in den här. Samma tema fast liksom tvärtom. Helt, helt underbar.

Ta hand om er.